Nu har vi avverkat ungefär enmiljonfemhundratrettitvå mil med våra små moster till fordon. Inte för att våra bilar är byggda för att i första hand framföras längre sträckor på motorvägen med alla stenskott till följd, men vi gjorde det ändå. Plötsligt har vi flera timmars arbete framför oss innan nästa utställning....igen....att ha showbilar är som att ha en stor familj. Inte mycket tid över till något annat, men allt annat kräver sin tid också. Hur Paul fixar att bara jobba med bilar vet jag inte, men jag är glad att jag har ett "vanligt" jobb att gå till på dagtid. Att ha jobb över huvutaget i dessa tider är förbannat bra.
Trots att vädret sög (iaf uppåt landet) så lyckades vi dyka upp på de tänkta utställningarna i västerås och stockholm. Däremot fick kameran mestadels stanna kvar i skydd av väskan , men ett par bilder lyckades jag allt vrida ur den. I stora drag så var det en trevlig och lyckad helg med fina bilar och goa människor. Plastpåsarna fick jobba på fötterna och fläktarna i bilen pumpa ut värme men det var ju hur mysigt som helst ändå.
Vad gäller bilarnas skick såhär efter 15 timmar på motorvägen så kan jag bara säga, det var det värt!! De sista 30 min. av resan gjorde alla de 15 dryga timmarna värda. Att min bil ser kraterskadad ut i fronten gör inget, det är ju bara en bil, och den är byggd för att tjäna som en oxå.





Mr H, Paul och jag på väg norrut





Kisse är en hängiven familjemedlem och följer självklart med





SCF västerås. Best female ride och Peoples Choise.






Den där minin till snut skulle behöva äta upp sig lite för att rå på de stora bovarna





Det såg ju lite bättre ut. Minisnut och minibov.





Michael Jackson var oxå i västerås dagen till ära :O





SCF Stockholm. Vädret sög men hon blev best female ride....igen...fast att hon ser ut som en transformer :D





Monterrekvisita för vårt tema