Någon fler som känner igen detta?


[Taget 091007]*..någon som ser brevlådan?*

Har en flickvän som jagar på mig med att jag ska ta upp tecknandet igen. Efter skolan så blev det mindre och mindre. Kändes som att man slutade utvecklas, och intresseglöden för olika motiv slocknade. Men. Äsch. Man gör väl nåt snartförsök här och där men..känns ändå inte bra.
Kommer förmodligen aldrig bli bra på avståndsbedömning, nåt som förstör bilderna totalt :(


[Gjord 091006]*Ett nytt försök till att avbilda Buken. Blev...sådär i min mening. Vad tycks?*

Mörkret omfamnar en. I den djupa mörka korridoren är det en hjärtas slag som dunkar i öronen, och smattret från skorna som överröstar ens tankar. Man tar steg för steg utan att tänka på det, trapp upp och trapp ned, med vänsternäven i ett lagomt hårt grepp om tidningarna.
Efter att dessa är utdelade så kommer man ut i kylan. Utandningsångan omfamnar ens ansikte när man kliver ut i den mer eller mindre nollgradiga kylan och man skyndar sig in i bilen. In till radion, den ende som håller 'en sällskap under de sena timmarna.

Ibland önskar jag att jag hade kunnat vara hänsynslös. Inte en sådan man läser om i tidningarna som slagit ner sin flickvän med spade och sen undrat om det inte var bra, men en sådan som. Ja. Jag vet inte riktigt. En sån som till synes tappar taget lite grand. En sådan som släpper lite på spärrarna och låter saker ske utan att det ska grubblas i tid och otid.

Ta det här ordspråket "ett nålstick gör inte så mycket, men får man tusen nålstick så smäller det". (Ingen aning om vart jag hört det eller om det är exakt citerat, men budskapet går fram..) När man var brevbärare så hade man fördelen att folk respekterade 'en. Folk flyttade på sig. Folk tänkte till. Såg en när man dök upp - kanske för att man hade en nästintill självlysande gul bil? - och man kände sig som en tjänsteman.
Nattetid är det en annan sak.
Folk tänker fan inte när de kommer hem. Bilen står alldeles utanför porten. Gärna mitt framför brevlådan. Och är det soptömning dagen efter så är det ju självklart att de rullar fram den kvällen innan. Placeringen för dessa? Jo. Mitt framför brevlådorna.

Och det är här jag önskar jag vore hänsynslös ibland. Varför får jag inte bara en sådan knäpp och använder soptunnorna som käglor och bilen som klotet på en bowlingbana? Full gas, och tunnorna skulle flyga all världens väg. Jag ser det framför mig, hur de dunsar fram längst gatan, och innehållet sprids ut åt alla kanter och håll. Någon kanske jag till och med får in en lyckoträff på och lyckas trycka upp denne på någons bil. Eller varför inte in på gården där de senaste veckornas avfall sprids över farstutrappan. Åh, vilken syn det hade varit..

Man hinner ju tänka en hel del när man jobbar som tidningsbud. Det märks inte bara på de egna tankarna, utan även på folk som ringer in till nattprogrammen på radion. Många är ofta tidningsbud som i bakgrunden jobbar lite saktare, för att hinna med att svara på frågorna.
Ibland råkar man tänka så intensivt att man glömmer bort vad man höll på med. Detta kan vara rätt frustrerande ibland då man kanske har gått ner ett våningsplan i en trappuppgång, och insett att planet man nyss var på, fick inga tidningar över huvudtaget.

Just nu är det mycket diskussioner angående det här fruntimmret med lustiga idéer och ideologier om hur man skall sköta om sina barn, och vad man som kvinna skall göra för sin man. Jag pratar ju förstås om Anna Anka - jag skrattar fortfarande så fort jag hör hennes efternamn - och ända tills nu hade jag tänkt att äsch, alla andra får prata om henne. Jag orkar inte. Finns ingen vits att prata om människan.
Men..så råkade jag se - inte mer än fem minuter - men ändå en liten, liten kort stund på programmet Hollywoodfruar..vaddetnuheter - och sen måste jag få ut detta ur min hjärna.

När jag var yngre så var en av mina favoritfilmer "Dum&Dummare", med en relativt ny Jim Carrey och Jeff Daniels som då var egentligen en veteran i filmskådisbranchen. Jag älskade humorn i filmen, och gör det fortfarande. Säg när de råkar köra "lite" fel och får soppatorsk. Jim - som spelar Lloyd - byter till sig en liten, liten motorcykel som mer eller mindre är hemmasnickrad, och de åker upp bland fjällen och fryser fast i varandra då Jeff - som spelar Harry - pinkar då de fortfarande kör.
Jag älskade deras dumhet - så otroligt överdrivna sådan - för var det nåt som verkligen funkade då i filmbranchen så var det överdriven dumhet. Nu för tiden så är det annat. Nu är man van sådant. Det har kommet alldeles för många filmer på senare tid som efterapat eller försökt göra nåt liknande.
Och det funkar inte.
Humorn som när Harry får i sig laxermedel och ska på dejt, och magen börjar mullra precis när han ska hämta upp tjejen, går inte göra om idag. Så som jag skrattade då - åt nåt så otroligt fånigt egentligen - går inte göra liknande idag.

Och det är få som - jag tror - tänker på det, att en viss Anna Åberg dyker upp i filmen. En svensk skönhet som - då i verkligheten - precis hade vunnit Miss Hawaiian Tropic, och faktiskt har två repliker.
"Hej allihopa", samt "Hejdå".
Storslaget..
Men det var just vad det var. Då. När jag var yngre så skrattade man åt scenen där hon dyker upp, men samtidigt - och nu är jag pinsamt ärlig - åtrådde jag smått henne. Vem gjorde inte det egentligen? Ett gäng insmorda brudar i bikini...vem hade inte reagerat?

Vem hade anat att den där människan sen skulle bli den hon blev. Anna Anka. *börjar åter igen skratta*
En som försökte sig på bluffen att hävda att hon varit med i "Fröken Sverige" och kommit tvåa, när hon inte ens var med..ja jisses.

Har varit en underlig, och mycket tråkig dag idag, i den benämningen att man kanske helst av allt bara hade velat lägga sig under täcket igen och inte komma fram förrän måhända jobbet hade kallat.

Kan börja med att min käre granne ringde i morse. Nyvaken som man var så hörde man kanske inte så noga, men när grannen dessutom sluddrar så funderade man på om han var full eller nåt. Men. På en vardag? Nåt stämde inte. Han la på rätt så kvickt ändå så tankarna hann inte snurra allt för mycket.

Senare under dagen så hörde Tony av sig. Han hade soppatorsk och undrade om han möjligen kunde få assistans, antingen genom en smärre bärgning, eller med en liten dunk bensin. Någon vettigare lina har jag inte längre då den jag har är avdragen en gång, men bensin kunde jag bistå med, så detta kom jag med efter frukosten hade blivit intagen.

Just som Tonys Volvo 740 börjar vakna till liv igen så ringer min granne igen. Och denna gång - även om det var mycket trafik som störde samtalet - så uppfattade jag ändå de tråkiga nyheterna. Min granne hade krockat med en älg - med sin motorcykel.
Själva olyckan mindes han ingenting av, men som det var nu så hade han ingen känsel och han hade blivit flugen till Umeå för den vård han behövde.

Fy fan vad illa man kände vid sig när man fick höra om nyheterna. Man vill ju liksom dit men man kan ju inte bara åka heller. Man har ju ett jobb att sköta, sex nätter i veckan. Och vi är ju bara grannar. Inte släkt eller något. Men vi pratade i alla fall en liten stund. Han skickade även ett kort via mms som antingen han tagit, eller någon annan, och - ja - han verkar i alla fall vara vid gott humör, trots allt.

Vidare i historien så drar Tony och "Beemern" iväg mot stan för att göra ett besök på Ica Maxi. Vad händer då när de gör ett ärevarv i nya rondellen?


[Taget 090921]*...aj sa Beemern..aj sa Tony när det bar rakt ut mot den vinkelräta trottoarkanten..*


[Taget 090921]*..Tony sitter oroad över sin bil..*


[Taget 090921]*..Beemern ringer assistans i form av Tonys far..*

Skador på bilen som det såg ut efter smällen: rattstången avsmälld, framvagnsbalken intryckt med styrväxeln mosad. Kort sagt. Ingen styrning, och hjul som stod snett och bilen parkerad mer eller mindre mitt i cirkulationsplatsen. Så jag fick prova att DRA bort bilen med mitt halvtrasiga snöre.
Gick ju...sådär.


[Taget 090921]*...fick i alla fall bort bilen från cirkulationsplatsen innan linan gav upp..*


[Taget 090921]*..skön vinkel på hjulet när man vill ha upp bilen på trailern..*


[Taget 090921]*...upp då dit as..trevligt med all trafik där alla stirrade också..*

Nåväl. Bilen kom i alla fall upp till sist. Efter mycket om och men. Hoppas det gick bra för Tony efter att de lämnade platsen. Fast jag är mer orolig över min granne.
Är fan inte rättvist att nåt liknande ska hända en sådan trevlig karl!

Då har man varit på semester till den stora staden Stockholm. "Vad har Stockholm som inte lilla Östersund har?", var ju lite av frågan under första dagen om jag inte missminner mig - men efter lite självinsikt och lite diskussioner så var det lite som skiljde - tro det eller ej.

Någon som däremot inte skiljer så stort - om man inte bortser från vissa detaljer - så är det hur man åker buss. Nåväl. Vissa kan tycka att detta är ointressant läsning, och måhända vissa tycker att jag har öga för helt fel detaljer - jag menar, vem fasen bryr sig om hur man egentligen åker buss? - men jag har aldrig hävdat att jag är normal heller..

Lektion 1.
-----------
Hur man kliver på.

Många tar för givet att det bara är att kliva på bussen, åka och sen kliver av. Nehejdu. Det är en hel vetenskap att över huvudtaget göra en resa. Resan börjar inte ens med att man kliver på. Den börjar med att man ordnar pengar så man över huvudtaget blir påsläppt. Att kliva på utan pengar - eller giltig biljett - är icke så populärt, oavsett vart man än kliver på i detta land, eller hur snäll man än är mot chauffören som stirrar tillbaka på én när man sätter foten på tröskeln..
Hursomhelst.
Med pengar i handen - eller biljetten om du har en sådan - kan du med ett lugnat hjärta kliva innanför dörren. Se upp för den höga tröskeln. Bussen har ett system för att sänka karossen så man har lättare för att komma in, men detta system används inte alltid. Snubbla inte in. Och ta inte för lång tid på dig heller. Risken finns - särskilt i Stockholm, även om det nu var länge sedan jag var med om något dylikt - att chauffören i stället tillämpar tävlingen "Dörrvakten".
Denna tävling - har undertecknad endast varit med om i Stockholm - och den går ut på att en som springer jämns med bussen i hopp om att få komma med - en aning sen - blir utestängd precis när denne kommer till dörren och den slängs igen. Med ett rått skratt drar busschauffören iväg och den lämnade står förbannad kvar på plattformen i ett moln av rök. Poäng!


Lektion 2.
-----------
Placeringar i bussen

Detta är komplicerat. Normalt sett - särskilt om bussen är något äldre än ny - så är platserna placerade i följande ordning. Raderna längst fram är till för pensionärer eller rörelsehindrade. På dessa platser brukar småglin sätta sig, och när de äldre väl vill sätta sig där så brukar de likt förbannat få krångla sig längre bak i bussen, till småglinens - läs fjortisar eller ännu mindre barnrumpor - flinande munnar.
Från de efterföljande till de nästs sista i mitten sitter - ja- egentligen vilka som helst. Sista raden innan "Barnvagnsparkeringen" brukar dock fädrarna och mödrarna - dvs ägarna till de nyss nämnda vagnarna - vilja ha anspråk på. Läs dock att folk ignorerar detta, och i stället hänvisar ägarna till de nedvikningsbara stolarna alldeles intill.
Stolarna längst bak i bussen tillhör gäng/äldre fjortisar i grupp/yngre fjortisar i grupp och vilsekomna - i denna ordning för övrigt - med de vilsekomna tillhör till exempel svarthåriga tjejer som tror de vet allt om punk och allt vad det nu heter, och andra liknande former av varelser.

Tag plats där det känns bäst. Var beredd på att få hopknövlade papperslappar i huvudet från småglinen längst bak om du sätter dig nära dem. Tänd inte till. De är inte värda mödan att bli utslängd, för det är du som kommer åka på vad du nu än har tänkt i hämnd.

Beroende på buss-sort - denna information är lite overkill - så föredrar jag att sitta lite längre bak. Ja, egentligen där jag nyss pratade om. Gärna bakom den bakre dörren - såvida det är två dörrar. Strax bakom mitten även kallat. Vissa bussar har tre dörrar och då säger vi den mittre.
Anledningarna är, därför att man har uppsikt över rätt mycket av innanmätet i bussen, samt att det är ett relativt neutralt ställe att sitta på. Annars sitter jag gärna på tredje raden framifrån sett, på motsatt sida av föraren. Då brukar man kunna få ovansidan av hjulhuset som fotstöd..

Lektion 3.
-----------
Vad man pratar om på bussen

På bussen tycks det inte spela någon roll vad man ska prata om och inte prata om. Under de resor jag och Marika gjorde till och från Slussen-Orminge-Vikingshill - fram och tillbaka varje dag - så fick man höra allt från samtal om hur folk inte kunde leva utan sina telefoner till vart de gömde sina cigaretter och alkoholhaltiga drycker från sina föräldrar..
Telefonerna var det ett par ordentliga tjejfjortisar som pratade högt om. De kunde verkligen inte leva utan sina mobiltelefoner. Och så dåliga de var nu. De laggade fett. Och inte kunde de få några lånetelefoner heller om de lämnade in dem. De gamla gick ju förstås inte använda..blahablaha.
Cigaretterna och dryckerna var det ett par fjortisar - anar någon den röda tråden? - av den manliga varianten, även om manligheten var desto sämre - där de hatade sina föräldrar och tyckte det var skitfränt när de skröt om sina "dåd". En av dem satt med tändare och eldade på ryggstödet och en annan av dem satt och kom med det ena värre än det andra - ända tills de egna "dåden" tog slut. Då fortsatte han med vad hans "kompis" hade gjort. Baxxat en SL-buss och bränt förbi snuten och grejer...
Håhåjaja..

Lektion 4
-----------
Hur man kliver av


Av vill man ju förstås. Och då skall man trycka på en röd knapp där det är ingraverat "Stopp", på. För inte så länge sedan så ryckte man i ett snöre som hängde halvt om halvt löst uppe vid taket. Nu är det knappar som gäller. När man trycker på knappen så tänds en skylt i taket det det står tydligt "Stannar".
Det folk inte tycks veta om är att det även tänds en tydlig lampa på instrumentpanelen hos föraren. Detta kan se lite komiskt ut då skylten i taket inte tycks fungera och folk tar sig fram medelst att vingla av och an i mittengången för att säga att de helt enkelt vill av vid nästa hållplats.
Stackars chaufför som försöker hålla folk kvar i sina stolar när folk till och med kliver upp och ställer sig vid dörren - fortfarande under färd - i väntan på att få kliva av. Det kan vara en kilometer till hållplatsen och de står där som att det är jättebra att de är redo för att kliva av..
När man kliver av. Tryck på knappen. Chauffören är en människa. Människor gör misstag. Funkar inte lampan i taket och bussen rullar förbi hållplatsen - DÅ kan du gå fram och vänligt fråga om du får kliva av.
Sitt kvar tills åtmindstone bussen gör den obligatoriska svängen in mot hållplatsen - "den lilla knixen" även kallad - och kliv lugnt ut på gatan.
Ramla inte när du kliver ut och inser att trottoarkanten är lite lägre än vad du först trodde..


Fråga mig inte varför jag fick för mig att skriva detta..
Uppdaterar med mer om jag kommer på. Är lite trött efter resan..

I morse - läs vid trettontiden - var det som om hjärnan hade fattat att det var första dagen på semestern. Visserligen är det inte förrän "natten mot måndag" som är första "dagen" på semestern, men det är en tolkningsfråga.
Anledningen till varför min hjärna tycks ha blivit införstådd om läget var att det helt enkelt inte gick att få upp mig. Blev väckt - och somnade lika fort igen. Blev väckt - och så låg man - tydligen - och snarkade lika fort igen.
Klev inte upp förrän strax efter femtontiden. Jisses.

Nåväl. På måndag bär det av till fjollträsk - även kallat Stockholm. Jag och Marika, två äventyrare som kliver på planet och gör den stora staden långt där borta osäker. Stackars Stockholmare. Hur kommer dom att reagera när vi gör intrång i deras vardagsliv?
Blir intressant.
Särskilt med tanke på att Marika inte har flugit sedan hon var cirkus två år och därför inte minns hur det är. Eller att hon aldrig har åkt på kryssning någonsin, vilket vi har inplanerat någon gång i veckan.

Känns konstigt att man har tagit semester. Har aldrig gjort det någonsin. Inte ens när jag jobbade dom två och ett halvt åren på Posten så tog jag en veckas ledighet. Vet inte ens om jag fick. Där blev man ju bara utnyttjad så man fick inte ens gå till tandläkaren.

Men det kommer nog bli roligt. Även om det börjar på att vara rejält nervöst - redan nu - så har jag en känsla av att det kommer bli väldigt spännande och oerhört roligt ändå, även om man har sina värsta farhågor i bakhuvudet. Man är allt bra dum ibland egentligen. Varför tänker man ens så?

Se upp Stockholm - snart kommer vi! :)

Satt och kikade lite på youtube. Jisses vad läckra klipp det fanns att kika på där :)
Här kommer ett urval av dem.

Läckra dräkter:
http://www.youtube.com/watch?v=akNJ6S2UqsE

En kul film där Optimus får spö:
http://www.youtube.com/watch?v=alDP12wEE5c

Lite bakom kulisserna om rösterna:
http://www.youtube.com/watch?v=aJKGAZO4beI

En "äkta" Transformer:
http://www.youtube.com/watch?v=STQ3nhXuuEM

Jag skulle bli rädd om min Citroen gjorde så här (OM jag nu hade haft nån):
http://www.youtube.com/watch?v=P4ckJFNkra8

Snacka om att saker och ting har gått vägen för mig idag. Vet inte riktigt varför det flyter på som det gör, om det är Marika som drar med sig all tur - eller om det helt enkelt är min tur att ha..eh..tur?
Hursomhelst.

Först var jag till Arbetsförmedlingen, där allt flöt på som vanligt. Vet inte exakt vad jag gör där längre, med tanke på att jag har fast jobb i tre år framöver. Men. Enligt Försäkringskassan är jag ju arbetslös på papperet då jag bara jobbar på "min fritid" - så varför inte försöka mygla till sig lite mer pengar när man ändå kan? Detta lär nog ta stopp rätt kvickt skulle jag gissa på. Tills nästa möte måste jag ha fått tag i en praktikplats..och..eh..ja.

Ringde till Patrik idag på SMD, för att snällt påminna om ledigheten nästa vecka. Vi ska ju som bekant till Stockholm och härja så man vill ju att ledigheten verkligen ska gå igenom. Inga problem där. Det var uppskrivet och klart. Trevligt. Min första ledighet någonsin förresten, i alla fall frivillig.

Ringde vidare till Dekaltrim där jag förklarade mitt smått pinsamma ärende till kundtjänst - en jättetrevligt tjej för övrigt - och berättade att jag hade räknat fel på de dekaler jag hade fått och att de helt enkelt var för stora. Det hjälper ju inte direkt heller att de är specialbeställda kändes det som, och ända tills detta samtal så kändes det som att jag skulle få betala för nåt jag inte ville ha ändå, klant som jag är. Men. Hennes chef skulle få ringa upp mig - illavarslande? - ty hon var inte riktigt säker på hur man skulle göra.
Sagt och gjort. 10 minuter senare så ringer han och tydligen är han förstådd i situationen för kort och gott så säger han att "äsch. Om du betalar för de du redan har fått så gör vi två nya och skickar dem till dig - gratis".
Bara att tacka och ta emot!

Och ja. Natten som var. Eller. Egentligen skulle väl detta ha legat först i texten men what the heck. Vill bara bjuda på ett par sköna bilder av hur en del parkerar, där man själv måste fram två gånger per natt. Man blir ju så glad så man kan pinka på sig..


[Taget 090907]*Ursäkta bildkvalitéen. Två smarthuvuden som parkerat så vackert till...halvtrångt för en stor Caddy..*


[Taget 090907]*Ursäkta bildkvalitéen. Framifrån sett..halvtrångt? Ja.*


[Taget 090907]*Ursäkta bildkvalitéen. Min backspegel gick precis under bussens..fan ta folk som ska parkera som idioter!*

Räcker det inte med att de ser till att man måste kliva ur låda för låda så man kan lägga i deras tidningar? Nehejdå. Parkera så man inte kommer fram över huvudtaget. Det är nya flugan..
Men.
Inte ens detta gör mig arg. Hade det varit mitt tidigare "jag" hade jag gasat mig igenom även fast det inte hade gått. Sedan klivit ur och krossat sidorutan och SLÄNGT in tidningen i bussen..
Rätt sjukt egentligen hur lugnt man är idag.

Men trevligt :)

Har äntligen - efter mycket om och men - fått upp klippen jag har kämpat med nu ett tag. Och så roligt med så positiv respons!
Klippen jag menar är förstås dels det som varit inspelat på VHS-band som jag äntligen fått över till datorn innan det var för sent, ett av banden är köpt när jag var liten..dvs inte omöjligt att det är runt 15 år gammalt.

Skall snart klä på mig och dra på jobbet för övrigt. Hm. Finns det nåt mer att skriva?

Ehm.
Nej. Det får duga :)

Har länge - men av och till - funderat och planerat att försöka få över filmen "Gros Coeurs" - osäker på stavningen, men när den sändes på Svt sensommaren -88 så hette den "Den gula Porschen" - men inte fått det gjort av diverse anledningar.
Har försökt lite då och då. Laborerat med kablar och diverse inställningar som tog timmar att sedan reda ut för att man över huvudtaget skulle kunna använda datorn åter igen, men inget fungerade.

Blev således glad när jag idag kanske - och förhoppningsvis - hittade lösningen, som består av en konverter som för signalerna från VHS-bandspelaren, via kablar och i stället för ett specifikt Tv-kort eller liknande, så går det till USB:n.

Detta band - och denna film - som man sett som barn och för evigt trodde det var förlorat, ty ingen tycktes ha en kopia någonstans. Jag pratade med Svt, jag pratade med Svenska filminstitutet som visserligen hade filmen, men då var jag tvungen att komma dit och se den för de hade den för det första på rulle - för det andra var den nedfryst - och för det tredje skulle det kosta 10 000 för att se den.

För att rulla bandet en aningen, så var det dock en vänlig själ som kontaktade mig efter mycket om och men, och han ordnade en kopia åt mig. Allt väl hitills.
Men ve och fasa när man upptäcker att bandet redan håller på och ger upp om livet!

Så nu sitter man här, och försöker rädda ett band, vars handling kretsar kring en bil som ingen tycks ha hört talas om. Jag har pratat med Porsche-fanatikers men inte en enda tycks ha känningar i bakhuvudet om den där läckra, gula Porschen med 650 hästar, som Matti Alamäki körde i verklighetens rallycross.
Ni vet.
På den tiden när det var riktiga bilar som tävlade. Olle Arnessons Audi Urquattro är ett exempel. Ford Escort. Bubblor. Volvo 240. John Welch med flera, med flera.

Känns som att man sitter och försöker rädda en del av barndomen. Säg alla timmar man satt bänkad vid teven och såg - och hörde - det gula monstret tyglas på banorna, där plåten blev bucklig och skiten sprätte.

Håll tummarna :)


[Taget från Internet]*På den tiden det var riktig fight..Escorter..BMW..Audis..Porsche..rallycross från 1988*


[Taget från Internet]*..rallycross från 80-talet..*


[Taget från Internet]*Matti Alamäkis Porsche 911 Biturbo 4x4...rallycross från 80-talet..*


[Taget från Internet]*...rallycross från 80-talet..Volvo 240 Turbo var populära..mums*

Det är lite komiskt. Här har man fått fast jobb och så skriker man inte ut det. Underligt. Hade det varit mitt normala "jag" hade jag ropat ut det, likt Expressen med sina breda, svarta bokstäver på framsidan i trycksvärta.
Men jag antar att det senaste halvåret har mättat mig en aning på positiva händelser. En del saker har fått en att känna "nej sånt händer bara inte mig" - men det har det. Det har verkligen hänt.

Häromdagen ringde Patrik från SMD och frågade om jag ville jobba heltid framöver. Klart jag ville det. Behövdes inte mycket fundering. Och det är lite lustigt, ty på min gamla jobb - Posten - fick jag inte ens ledigt för att gå till tandläkaren. Nu får man höra att han citerat; "vill inte köra slut på mig", så jag ska helt enkelt få lära upp någon så jag kan få ha lite ledigt när jag vill.
Är det inte underbart så säg?
Och tidningsbilen får jag ha hemma hos mig. Bad om ledighet det första jag gjorde, för en vecka nästa månad då jag och Marika skall till Stockholm och åka på kryssning.
- Inga problem.

Och från och med nu står inte bara mitt namn på ytterdörren. Marikas står med. Vi är numera sambos. Vi skämtar om det där, ungefär som att vi båda tar reda på hur det känns att säga ordet. "Sambo".
- Hej sambo, kan jag säga.
- Hej sambo, svarar då Marika och vi ler stort båda två.

Snart blir det byte av front på bilen. Och grejer är beställda så jag kan byta topp och hela den biten. Den lamelldiffade bakaxeln ligger och väntar. Likaså växellådan som ligger bredvid.
Det ser ljust ut.

Helt klart :)

Började lite lätt dygnet med att ha mardrömmar. Mardrömmar som - ja - egentligen är jag ju van dem med tanke på att man har haft dem ända sedan urminnes tider, då dinosaurierna fortfarande gick känns det som. Och oftast handlar dom om ungefär samma sak.
Jag är tillbaka i skolan.

Det finns anledningar till varför jag verkligen inte vill studera vidare, eller ens plugga upp mina halvdåliga betyg. Skolan. Dess sätt. Allt som har med skolan att göra egentligen. Hur man skriver i böcker. Ordningen. Att man oroade sig mer för vad läraren skulle säga om resultatet, än vad man själv tyckte. Oftast pratade det om att det var för en själv man skulle studera för i skolan, men alltid kändes det som att det var lärarna likt domarna i "Talang" som antingen gav tummen upp - eller tummen ned.
Visst var det skönt med scheman. Man visste vart man skulle. Ett mindre ansvar egentligen. Huvudsaken man kom på lektion så var det okej.
Men i mitt - och likt många andra - var det ju inte bara så. När man kom till skolan var det till att gömma sig så man slapp mobbingen. Gömma sig innanför kläderna under klädhängarna. Gömma sig bakom en skepnad där man inte släppte in någon.

Så det kanske inte är så konstigt att man har mardrömmar om stället fortfarande? Alltid den gula byggnaden där jag gick i högstadiet, jag återkommer till. Denna gång började kåken brinna. Skitkul. Skynda sig ned för trapporna som aldrig tycktes ta slut. Skynda sig ut - bara för att finna sig att man har glömt plånboken ovanpå klädhängarna.
Inte kunde man komma upp tillbaka. Hade jag försökt hade jag blivit slukad av lågorna som stod som kvastar längst väggarna på utsidan. Och det komiska med drömmen var att jag gick till ena hörnet på huset, och fann klasskompisar från gymnasiet sitta på nedersta våningen och ha lektion.
- Kom ut för fasen, kåken brinner ju, skrek jag till dem.
- Kan inte...vi kommer inte ut, får man då till svar.
Och de var på nedersta våningen. Ett stort uppbränt hål i väggen. Bara ett steg så var de ute. Ja jisses vilka drömmar man har.
Drömmen fortsatte - men det är en lång och tråkig historia. Bland annat så stod jag och min far och sopade fram brevlådor i ett bostadsområde..

Vidare med det otäcka dygnet så kommer egentligen huvudhändelsen. Jag och Marika var förbi hos mina föräldrar där vi båda två berättade att vi från och med nu på papperet är sambos, för att sedan plocka upp "Beemern" som skulle lifta in till stan. Dock skulle Marika på jobbet, så det blev en resa ut till Offerdal innan.
På vägen dit så hamnade vi bakom en vit Renault - stavning? - Kangoo och ja, vi hade svängt av från Tulleråsen så varför köra om? Vi hade någorlunda gott om tid, så det var ingen brådska.
Plötsligt ser vi en vitcreme-orangefärgad katt springa hukandes upp mitt framför Kangoon. Föraren av den vita Renaulten hinner inte reagera innan det smäller till och katten flyger iväg längst vägkanten som en vante och landar precis vid gräskanten.
Förhoppningsvis död.
Det var hemskt att se. Marika blev berörd, och såklart blev både jag och Beemern det också. Såklart man blir, jag menar. Katter är ju katter. Men i alla fall jag hoppas att den dog av smällen, för annars är det ju ännu mer synd om den om den ligger döende och inte kan göra något.
Hursomhelst.
Kangoon stannade och enligt vad jag såg i backspegeln så vände de om.

Usch. Vet inte hur jag skulle reagera om någon berättade att de hade kört på vår katt som är hemma hos föräldrarna. Vill inte ens tänka tanken.

Ja, i brist på annat så gör jag väl som en hel del på garaget tycks göra, dvs lägga ut en rolig historia i bloggen. Vet inte varför jag inte kommer ned nåt nytt direkt, men..kanske det är därför att jag känner att ingen utav det som händer just nu är...bloggmaterial.
Hursomhelst.
Hittade den för länge sedan. En klassiker.


En arg Viagra-hemmafrus dagbok

Kära Dagbok...

Dag 1: Vi firade precis vår 25:e bröllopsdag utan att ha något att fira. När vi kom till att återuppleva vår bröllopsnatt började han gråta och låste in sig på toa.

Dag 2: I dag berättade han en stor hemlighet. Han "avslöjade" att han är impotent och ville att jag skulle vara den första som fick reda på detta. Varför "avslöjar" han inte något som jag inte känner till? Han har varit slak så länge att han till och med haltar när han går.

Dag 3: Vårt äktenskap är i kris. En kvinna har vissa behov. Igår såg jag ett foto av Kaknästornet och började gråta.

Dag 4: Ett under har inträffat! Det finns en ny medicin som kan ordna till hans "problem". Det kallas Viagra. Jag förklarade för honom att om han börjar äta Viagra kommer allt att bli som på vår bröllopsnatt. Då tyckte han att vi denna gång kunde lämna min mor hemma. (Jag tror detta kommer att funka, Jag har i hemlighet bytt ut hans Prozac mot Viagra i hopp om att höja mer än hans humör.)

Dag 7: Den här Viagra-kuren har stigit honom åt huvudet. Igår på McDonalds frågade killen i kassan mig om jag ville ha en BigMac och då trodde han att vi pratade om honom. Allt handlar inte om dig!

Dag 8: Jag misstänker att han överdoserar. I går när han skulle klippa gräset använde han inte gräsklipparen utan svingade sin lille "kompis" som en lie!

Dag 10: OK, Jag erkänner. Jag gömmer mig. Jag menar, lagom är bäst. För att göra det hela ännu värre sköljer han numera ner sina Viagra-tabletter med starksprit. Han blir inte ens avtänd av ett foto på den brittiska drottningmodern. Vad ska jag göra?

Dag 11: Biverkningarna börjar komma nu. Allting börjar bli blått (Anm: Viagra-tabletter är blåa). Igår när vi tittade på "Allsång på Skansen" med Lasse Berghagen trodde han det var "Smurfarna på sängkanten".

Dag 12: Jag håller på att bli knullad till döds. Det är som att gå ut med Black and Decker.

Dag 13: Jag önskar han var homosexuell. Jag satt och lyssnade på alla Barry Manilows skivor och sjöng med, men ändå fortsatte han!

Dag 14: Nu vet jag hur Saddam Husseins fru har det. Så fort jag stänger ögonen kommer det ett överraskningsanfall. Det är som att hoppa i säng med en SCUD-robot. Jag hoppas att han precis som President Bush drar sig ur efter 100 timmar.

Dag 15: Jag har försökt allt för att han inte ska tända på mig. Inget funkar. Jag har till och med börjat klä mig som en nunna, men nu säger han att han alltid blivit kåt av Heliga Birgitta.

Dag 16: Jag kommer att bli tvungen att döda honom. Då kommer han att dö som han levt, det vill säga stel. Fast det är ju klart, med min tur kommer jag väl inte att kunna stänga kistlocket.