Hur ska man veta vart man hör hemma här på jorden egentligen?
När man bara har sig själv och inget som håller en kvar någonstans?
Livet är inte som när man var liten längre, när man hade en familj som man hörde ihop med... då var "hemma" någonting självklart, det var i huset där man hade växt upp, tillsammans med mamma och pappa, syster och djuren... Då visste man precis var man hörde hemma, var det alltid fanns någon som brydde sig, människor man älskade. Det var aldrig frågan om att känna sig välkommen eller inte, för det var så självklart.

Nu har jag flängt Sverige runt de senaste åren, ända sen föräldrarna skilde sig så har man blivit lite mer osäker på var man hör hemma. Ett tag var det i alla fall självklart att det var i Vaxholm, för där bodde båda föräldrarna om än i olika hus. Nu har mamma flyttat upp hit till Mora och köpt hus med sin sambo. Hennes hus är liksom inte mammas hus längre, det är mammas och hennes killes hus. Det är inte självklart att man är välkommen där längre, att man bara kan vara.
Samma med huset jag växte upp i. Det är mitt hus, det har stått där i alla år, jag föddes där. Nu är det inte mitt hus längre, det är pappas och hans sambos hus. Det är inte självklart att man är välkommen där längre för det bor en främmande människa där nu, som anser huset vara lika mycket hennes som jag en gång ansåg att det var mitt.
Nu ska dom dessutom sälja mitt barndomshem och köpa ett mindre hus. Hur ska man någonsin känna att man hör dit? Jag vet inte ens om jag känner min pappa längre.

Jag minns när jag bodde i Strängnäs, alla gånger som jag satte mig bakom ratten och rullade de 30 milen upp till Mora. Fredagkväll, stillsamt med trafik och den där välkända RV70an som jag åkt fram och tillbaka sen jag föddes. Jag älskar att åka bil, man har sin egen lilla värld där i mörkret, med musiken i stereon och med ett klart mål. Lagom till att man närmade sig Leksand så gick det att koppla över till Moras lokalradio, och på fredagkvällarna har dom alltid countrytimme. Countrymusik handlar ju så ofta om att vara på väg hem, hem till den väntade kärleken och hem till allt som är bekant. Det var sådana där stunder då man bara älskade livet. På väg hem till Mora, med countrymusiken på i bakgrunden, ljudet av rösten med klingande dalmål som presenterade låtarna, ensam på vägen... Då och då ringde det in någon och hälsade till någon alskad vän, ett barnbarn eller en hustru sen många år tillbaka.
Då var det självklart att jag hörde hemma i Mora. Jag åkte "hem" fast än jag bodde i Strängnäs och har mitt ursprung i Stockholm.

Men det känns som att alla runt om en liksom går vidare, rotar sig på eget håll, skaffar ett eget liv. Mamma har sin sambo, mormor har sin sambo, pappa har sin sambo, till och med min lillasyster har sin sambo... De liksom skaffar egna liv på eget håll och den är familjen man alltid kunde komma hem till, den finns inte längre.
Så hur ska man veta vart man hör hemma? Kommer man någonsin kunna känna sig hemma när man inte har någon fast punkt i tillvaron? Det är bara jag. Jag och en hund och två hästar. Inget speciellt jobb som håller en kvar, inget speciellt hem. Ingen speciell familj.
Vad håller en kvar? Vad hindrar en från att fortsätta flänga? Och hur länge kan man egentligen flänga? Känns som att jag hela tiden letar efter någon nytt utan att veta vad det är jag vill ha. En fast punkt på något sätt.

Och som nu då, när jag inte har något fast jobb... Det finns ingenting som hindrar mig från att flytta vidare, ny stad, nya vänner. Men samtidigt lämnar jag saker bakom mig som jag kommer sakna. Jag älskar faktiskt mitt Mora. Och jag har underbara vänner här. Men även vännerna går vidare, flyttar, skaffar familj, ändrar prioriteringar. Vart man än vänder sig så prioriteras man sakta med säkert neråt i listan.
Så vad är det jag har här som jag inte kan hitta någon annanstans? Och vad ÄR det egentligen jag vill ha?

För en liten stund i livet så hittade jag faktiskt allt det där jag ville ha... Men man kan inte hålla fast sådant som inte vill stanna.