Att hålla fokus är en konst i dagens samhälle. Hålla många bollar i luften, både privat och arbetsmässigt, lägga ner energi på sig själv, familjen, hobbies, ja, listan kan göras oändlig. En människa kan dock klara väldigt mycket på väldigt kort tid. Även om det kräver extremt med tidsplanering och tankeverksamhet. Det går, allting går om man bara vill. Men vad händer när steget man tar blir för långt och man börjar tappa fotfästet? Att hantera något sådant är också en konst. En vilja att komma tillbaks i rätt spår. Tankeverksamhet som går på högvarv just för att komma därifrån och planera ut hur man inte kommer dit igen. Men vi alla hamnar där, någon gång. Det är nog en konst att hålla alla steg jämlika. Så man inte trampar fel, snubblar och faller. Men det är själva hanteringen utav det hela som gör oss människor så unika. Alla hanterar saker så olika. Det kan komma i form av förvirring, ilska, irritation, frustration eller rent utav ren ledsamhet. För när man väl har trampat fel är det lätt att känna att man inte kan ta sig därifrån. Kan man inte ta sig därifrån så börjar det påverka omvärlden och pressen blir högre och högre från många olika håll. Du är inte dig själv, du gör inte det du ska, vad är det som har hänt. Frågor kan bli många frågor eller kännas som en och samma, fast på hundra olika sätt. Man har rätt och falla. Det är en mänsklig rättighet. Det gäller bara och tänka ut och planera uppkomsten. För alla tar sig upp. Vi tar bara olika lång tid på oss. Men när saker blir fel och när man trampar fel. Eller när steget blir för långt och man tappar fotfästet, ta dig tid till att andas. En människa kan göra så mycket och säga så mycket när saker och ting inombords vacklar. Tänk över och låt inte hårda ord ligga på ytan. Lämna inte känslan osagd, tänkt till och förklara. Idag får man inte, eller snarare man bör inte, vackla. Allt ska vara så självklart. Men det kan bli fel. Men det är aldrig fel tidpunkt för att ställa saker till rätta.