Den dagen jag startade här kommer jag aldrig att glömma. jag kom till detta främmande ställe helt ensam, det var iof jag och min bil. förstod nästan inte ett skit var dom sa. utan dom fick prata väldigt långsamt och slänga in lite engelska. vi blev delande in i klasser, fick lära känna varandra genom aktiviteter men det var inte många som kunde ta kontakt med en eftersom dom förstod inte mig och dom visste inte hur dom skulle snacka med mig. jag var helt ensam kändes det som ett tag. men sen fick jag reda på att det skulle komma 3 svenskar till som skulle bara vara här i 5v. det var Jönsson, Manne och Camille från Faluns fordonspogram. jag bodde med Camille och det var riktigt skönt att kunna vara med någon som förstod va man sa, iaf oftast. Vi skåningar är ju lite speciella med vår dialekt hehe.
När 2v hade gått så får vi reda på att vi ska delas in i nya klasser. elever som ligger lika blev en klass för sig och fick gå i 10v medans resten fick stanna kvar på skolan i 15 eller 20v. jag var så nere den dagen. jag var den ända från min gamla klass som hamna i den nya klassen. alla som jag hade lärt känna i den första klassen, gick helt åt helvete. så nu fick man komma till den andre okända klassen. dom var så sammansvettsade. men redan första dagen så var alla så nyfikna och helt på en. och man blev snabbt en i klassen fast att man var svensk. varje dag ville man till skolan och ha lektioner med klassen och läraren, jobba i verkstaden och bli klar med sin skärm. men sen hände det en sak, den sista veckan innan examen veckan dog min farfar och hela min lyckliga värld bara föll ihop och alla märkte det. jag lyssna inte, jag gjorde inte mitt arbete i verkstan så moga. jag hade inte den glöden, den viljan. men jag klara mig igenom. jag fick 12/12 på arbetsrapporten, 10/12 på arbetsmiljö, 7/12 på skärmen. (det högsta var 12 om ni inte har förstått det). Detta betyg fick vi reda på idag. till och med Adrian, vår lärare, nämde den veckan när allt gick fel. men men

Idag blir det examenfest och som det ska supas! jag kommer att sakna alla mina pojkar i klassen. kommer inte att se dom på ett år. och Nathja ska vi inte snacka om.. min danska lilla konstiga vän. jag vet inte om jag kommer att se henne igen eller vad. jag hoppas verkligen det. men nu ska det bli kul att komma hem och praktisera, träna bort spritmagen, se familjen varje dag och vara med min älskade och framför allt mina vänner som jag inte har sett på 10v. mina tankar är så splittrade, detta liv på skolan har varit så otrolig men mitt hem är fortfarande mitt hem och det kommer jag inte att lämna.
så imorgon ska man köra hem till Sverige och säga hejdå till Danmark förtillfället. jag hoppas verkligen att jag kommer att se några av mina klasskamrater i mellanåt. vem vet, dom kanske inte kommer att vara kvar inna skolan börjar igen eller dom slutar förgott. vem vet..