att bo i en storstad med mycket folk , får man räkna med att det kan bli trångt när det är rusning och alla ska hem...då menar jag inte på vägarna...utan på tåget. Det var ju en trevlig tåg-resa till Stockholm central. Folk går på och stiger av vid tåg-stationer. Men när man börjar närma sig Stockholm central , så stiger alla upp samtidigt , och ställer sig snällt i en kö och väntar på att dörrarna ska öppnas. Det är någorlunda ordning , man släpper givetvis av damerna först. Men när man väl kliver av och lägger foten på perongen , gäller det att hänga med i svängarna , det är som att man dras med i en ström , men istället för vatten är det folk som man driver med. Och det är ingen vidare bra idé att gå mot strömmen. Så , man får försöka hitta nån lucka dit man kan dyka för att få lite andrum , t.ex ställa sig bakom en pelare... Och sen kika lite försiktigt runt hörnet för att kolla om det är säkert att fortsätta. Jag låter den värsta vågen av människor gå nerför trapporna som leder till Central stationen och tunnel-banan , innan jag fortsätter. Där uppe på perongen var det åtminstone bara åt ett håll folket gick åt , och det var mot utgångarna. Men när man kom ner för trapporna och ut genom spärrarna , då får man verkligen se upp , det kommer männskor från all håll. Man får vara dra in kroppen , slänga med armen för att snabbt kunna flytta över kroppen åt sidan för att undvika kollision. Det är sällan någon vill stanna för att man råkar stå i vägen för någon. Hur som haver , jag fortsätter med strömmen mot tunnel-banan , mitt i allt buller och bång. Så , ser jag en underlig syn , som får mig att stanna upp och låta mig facineras... Det var en man , i kostym , som satt på golvet , blundade , med läppar orörda som låg och vilade i den vildväxta skägget. Han mediterade mitt på golvet. Med alla som skyndade sig förbi honom , kors och tvärs. Där satt han helt ostörd av allt oväsen. Folk respekterade hans "zone". Men där jag stod och beundrade hans initsiativ till att bara ta en paus från stressen , så var det ändå ingen som märkte att jag stod still där , och folk bara fortsatte att knuffa undan mig lite lätt...this was a source of inspiration for me