Halleluja - nu är frälsningen nära! Äntligen, äntligen, äntligen (!!) så har jag en alldeles egen Mustang. Vet du hur länge jag har drömt om detta? Två ord: Enormt länge!

Det hela blev liksom bestämt som över en natt. Killen som skulle sälja hade helt enkelt ingen plats längre, och skulle skrotat den idag om ingen ville ha den. I fredags bestämde vi oss. På lördagen åkte vi. Det strulade både med bilen, släpet som en extra motorn skulle befinna sig på och med humöret. Men iväg kom vi till slut.

Vi åkte. Åkte och åkte och åkte. Det var ingen kort sträcka - vi skulle till Göteborg från Mjölby, så det blev drygt 25 mil enkel resa. Nu har jag kort både på den nya banan på Liseberg och på ett flygplan som lyfter genom molnen. Först trodde jag att det var en komet eller något liknande, och blev inte så lite fundersam. Men till slut såg jag då att det var ett flygplan, och inget annat. Lättad!

Så kom vi då fram. Och där stod den. Jag föll på en gång. Baby-blå, rostig och utan bakre kofångare. Men den stirrade mig rätt i blicken, var så fantastiskt frän och underbar, och jag kände på en gång att detta var RÄTT. Nu var bara frågan om den var lika härlig att köra som jag drömt om. Det riktigt hoppade i mig av nervositet, och det gick som små sprittningar genom hela kroppen av otålighet. För jag hade ju den praktiska pojkvännen med mig. Som frågade, frågade och frågade. Och jag som redan var fast tyckte att varenda fråga och varenda spel för gallerierna var störtlöjlig. För jag hade ju redan bestämt mig. Både jag och killen som sålde (en väldigt trevlig yngre man) var ju överens om priset och att bilen var tvungen att kunna gå hem. Så allt prat om att man hellre skulle ha en Mach I:a var ju egentligen onödigt. För JAG hade ju bestämt mig.

Så kom äntligen då den efterlängtade stunden. Jag skulle få köra ut bilen ur parkeringshuset. Gled in bakom ratten, justerade in stolen, och ungefär där slutade min hjärna att ta in andra ljud. Blev så fokuserad, jag tänkte "nu djäklar gäller det", jag såg att killarna utanför pratade men jag hörde inga ljud. Startade. Och det där mullret....ojojoj....Efter det satt det ett flin av Guds nåde i mitt ansikte, och det var omöjligt att få bort det.

Kom ut ur garaget med hjärtat i halsgropen, eftersom uppfarten ur parkeringshuset var en 90-gradare med stark lutning uppåt. Hann under en millisekund tänka på halt väglag, sommardäck och ovana vid en större bil och hjälp nu kraschar jag!

Men det gjorde jag inte. Efter den stunden var jag så fast, så fast, så fast. Mullrade mig sakta fram genom stan, körandes efter säljaren, eftersom vi skulle hämta en extra V6:a också. Och en växellåda. Och bara njöt.

De där snorhala, långa tjugofem milen kändes inte alls så långt med den bilen jag satt i. Och den drog inte lika mycket soppa som vi befarat och väntat oss heller. Och det är ju inget negativt. Men den hade kunnat dra två liter milen, och jag hade FORTFARANDE haft det där löjliga leendet i ansiktet.

Så kom vi då fram igen. Till Mjölby. Där vi egentligen inte har någon plats att ställa bilen. Eller, ja, inte tillåtelse helt enkelt. Lång historia. Så vi fick låna en bit av en kompis tomt. Där fanns det egentligen inte plats heller, men det är en nödlösning. Så nu söker jag med ljus och lykta och ficklampa och strålkastare med en garageplats för så lite pengar som möjligt så nära Mjölby/Mantorp som möjligt. Men det ska nog gå. Jag har ju lyckats ordna bilen, menar jag. Då måste ju resten vara en baggis..?