Har inte brytt mig om den här tråden ett tag nu, men börjar bli lite småsugen på att ge mig in i debatten igen.
blacken skrev:
Alecci skrev:
"Tro" och "övertygelse" i det här fallet är nog väldigt lika varandra.
Tro är obestämd, övertygelse är bestämd.
Till syvende och sist är de ändå, i detta fall, väldigt lika om man särskiljer allt som är vetande och allt som inte är det. I den sistnämnda kategorin ingår såväl "tro" som "övertygelse", med samma innebörd och samma ändamål. Bägge delarna är i detta sammanhang motsats till "vetande" och de begreppen står i motsatt ringhörna gentemot varandra.
Enligt min personliga åsikt så ligger religionerns största paradoxer i gudsbegreppet självt, eftersom en gud, åtminstone i monoteistiska religioner, beskrivs med en rad superlativer (om ens det begreppet räcker till) såsom fullkomlig, allvetande, allsmäktig, god, alltings skapare och barmhärtig.
En av de mest intressanta paradoxerna är följande:Om Gud är alltings skapare, så måste detta innebära att Gud även har skapat ondska. Har Gud skapat ondska, så är inte Gud god. Därmed faller gudsbegreppet.
En annan paradox:Troende/religiösa hänvisar ofta till människans fria vilja då kritiker påpekar den ondska som finns i världen, i synnerhet om ondskan som avses är ett resultat av mänskliga krafter. Om Gud är allsmäktig, skulle Gud även vara mäktig att styra människorna och deras vilja utan att inkräkta på den fria viljan. För om Gud som är
allsmäktig så är ingenting,
bokstavligen ingenting omöjligt. Även detta. Därmed faller gudsbegreppet.
Ytterligare en paradox ligger just i kombinationen av alla dessa "superlativer":Antingen så känner Gud till lidandet och kan förhindra det, men bryr sig inte, och Gud är i så fall inte barmhärtig.
Eller så känner Gud till lidandet och bryr sig, men kan inte förhindra det, och Gud är i så fall inte allsmäktig.
Eller så kan Gud förhindra lidandet och bryr sig, men känner inte till det, och Gud är i så fall inte allvetande.
Lidandet i denna paradox åsyftar ondskan i världen som drabbar alla människor och/eller varelser, såväl de som gjort sig förtjänta av det som de som inte har det. I vilket fall är Gud inte fullkomlig. Därmed faller gudsbegreppet.
En annan, mer välkänd paradox, ligger i Guds egen skapelse:Om Gud är alltings skapare, vem skapade då Gud? Lite grand samma fenomen som frågan om universums oändlighet, vilken kan debatteras till domedagen (för att använda ett religiöst uttryck).
Lite slutsatser:Vissa av dessa paradoxer kan förklara varandra, men ingen av dem kan samtidigt förklara allihop. Någonstans i ekvationen så blir det alltid ohållbart.
Jag ska själv påpeka några av bristerna i paradoxerna (mest för att klargöra att inte heller mitt tänkande är ofelbart).
Om Gud är allsmäktig så behöver inte Guds skapande av ondska nödvändigtvis betyda att Gud är ond, utan ondskan kan mer förknippas med dem som utövar den. Motpunkten torde vara att Gud i så fall inte borde skapat ondskan, vilket Gud om Gud var allsmäktig hade kunnat undvika utan att inverka på den fria viljan.
Angående paradoxen om lidandet/ondskan i relation till Guds fullkomlighet, så kan man möjligtvis påstå att Gud ser ett värde i lidande/ondska som det mänskliga psyket inte kan förstå eller ta till sig. Lidande/ondska blir dessutom enbart något negativt om man ser det som sådant, medan det många gånger i mänskligheten har visat sig människans karaktär växer som mest i lidanets värsta stunder och därför även kan etikeras som någonting positivt.
Angående paradoxen om Guds egen skapelse får man hålla i minnet att Gud måste ha skapat sig själv först, för att därefter skapa Tiden. Det innebär alltså att Gud skapades samtidigt som Tiden, eftersom Tiden inte kunde ha skapats före Gud, och Gud kan inte heller ha skapat Tiden före sig själv eftersom Gud då inte existerade. Att ens använda ordet "då" i den meningen blir även det ohållbart eftersom det inte kan ha funnits någon dåtid innan Tiden fanns. Samtidigt kan ingenting ha skapats före Tiden, eftersom definitionen på Tid är förändring, och utan Tid kan alltså ingenting förändras (skapas, förgöras, omvandlas, etc). Återigen ett hinder som är oöverstigligt för det mänskliga psyket att förstå.
I sista änden är det mer eller mindre omöjligt att binda gudsbegreppet vid mänskliga termer, eftersom Gud inte behöver ha det minsta med logik eller förnuft att göra. Det finns
alltid en utväg för tro. Det är väl troligtvis däri dess charm och styrka ligger...
Denna diskussion om religionens/trons och Guds vara eller icke-vara kan och kommer troligtvis att pågå i all oändlighet, eftersom alla parter argumenterar från en grund som inte innehåller något av vetande. Alltihop handlar om tro, övertygelse, gissningar och filosofier, och sådana argument kan inte vinna en diskussion åt någondera parten i debatten.
Det får räcka för ikväll tror jag...
