Jag kanske har gravt missuppfattat något om hur livet går till. Kanske har fått allt om bakfoten liksom, gått här i 22 år och trott en sak för att plötsligt få det inslaget i huvudet att det ligger till på ett helt annat sätt. (Som när jag trodde att "granen" som används vid streetrace var en upplyst julgran som man drog omkull med ett snöre när starten skulle gå.)

Nä men alltså jag har alltid haft någon form av uppfattning om att det är bra att gå sin egen väg här i livet, att det är bra att inte gå efter mallar och följa strömmen, att "tvärt emot alla andra" för det mesta är en bra sak.
Jag har alltid tänkt att det gör ingenting om man är lite naiv, tror på sånt som egentligen inte ska gå, vågar försöka idiotiska saker och följa med sin hjärna på äventyr och dumma idéer. Att man lär sig av sina misstag och att det är dom man blir starkare och klokare av. Att man måste se och göra och uppleva saker själv, att man inte bara kan stå som ett fån och höra vad andra säger och följa alla råd man får. Utan att det faktiskt är en bra sak att vilja uppleva, prova, se efter och testa själv.
Jag har haft uppfattningen att det är bra att stå för den man är även om man är ganska udda. Att tro på sin egen förmåga att klara av saker och ting på egen hand. Och att även om man misslyckas med att göra det, fortfarande stå för sina beslut och sin vilja att göra saker på sitt eget sätt.
Jag har aldrig velat börja där andra börjar, jag har aldrig velat följa dom "måsten" som samhället och folk runt omkring en på något sätt satt upp. Jag har aldrig velat leva mitt liv som man "måste" även om min vilja i livet är naiv, dumdristig, barnslig och korkad.
Jag har alltid satt min glädje och mitt nöje före måsten och tråkiga saker. Jag är sån som kan bortprioritera jobbet, städning och disken för att göra något roligt istället. Det må vara en jättebarnslig inställning till livet, enligt det vuxna sättet att se på saker.

Nu har alla mina uppfattningar blivit ifrågasatta. Av en person jag litar på och anser vara väldigt klok. Det är tydligen dags för mig att växa upp och inse att livet inte är så enkelt som jag vill att det ska vara. Att man inte kan äga två bilar, två hästar och en hund innan man skaffat sig "en ordentlig utbildning", "ett ordentligt jobb"... Ni vet, alla som där vuxna sakerna. Tydligen är det dags att börja följa väl trampade stigar mot universitet och högskola, mot välbetalt 9-5 jobb, mot allt det där som alla andra har.
I teorin så är det ju rätt. I teorin så håller jag med om att jag inte har vuxit upp än, att jag har en naiv och barnslig och omogen inställning till livet.

Ni vet alla dom där klyschorna... "Idag är början på resten av ditt liv." "Lev idag, imorgon kan det vara för sent." Ingen skulle väl säga att de klyschorna är helt fel? Ändå så är det så få människor som lever efter dom när det väl kommer till kritan.

Exempel. Jag har ägt en då 8 år gammal bil. Det är ganska nytt, för att vara 21 år gammal, eller hur? Den bilen, som aldrig krånglade, har jag sålt, och istället köpt en gammal jänkare (garanterade problem) och en skruttig volvo (garanterade problem.) Inte ett speciellt vuxet beslut. Men jag är fan så mycket lyckligare över att äga en krånglande jänkare och en skruttig volvo än att äga en ny, problemfri bil. En naiv inställning kanske det är, att tro att man ska klara sig med två gamla bilar som inte startar när man behöver dom som mest, kommer för sent till jobbet och får lägga veckopengen på reservdelar.

Men jag är faktiskt stolt över mina bilar, över mina hästar, över mig själv och mitt liv. Jag är stolt över att jag inte sitter i skolbänken och skriver tentor och facebook:ar om kårmöten, jag är glad och nöjd med att lalla runt i min egen värld där det är viktigt att göra roliga saker och investera i sig själv.
Jag är stolt över att jag är knäpp! Jag är stolt över att jag inte vill växa upp och inte vill bli så där mogen som jag borde vara, jag är stolt över mina katastrofer och missöden, jag är stolt över att ha två skruttiga bilar som inte fungerar av den anledningen att JAG följde mitt hjärta och min största vilja när jag köpte dom. Jag vågade och jag tog steget fullt ut istället för att bara drömma. Jag är stolt över att saker och ting går åt helvete för mig ibland, för att jag sitter här och skriver nu bevisar att jag tog mig tillbaka från helvetet och lived to tell the story. :)
Jag är stolt över min naiva inställning till livet och min önskan om att vara allt förutom som alla andra!

Och jag är hellre fattig som en kyrkråtta för att jag kör v8 till jobbet, än sitter i en tråkig Kia och har en halv miljon på banken.