Känner mig så jävla gnällig. Men jag är faktiskt uppriktigt skitless på allting just nu.

Eller inte ALLTING. Men tillvaron i stort. Försäkringskassan är på mig igen, blir ju utförsäkrad till vintern om jag inte får permanent sjukersättning.

Det är så motsägelsefullt alltihop. Jag VET ju hur jag mår och hur orealistiskt det är att tänka sig mig i ett arbete, där det krävs att jag fungerar dag efter dag. Samtidigt som det är viktigt för psyket att faktiskt intala sig att det KANSKE skulle kunna gå någon gång. (Väldigt sannolikt när man har en kronisk sjukdom med dålig prognos, men se det som en vit lögn för att man ska orka, typ?)

Det är stressande.

För att få en permanent sjukersättning krävs att en läkare dömer ut mig totalt. Att det skrivs i mina papper att jag ALDRIG MER kommer kunna ta något arbete av något slag överhuvudtaget. Det får inte stå att arbetsförmågan är nedsatt för de närmaste åren, utan det måste stå att jag är HELT ARBETSOFÖR FÖR ALL FRAMTID.

Okej, okej, det kanske ÄR så illa, men jag vill fan inte se det i skrift på ett papper!

Det sannolika just nu är att jag ska ansöka om permanent sjukersättning, och därmed behöver trassla mig igenom vården ännu ett varv och förklara för läkarna hur min vardag ser ut, och hoppas att någon verkligen förstår situationen. Jag VILL inte vältra mig i eländet, det är illa nog som det är och jag behöver få låtsas att det är bättre än så för att orka med min vardag.

Nå, om jag nu får det där intyget som jag behöver men egentligen inte vill ha är det "bara" att avvakta försäkringskassans beslut. Eftersom jag varit sjukskriven i över tio år och var ute på arbetsprövning senast 2003 är det inte sannolikt att de accepterar bara ett läkarutlåtande, utan kräver att jag går ut i arbetslivsintroduktion, tre månader.

För att inte bli sittande på minimiersättningen under den tiden (Cirka 4500 i månaden före skatt) behöver jag göra återinträde i A-kassan. Som tur är verkar jag ha lämnat kassan i precis rätt tid för att omfattas av nya regler så jag kan återinträda, i så fall behöver jag i alla fall inte ha panik över ekonomin under den där arbetslivsintroduktionen.

Och jag vill ju hjärtans gärna få det att fungera, mentalt är det inga problem, jag kan lura mig själv till att jag är rätt frisk, men tyvärr slår ju kroppen ifrån med förlamande kraft när jag gör på det viset.

Det sannolika är alltså att jag hivas ut i arbetslivsintroduktion och kollapsar och sedan återvänder till försäkringskassan med ett misslyckande i bagaget och i det läget förhoppningsvis blir insläppt i systemet igen. Det finns ju tyvärr de som trots att de inte håller för arbete ändå ställs utanför och därmed är katastrofen ett faktum.

Med alla dessa tankar och saker jag måste ta tag i är det inte så konstigt att jag tappar tråden då och då. Jag gläds över de människor jag har med mig, de är jätteviktiga, samtidigt som jag emellanåt drunknar i min egen frustration över den här jävla sjukdomen.

Känner för att fly. Köpa en husbil och åka min väg och glömma alltihop några veckor. Problemet är att jag sannolikt skulle kollapsa i övermorgon om jag gjorde det. Kanske ta en sistaminutenresa och åka iväg någonstans? Haha, projekt ett är att alls nå flygplatsen, och med tanke på att jag behövt skaffa skor till Embla i tre veckor nu utan att lyckas ta mig till Skara och göra det så känns det rätt kört...

Kan förresten berätta att jag till slut lyckades dammsuga lägenheten! En månad efter kalaset blev det gjort, ägnade ett par dagar bara på att plocka och göra rent här, och det var UNDERBART! Skänken som är på väg ner i källaren står dock kvar, måste ju vända om lite i förrådet, och det har det inte funnits kraft till. Dessutom behöver jag fixa ett par brädor för att kunna skruva upp en hylla, så det är projekt ett. Går säkert samordna med skoinsköpet också. :)

Annars BORDE jag tvätta och polera bilen i veckan. Till helgen är det Vingåkraträffen, jag har anmält oss men inte hört något än. Och eftersom det är 22 mil att köra, bilen inte är i ordning, jag behöver hämta hem husvagnen och samplanera det med dottern vore det ju bra att VETA snart.

Under väntan har ett trevligt alternativ dykt upp. SCF i Uddevalla och Borås, tillsammans med en annan rolig bil. Tror det skulle kunna bli RIKTIGT bra.

Men som sagt, så tvekar jag på om jag orkar få ordning på bilen, ta hem vagnen och faktiskt köra det som behövs också. Behöver kolla av lite med vännerna så jag har backupp innan jag kan fatta några beslut.

Har rentav övervägt om jag ska skita i hela säsongen. Strunta i både träffar, utställningar och race. Bara stanna här på berget, gå på vandringsleden, cykla till sjön och KOSTA så lite som möjligt. Samtidigt känns det också helkonstigt. Har ju längtat hela vintern efter att det ska komma igång igen, att få träffa alla och komma ut med bilen och få lite luft under vingarna. Även om de kanske inte bär.

Det är ett jävla bröttlande att planera så det fungerar med den här förbannade sjukdomen. Samtidigt är jag inte alls sugen på att sluta leva och bara sitta här och överleva. En så svår balansgång.

Jag ska fundera lite till. Väga fram och tillbaks och se vad jag har råd med. Det handlar om både energi och ekonomi. Vart ska jag investera för att få tillbaks så mycket att själen orkar bära den här trasiga kroppen vidare?

Ska nog försöka blogga lite bilder av våren också, kalaset och den fina naturen, så kanske jag hittar svaren på vart jag är på väg och varför. Det brukar ju klarna när jag sorterar mig genom bloggen.

// Ellen :)