Helt o t.
För många år sedan förkom det att vissa bilar hade "vacuummeter".
D v s ett instrument som visade undertrycket i insugsröret.
Ett "medel" för att köra försiktigt och ekonomiskt.
Ju mer man trampade på gaspedalen, desto större undertryck i insugsröret och större utslag på "vacuummetern" - lika med högre bränsleförbrukning - på en motor med förgasare.
Eftermarknaden tillhandahöll tillbehörssatser med instrument och monteringssats.
Jag föll aldrig för frestelsen att få veta om jag körde oekonomiskt eller ej.
Mer o t.
Vilka minns de vacuumdrivna vindrutetorkarna, som stannade när man gav full gas vid en omkörning.
Eller de vacuumdrivna vindrutespolarna, som inte gav något när man gasade, men å andra sidan tömde "påsen" när man släppte på gasen.
Ännu mer o t.
Jag och några andra gossar ägde en FORD Tudor Special 1937.
Det här med Tudor Special är viktigt, för den var på 85 hk, den "vanliga" V8:an endast på 60 hk.
Det märkligaste med den bilen var att den hade en elektrisk vindrutetorkare infäst i vindrutans överkant - och i andra sidans nederkant en vacuumdriven torkare.
Dessa var naturligtvis inte synkroniserade.
Så ibland kunde de fastna i varandra.
Ja det var tider det.
Ursäkt utvikelsen.