Idag är ingen bra dag!
Har inte haft den bästa relationen med min far genom åren pga av att jag varit en strul putte diverse klammeri med rättvisan mm.
Dock har det dom senaste åren blivit mycket bättre och vi har kunnat prata med varandra och varit bra vänner. Har väl insett att det är jag som varit en jävla dumskalle som trott att allt var hans fel iom att han kontaktade soc så jag fick lvu och sån skit men så var det ju inte utan det va helt å hållet mitt fel och jag nog kan tacka honom att jag lever idag. Men nog om mig nu.
Min far har sen början på sommaren blivit mer och mer hängig och kännt sig orkeslös.
I slutet på augusti så märkte jag att han blivit gul och det blev bara värre å värre,men tjurskallig som han är och gammalmodig så skulle han ju inte till läkarn men kom till slut på att de nog va bäst ändå. Han hade skyhöga levervärden,runt 3500 och blev hemskickad och lovad en remiss till Mora lasarett. Några kvällar senare ringde han mig och bad mig köra han till akuten. Han blir kvar där och kommer upp på en avdelning där han blir kvar i 6veckor.
Jag förstår innerst inne att det är nåt allvarligt men vill ändå hoppas på det bästa så klart.
Kan ju tillägga att han rasat i vikt,ca 25kg på 2månader.
Efter diskussion med avd på sjukhuset så får han åka hem med en okänd cysta på en gallgång.
han har efter det varit in på en del röntgen tagningar mm men inte fått nåt rakt besked utan vi fick en tid idag där vi skulle träffa en expert från Uppsala. När vi träffar läkaren får vi reda på att det är en elakartad gallgångs cancer som ej går att operera för det troligtvis gått för långa tid och det har spridit sig till området runt omkring WHAT?? Finns inga botemedel. Finns ingen forskning. Finns ETT hopp och det är cellgifter,men det kan ej bota utan bara vinna tid.
Tid för vad? mer pina!? mer rädsla!? mer smärta!? Biter inte cellgifterna så handlar det om 1-3månader som han har kvar i livet. Vad ska man göra? Vad ska man säga? Jag är en kille som inte gärna visar känslor och har svårt att visa vad jag tycker och tänker.......
Fan..... jag kan se rädslan i pappas ögon men han är för stolt och tuff för att släppa ut det,eller om det är det att han vill vara kall och inte visa nåt....jag vet fan inte vad jag ska säga eller göra... verkade som han tappade sugen helt idag efter beskedet,men det kanske man gör när man får en sån diagnos.
Innan vi åkte till sjukhuset var vi och kollade på en ny bil han ville ha,en Golf plus -10 men när vi lämnar sjukhuset så säger han att han kanske inte ens hinner byta bil... va fan ska man säga då? Min pappa är gammal,69år men han har många år kvar bara han fått vara frisk.
Nu vet jag inte om han lever om en månad och det är såååååå jävla tungt,särskilt nu när vi fått sån bra kontakt igen. Det känns som att mattan under mina fötter drogs undan medan jag stog på den........

Just nu suger det feeeeet pung!!!

Vet inte riktigt vart jag ska skriva detta så det fick bli här,har väl inte nåt med garaget.org att göra egentligen men men.