Artöverskridande beteende är inget jag skulle kalla för känslor eller tänkande

Vi hade två collies som var ett par hela livet (12 år) när hannen dog så lade sig tiken ner och bara" stängde av sig" och dog ett par veckor senare i ren sorg.  Men till bilden så hör det att vi hade även ett par katter och till den ena så var det ett "hat" förhållande mellan tiken och kisse i 12 år.  Man kan lugnt tillämpa begreppet "hund och katt" på dom, det var osämja mellan dom varje dag ( mestadels ifrån tiken). Hon trackade kattstackarn varje dag allt vad hom förmådde. men när tiken "stängde" av sig så var katten hos henne hela tiden, låg hos henne, tvättade henne och vek inte ifrån hennes sida dag som natt, förräns hon dog.
Instinkt, MY ASS!..

Om någon av oss här hemma lämnar huset eller om många av oss kommer hem samtidigt så brukar våran hund leta efter den som fattas. Han vill också mycket gärna att vi alla ska vara på samma plats så han kan hålla koll på oss samtidigt. Och ja, han är en vallhund men han har aldrig vallat i hela sitt liv. Och ja, jag vet att det är generna som kan slå in. Men ändå, jag har sett en huns sakna folk. Även när hunden vi hade samtidigt som den vi har nu, han dog då gick hunden som vi har nu runt och letade efter honom. Men nu flera år senare har han glömt bort den gamla hunden.

Djur har också känslor..

Allt handlar åter igen om vad man applicerar på sina djur. Kalla det tröst och sorg om du vill, jag gör det inte.
Katten kan ha sökt sällskap för sin egen skull, de är sociala djur, och när tiken pga omställningen inte lade sin energi på att jaga bort katten, tog den tillfället i akt. Som sagt, de är intelligenta.
Sen, hundar är så bra på att läsa av sinnesstämningar hos sina människor, känner människorna sorg blir hunden också låg till sitt sätt. Också en instinkt (ja jag tjatar, jag vet) på samma sätt som att alla hundar vilar när flockledaren vilar. En överlevnadsgrej det med, hela flocken måste vara utvilad samtidigt för att jaga samtidigt.
Att en hund letar efter en flockmedlem som inte är där, är inte pga saknad, det är... ja precis, en instinkt.

ichibon skrev:

Allt handlar åter igen om vad man applicerar på sina djur. Kalla det tröst och sorg om du vill, jag gör det inte.
Katten kan ha sökt sällskap för sin egen skull, de är sociala djur, och när tiken pga omställningen inte lade sin energi på att jaga bort katten, tog den tillfället i akt. Som sagt, de är intelligenta.
Sen, hundar är så bra på att läsa av sinnesstämningar hos sina människor, känner människorna sorg blir hunden också låg till sitt sätt. Också en instinkt (ja jag tjatar, jag vet) på samma sätt som att alla hundar vilar när flockledaren vilar. En överlevnadsgrej det med, hela flocken måste vara utvilad samtidigt för att jaga samtidigt.
Att en hund letar efter en flockmedlem som inte är där, är inte pga saknad, det är... ja precis, en instinkt.

Med en stor risk att du blir sur nu, men har du en själ eller ett hjärta? för dom har du i sådana fall gömt väldigt långt in.
Om man ska vara lite "dramatisk" så kan man likna "problematiken" vid två öar,kontinenter eller dylikt som är åtskilda av en bred ravin,kanal vad fasen som helst som man inte kan hoppa eller på annorstädes sätt ta sig över. Många människor som kommer fram till den har grymma skygglappar på sig och som vägrar att ta av sig dom eller se åt sidorna om det finns en annan väg över, och säger till sig själva så här är det punkt slut..

Det där var sorligt. 

blacken skrev:

ichibon skrev:

Allt handlar åter igen om vad man applicerar på sina djur. Kalla det tröst och sorg om du vill, jag gör det inte.
Katten kan ha sökt sällskap för sin egen skull, de är sociala djur, och när tiken pga omställningen inte lade sin energi på att jaga bort katten, tog den tillfället i akt. Som sagt, de är intelligenta.
Sen, hundar är så bra på att läsa av sinnesstämningar hos sina människor, känner människorna sorg blir hunden också låg till sitt sätt. Också en instinkt (ja jag tjatar, jag vet) på samma sätt som att alla hundar vilar när flockledaren vilar. En överlevnadsgrej det med, hela flocken måste vara utvilad samtidigt för att jaga samtidigt.
Att en hund letar efter en flockmedlem som inte är där, är inte pga saknad, det är... ja precis, en instinkt.

Med en stor risk att du blir sur nu, men har du en själ eller ett hjärta? för dom har du i sådana fall gömt väldigt långt in.
Om man ska vara lite "dramatisk" så kan man likna "problematiken" vid två öar,kontinenter eller dylikt som är åtskilda av en bred ravin,kanal vad fasen som helst som man inte kan hoppa eller på annorstädes sätt ta sig över. Många människor som kommer fram till den har grymma skygglappar på sig och som vägrar att ta av sig dom eller se åt sidorna om det finns en annan väg över, och säger till sig själva så här är det punkt slut..

Äsch jag blir inte sur. Jag förstår hur du menar och jag förstår att mitt synsätt kan verka kallt. Jag har hållit på med främst hästar i många år och jag slutar aldrig förundras över hur mångfascetterade de är, och kloka. Jag har lärt mig massor av umgänget med dem. De har en enkel och simpel logik i sitt sociala liv, en enkel rangordning, dock inte svartvit sådan för den är variabel och förändras utifrån förutsättningarna, nästan dagligen.
Det är med kärlek jag hanterar mina och andras hästar varje dag. Jag ger dem det bästa liv de kan leva och framförallt ger de mig det bästa liv jag kan leva. Men som man säger i hästvärlden, en häst utan ryttare är alltid en häst. En ryttare utan häst är bara människa.
Jag är inte orubblig i mina åsikter, och det synsätt jag har idag hade jag inte för 10 eller 5 år sen. Jag lär mig varje dag, av och med hästarna. Jag tror att de har vad vi människor skulle kalla ett sjätte sinne, de kan förutse händelser och kommunicera utan vare sig ljud eller tecken. Men även här tror jag det är något helt naturligt, en medfödd egenskap som säkert även vi människor hade för längesen, men som (likt mitt resonemang om instinkter), har sköljts över av det logiska och enkeldimensionella sätt att tänka som präglar samhället idag.

ichibon skrev:

blacken skrev:

ichibon skrev:

Allt handlar åter igen om vad man applicerar på sina djur. Kalla det tröst och sorg om du vill, jag gör det inte.
Katten kan ha sökt sällskap för sin egen skull, de är sociala djur, och när tiken pga omställningen inte lade sin energi på att jaga bort katten, tog den tillfället i akt. Som sagt, de är intelligenta.
Sen, hundar är så bra på att läsa av sinnesstämningar hos sina människor, känner människorna sorg blir hunden också låg till sitt sätt. Också en instinkt (ja jag tjatar, jag vet) på samma sätt som att alla hundar vilar när flockledaren vilar. En överlevnadsgrej det med, hela flocken måste vara utvilad samtidigt för att jaga samtidigt.
Att en hund letar efter en flockmedlem som inte är där, är inte pga saknad, det är... ja precis, en instinkt.

Med en stor risk att du blir sur nu, men har du en själ eller ett hjärta? för dom har du i sådana fall gömt väldigt långt in.
Om man ska vara lite "dramatisk" så kan man likna "problematiken" vid två öar,kontinenter eller dylikt som är åtskilda av en bred ravin,kanal vad fasen som helst som man inte kan hoppa eller på annorstädes sätt ta sig över. Många människor som kommer fram till den har grymma skygglappar på sig och som vägrar att ta av sig dom eller se åt sidorna om det finns en annan väg över, och säger till sig själva så här är det punkt slut..

Äsch jag blir inte sur. Jag förstår hur du menar och jag förstår att mitt synsätt kan verka kallt. Jag har hållit på med främst hästar i många år och jag slutar aldrig förundras över hur mångfascetterade de är, och kloka. Jag har lärt mig massor av umgänget med dem. De har en enkel och simpel logik i sitt sociala liv, en enkel rangordning, dock inte svartvit sådan för den är variabel och förändras utifrån förutsättningarna, nästan dagligen.
Det är med kärlek jag hanterar mina och andras hästar varje dag. Jag ger dem det bästa liv de kan leva och framförallt ger de mig det bästa liv jag kan leva. Men som man säger i hästvärlden, en häst utan ryttare är alltid en häst. En ryttare utan häst är bara människa.
Jag är inte orubblig i mina åsikter, och det synsätt jag har idag hade jag inte för 10 eller 5 år sen. Jag lär mig varje dag, av och med hästarna. Jag tror att de har vad vi människor skulle kalla ett sjätte sinne, de kan förutse händelser och kommunicera utan vare sig ljud eller tecken. Men även här tror jag det är något helt naturligt, en medfödd egenskap som säkert även vi människor hade för längesen, men som (likt mitt resonemang om instinkter), har sköljts över av det logiska och enkeldimensionella sätt att tänka som präglar samhället idag.

Oavsett vad vi "dividerar" och propagerar, så har djur en förmåga att interagera själsligt med oss människor på ett sätt som det inte går att förklara vetenskapligt eller på ett annat sätt.  Vi har väl helt enkelt olika erfarenheter av djur så enkelt kan det vara.
Jag vill absolut inte tillskriva djuren för mycket, men vill ej heller ta ifrån dom deras rättmätiga "creds"..

ichibon skrev:

Jag tror att de har vad vi människor skulle kalla ett sjätte sinne, de kan förutse händelser och kommunicera utan vare sig ljud eller tecken. Men även här tror jag det är något helt naturligt, en medfödd egenskap som säkert även vi människor hade för längesen, men som (likt mitt resonemang om instinkter), har sköljts över av det logiska och enkeldimensionella sätt att tänka som präglar samhället idag.

blacken skrev:

Oavsett vad vi "dividerar" och propagerar, så har djur en förmåga att interagera själsligt med oss människor på ett sätt som det inte går att förklara vetenskapligt eller på ett annat sätt.  Vi har väl helt enkelt olika erfarenheter av djur så enkelt kan det vara.
Jag vill absolut inte tillskriva djuren för mycket, men vill ej heller ta ifrån dom deras rättmätiga "creds"..

Fast här tror jag vi menar ungefär samma sak, fast på olika sätt.
Call it a night?

ichibon skrev:

ichibon skrev:

Jag tror att de har vad vi människor skulle kalla ett sjätte sinne, de kan förutse händelser och kommunicera utan vare sig ljud eller tecken. Men även här tror jag det är något helt naturligt, en medfödd egenskap som säkert även vi människor hade för längesen, men som (likt mitt resonemang om instinkter), har sköljts över av det logiska och enkeldimensionella sätt att tänka som präglar samhället idag.

blacken skrev:

Oavsett vad vi "dividerar" och propagerar, så har djur en förmåga att interagera själsligt med oss människor på ett sätt som det inte går att förklara vetenskapligt eller på ett annat sätt.  Vi har väl helt enkelt olika erfarenheter av djur så enkelt kan det vara.
Jag vill absolut inte tillskriva djuren för mycket, men vill ej heller ta ifrån dom deras rättmätiga "creds"..

Fast här tror jag vi menar ungefär samma sak, fast på olika sätt.
Call it a night?

I agree..