Det är lite komiskt. Här har man fått fast jobb och så skriker man inte ut det. Underligt. Hade det varit mitt normala "jag" hade jag ropat ut det, likt Expressen med sina breda, svarta bokstäver på framsidan i trycksvärta.
Men jag antar att det senaste halvåret har mättat mig en aning på positiva händelser. En del saker har fått en att känna "nej sånt händer bara inte mig" - men det har det. Det har verkligen hänt.

Häromdagen ringde Patrik från SMD och frågade om jag ville jobba heltid framöver. Klart jag ville det. Behövdes inte mycket fundering. Och det är lite lustigt, ty på min gamla jobb - Posten - fick jag inte ens ledigt för att gå till tandläkaren. Nu får man höra att han citerat; "vill inte köra slut på mig", så jag ska helt enkelt få lära upp någon så jag kan få ha lite ledigt när jag vill.
Är det inte underbart så säg?
Och tidningsbilen får jag ha hemma hos mig. Bad om ledighet det första jag gjorde, för en vecka nästa månad då jag och Marika skall till Stockholm och åka på kryssning.
- Inga problem.

Och från och med nu står inte bara mitt namn på ytterdörren. Marikas står med. Vi är numera sambos. Vi skämtar om det där, ungefär som att vi båda tar reda på hur det känns att säga ordet. "Sambo".
- Hej sambo, kan jag säga.
- Hej sambo, svarar då Marika och vi ler stort båda två.

Snart blir det byte av front på bilen. Och grejer är beställda så jag kan byta topp och hela den biten. Den lamelldiffade bakaxeln ligger och väntar. Likaså växellådan som ligger bredvid.
Det ser ljust ut.

Helt klart :)