Wick_e skrev:
En lite längre:D
Kommissarie Holgersson gick fram till fönstret i Robert Krasings grådaskiga rum. Han drog upp den solkiga rullgardinen och släppte in det bleka vinterljuset. Det var tidigt på morgonen och han befann sig där tillsammans med kommissarie Eilert Johansson. På gårdsplanen fyra våningar ner, såg de flera polismän stå runt en kvinnas sönderslagna kropp.
- Får jag höra din historia en gång till Robert? sa Holgerson till Krasing.
Robert Krasing var tjallare. Fast nu hade gått flera månader sedan han gav polisen någon användbar information.
- Jag satt här vid soluppgången och läste travtipsen i gårdagens tidning, började Krasing och satte sig i stolen vid fönstret. Jag kan inte sova om morgnarna längre. Plötsligt hörde jag underliga ljud, och fick syn på Margareta Lysberg. Hon bor tvärs över gården, på fjärde våningen, precis mittemot mig. Han blinkade några gånger innan han fortsatte.
- Jag såg henne slåss med en uniformsklädd man. Han knuffade henne mot fönstret. Plötsligt föll hon ut! Jag tänkte genast på er. Ni skulle kanske tro att det var självmord och inte mord. Min telefon är … hm, urkopplad. Så jag rusade direkt ner till kiosken runt hörnet och ringde polisen. När jag kom tillbaka stannade jag vid kroppen, och såg till att ingenting rubbades innan ni kom.
Robert slickade sig nervöst om läpparna, reste sig och tittade ut.
- Jag såg mördarens ansikte, och jag tror att jag kan känna igen honom igen. Jag kan åtminstone peka ut vilken slags uniform han hade på sig. Det borde vara värt lite, eller hur?
Holgersson drog med handen över hakan. Det kändes strävt. Han hade inte ens hunnit raka sig innan han kallades till platsen.
- Visst är det värt lite, sa han. Så här lite! Holgersson gav Robert en spark i baken, och såg mot Eilert Johansson.
Kollegan skrattade.
- Det var absolut rätt betalning, instämde han.
Hur kom det sig att Robert Krasing fick en spark istället för en slant?
