Det här året har varit helt fullspäckat. Det vanliga dödliga hinner med på 5 år har jag buntat ihop på knappt ett år. Och det här är inte bara positiva grejer, nej, långt ifrån.

Allt började långt ner på botten och jag har sakta men säkert kravlat mig uppåt.
Jag har blivit dumpad och krossad totalt, jag hade ett jobb som jag avskydde mest av allt på jorden, jag var ute varje helg och försökte dränka mina sorger, jag umgicks med ”fel” människor tills en dag då det bara tog stopp. Jag stod inte ut.

Jag sa upp mig från mitt helvetesjobb, jag bad folk dra åt helvete, jag tog tag i mitt liv helt enkelt, för så som jag mådde då var ohållbart.

I all tumult bytte jag jobb, jag förstår inte såhär i efterhand hur jag orkade med allt, alla intervjuer, all rekrytering, men det gick. Och mitt mål var att bli väktare, och det blev jag. Nu har jag jobbat som det i ett halv år och idag avslutade jag min sista utbildning så nu är jag helt klar. Jag var till och med bäst i min grupp på slutprovet, känns lite extra bra inombords. Nu har jag visserligen nya mål, men det är hemligt än så länge.

Jag har träffat många nya människor det här året. Jag har sårat en del, och jag har själv blivit sårad. Och det var något som jag fick lära mig på kursen, att skuld är något som tar väldigt lång tid att bearbeta, om det ens försvinner överhuvudtaget. Ångest kan man bota på 20 minuter, sorg blir bättre med tiden, men inte skuld. Och ja, jag har dåligt samvete, även fast jag egentligen inte har gjort något fel.

Jag har blivit så illa behandlad av vissa, men jag har lärt mig att inte acceptera sådant. Detta året har verkligen gett mig skinn på näsan.
Nu äntligen efter ett år känner jag att jag är på fötter igen, och jag mår riktigt bra.
Jag har till och med träffat en kille, en underbar kille, där allt känns rätt från början, inga tvivel, och när man hittar någon som man känner så med, då vet man att man hittat rätt.

Efter allt detta tycker jag att jag förtjänar en rejäl semester, och det är precis vad jag ska på också. Nästa vecka åker jag iväg själv till Thailand, en hel månad.
Jag har tänkt på den här resan i ett halv år, att det är precis vad jag behöver, komma bort från allt och alla.
Alla behöver distans, och för mig betyder denna resa vila och återhämtning. Och framförallt, jag ska inte tänka. Nä, för sådant gör man inte när man är på semester.

Så hej då allihop, ha en bra slaskig novembermånad, så ses vi i december.
Och då hoppas jag att ni har ordnat snö till mig!