Ja haft besök nu sen igår.
Trevligt på alla vis! :)

Då det hade snöat på rätt bra ett par dagar här så blev det att vi sen åkte ut och busade lite med hans bil.
Var lite hjärtsnörp när man gick ut, lite så där skräckblandad förväntning.

Förr älskade jag verkligen att åka med och busa men efter alla olyckor har jag blivit så satans feg.
Åka bil är något av det värsta jag vet, med vissa är det t o m så illa att det blir dödsångest, inge roligt att ha det så då man förr älskade att åka bil.
Men igår infann sig bara lugn och glädje, precis som förr. Och då snackar vi om att jag njöt!
Inte varit så avslappnad när jag åkt bil på länge, ännu mindre när man åkt med vid bus. Och det gick mer brett än rakt igår kväll. Haha...

Kändes lite som att hitta sig själv igen då!
Att finna njutning istället för dödsångest - vilken skillnad!

Tror inte det går att förklara känslan med ord, vet faktiskt inte om nån kan förstå men det bryr jag mig inte om så länge jag själv mår bra!

Ni kan ju fundera själva hur det är att gå från glädje att åka bil till dödsångest bara av att sitta i passagerarsätet, att inte våga kolla på vägen för att man inom säger känner att man inte vill se hur man dör, eller ja nu har jag inte dött hittills men ville inte riskera få se.
Att sitta och våldshålla i bälte och handtag och dra upp fötterna nära sätet, göra sig så liten som möjligt för att ta så lite skada som möjligt, ja ungefär så har jag åkt bil senaste åren.
Andan i halsen och hjärtat halvt utanför kroppen och tusen tankar i huvudet kring döden - nej fy åka bil har sällan varit nån rolig upplevelse för mig senaste åren.
Sen en dag så börjar man kunna slappna av, vågar släppa greppet om bältet, vågar lossa lite med handen om handtaget, vågar titta upp och sen faktiskt känner, att jag överlever det här och sen sprider sig lugnet och man börjar faktiskt njuta igen. Nej känslan går inte att förklara, men underbart iaf!

Rädd för att köra har jag nog aldrig blivit direkt, men åka med andra, låta nån annan ha kontrollen och lita på dom att dom tar mig igenom det smärtfritt - det har inte funnits i min värld och ändå har jag åkt och åkt och åkt för att vänja mig och lära mig våga igen.

Trodde faktiskt aldrig denna dagen skulle infinna sig men ack så fel!
Än tror jag inte att jag litar på alla, långt ifrån alla, men om man så litar på en så är det bra, sen kommer dom andra med tiden!
Jag är på väg nu, på väg till mitt vanliga jag och det är härligt!

Längtar nu mer än allt till helgen då jag återigen ska få ner till dom som spelar stor roll i mitt liv nu, Styling_bruden du är min bästa vän är så glad vi funnit varandra och nu börjat umgås igen, även du Mr_Xtrem, tack för ni öppnar ert hem och tack för allt det roliga vi haft och allt det roliga vi kommer ha! Jag känner mig tacksam och stolt över att ha vänner som er! :D