Jag förstår inte..

Jag vet att allt är mitt fel. Men förtjänar jag verkligen att du ska behandla mig på det här sättet. Igår var jag arg när jag kolla posten..

Om där nu har kommit räkningar till dig som var till mig, varför sa du inte till?? Jag skickade sms och frågade och du bara sket i att svara. Detta kunde gått illa. Jag var så arg så jag skulle kunna leta upp dig, ta tag i dig och bara skrika ut all ilska. Men som tur var löste det sig idag. Men även om man hatar en person så mycket som du hatar mig så gör man inte, skulle du inte ha kunnat ge posten räkningar och sagt att det ha blivi fel, eller lämnat de i mammas brevlåda du vet ju var hon bor.

Om du läser detta, vilket du inte gör. Så ska du veta, jag hatar inte dig. Jag är inte arg och jag önskar du ville vara min vän.

Jag behöver dig i mitt liv, inte som någon pojkvän för då hade jag inte gjort slut första gången, men jag vill ha din vänskap.
Jag saknar ditt skratt och hur roligt vi egentligen hade ihop.

Jag vill inte ha tillbaka dig, visst jag saknar dig, men inte på det viset. Jag saknar visst stunderna vi hade, men jag vill inte tillbaka det.

Jag vill bara ha din vänskap.

Jag har aldrig varit i denna situationen som jag är i just nu. Jag har aldrig varit ihop med någon från samma by, jag vet inte.

Det gör visst ont när jag ser dig, men det e för att vi inte är vänner.

Jag vill inte bry mig, men lite gör jag.

Om du ser detta varför kan vi inte bara bete oss som vuxna människor?