Inser att jag inte bloggat på en evighet... Och funderar på vad det är som hänt?

För det har ju såklart hänt en jäkla massa så att jag inte hunnit med att blogga... väl?!

Hm. Jo, men... det var journalistträffen i Jönköping och kärleksförkarlingen till Jens häromsistens va?

JA! Jo, men det har ju hänt massor! (visste väl det! :P )

Eller så kan det vara så att det egentligen inte hänt så mycket, men att det tagit så mycket av min tid och energi att få ihop allt så det KÄNNS så! Jo, så kan det nog vara!

Söndagen efter återträffen i Jönköping var jag ju rätt mör, trots att det var roligt att träffa journalistkollegorna och trots att jag hade hjälp av Matte både dit och hem och fast jag lämnade gänget när de gick till restaurangen... ja, med mina begränsningar blev det ju mycket ändå. Och jag fick betala.

Efter den helgen var det dessutom dags för Emblavecka med allt vad det innebär. Den här veckan hade vi dessutom planerat att städa och baka lite inför torsdagens ljusparty.

Dock har Embla varit på sällsynt gaddigt humör, lite snorig och hostig, så sannolikt har hon inte riktigt orkat med sig själv. Men det är ju sånt man får ta.

Vid måndagens styrelsemöte med bostadsrättsföreningen fick jag dessutom gnäll från en granntant som pikade om lövräfsning. Det är ju inte att jag inte sett att det behöver göras. Det är snarare så att min kropp inte är med mig för fem öre, allt jag gör hänger ju på prioritering, och att behöva välja bort min mat eller veckans dusch eller att inte klara av att möta Embla för att jag ska räfsa... nä, det funkar ju inte. Hon snäste lite till om hur gammal hon är och att hon minsann har ont överallt... Jag VET att jag inte ska ta åt mig, men jag gör det ändå. Det gjorde jätteont! :(

Bad min ena, friska granne tänka lite på löven, och tänkte att någon av de två en trappa upp kanske skulle kunna ta hand om räfsningen. Ändå malde det där påhoppet.

Tisdag var det dags att komma ur lägenheten för att handla mat med stödteamet. Hann även in på hälsokosten och till elbutiken så jag fick nya dammsugarpåsar, äntligen! :D

När jag kom hem var jag tvungen att sitta och vila en stund innan jag klarade av att laga mat, och då passade jag på att skriva ut tidningsartikeln och ett informationsblad om ME, och det la jag sedan i grannens brevlåda. Klämde ihop ett personligt brev också, såklart. Jag kan ju inte tvinga henne att läsa och förstå, men jag kan i alla fall ge henne informationen så att hon har en chans.
Kändes genast lite bättre när jag gjort det.

Fick skjuts upp till skolan och gick sedan hem med Embla och hennes kompis Linnea, vi hade planerat att de skulle få baka lussekatter. Började med att sätta en deg och sedan lekte tjejerna medan jag diskade undan lite.

Och plötsligt vände sig bara hela världen för mig?! Så otroligt tröttsamt!

Sprang väl tio vändor på dass, och sedan tog yrseln och illamåendet över så jag började kräkas i stället! *suck* Embla ville kissa och muttrade om att hon skulle behöva gå ut och göra det, men jag tog hinken, och tur var väl det för när jag rörde mig var det ju kört. Tog ungefär två timmar, sen släppte det en aning när jag fått i mig lite vatten.

Linnea var lite skärrad, men Embla brydde sig ju inte nämnvärt. Tjejerna fick fixa lussekatterna, och själv fixade jag mat till mig och försökte hålla mig på fötter. Hjälpte dem med bakningen så de inte skulle bränna sig på ugnen eller plåtarna, och åt min mat och fixade lite. Avslutade med att sno ihop mat åt dem båda, och sedan blev Embla upphämtad av sin scoutledare och Linnea blev hämtad av sin pappa.

Själv stöp jag med en smäll i soffan och somnade gott de där timmarna Embla var på scouter.

Tur det, för när hon kom hem tyckte jag hon skulle läsa sin läsläxa för mig, och jäklar vad hon snedtände. Blev ett vansinnigt oväsen, och då sa jag att hon antingen fick läsa eller gå direkt och lägga sig. Svaret blev "nej" vilket inte ens fanns bland alternativen, och sedan rusade hon upp i sin loftsäng i tron att hon skulle kunna sitta där i lugn och ro och strunta i sovandet...

Det sket sig för henne kan man säga.

Jag tog mig upp (trots illamående och mycket smärta), brottades en stund med henne, och slet sedan ner henne därifrån, släpade henne genom hela lägenheten, drog av hennes kläder och hivade henne i sängen och därmed basta. Hon var MYCKET upprörd, men har jag sagt läsa eller sova är det läsa eller sova som gäller, och inget eget hitte-på. Det är bara så energikrävande att hålla på med denna eviga gränssättning och att stå emot allt testande.

Och självklart blir hon värre med det ju sämre jag mår. Det är tufft.

Kände mig rätt slutkörd redan på tisdagskvällen (hopplös, värdelös och meningslös) och undrade hur jag skulle få ihop resten av veckan, men man har inte så mycket val kände jag, och jobbade vidare.

Vilket kommer i nästa blogg. :)

// Ellen :)