Fredagen den 10 november, klockan kvart över fyra lämnade du oss i stor sorg och saknad. Vi satt vid din sida dom sista dagarna och vakade över dig, hörde dina sista ord och ditt sista andetag. Jag glömmer dig aldrig. Även fast du levde ditt liv på sett som många inte förstod eller ens ville försöka förstå så var det ändå alltid till dig jag vände mig då jag behövde hjälp. Temperament för ett helt land, ilska för tre och envishet har du visat oss alla en sida av men trots det så slutade vi aldrig älska dig. Att du satt heder i att aldrig be om ursäkt är en annan sak vi alla kommer ihåg. Trots det så älskar vi dig och saknade är nu stor efter att du efter en tids sjukdom nu gått bort. Nu slipper du smärtan, cancern som bara sprider sig, trötthet och sjukhusvistelser. Nu är du fri. Och även fast jag inte tror på någon gud så tror jag att vi ses igen. Jag älskar dig. Din dotter nu och föralltid.