Ja så enkelt är det. Efter en vecka på Medelhavsort med massor av sol, öl, mat, öl och annat fint så kliar det i fingrarna. Polon vi hyrde ett dygn var fruktansvärd. ACn kom igång efter så lång tid att vi redan hade hunnit få upp mobilen för att ringa och reklamera (10 minuter plus) trots att bilen bara gått 300 mil. Kanske berodde det på att det var 38 grader just då, men ändå. Tyskt skit. Punkt slut. Som vanligt. Värst var serpentinvägarna. Ettan till 5000 varv, sedan tvåan och den föll till 2200. Stendöd! Gasen i botten, inget händer, ner på ettan igen. Fyfan. 8 mil blev det och den hade dragit 1,2l/mil när jag tankade. Tror min A7 hade klarat kullarna bättre!

Äsch. Jag kanske är orättvis. Tyskar är kalla människor. Ett kallt folk. De gillar inte alls att tänka utanför lådan eller att få ändrade direktiv. Kanske är det därför så många Fiats rullar härnere? De är ju så att säga vana vid värmen i blodet.

Snart kommer vi hem och det ska som alltid bli skönt. Förhoppningsvis startar min lilla Austin direkt när jag tar en tur på söndag. Att Rovern gör det är det ingen tvekan om. Hollywood-Toyotan får nog maximalt en tur till Coop.

En nackdel med semester är att man lyckas planera en massa dyra inköp. Jag är nu t ex bra sugen på nytt främre rör från turbon till katten på Rovern. För att befria några hästar som finns där utan att arbeta. Varför inte? Jag är ju snäll mot hästar och allt det där. Peace.

Ett av de bästa momenten med att bo i Uppland på gränsen till skogen är att man kan ta sin vagn och bara åka iväg. Kommer en avtagsväg så kan man svänga av, köra en bit till och rätt vad det är så är man tillbaka där man började. Ett virrvarr av små lugna asfalterade eller grusade vägar där möten är svåra men inte omöjliga.

Men nu verkar det som om det börjar dra sig mot vägs ände. Har jag verkligen hittat den där sista slingrande vägen som faktiskt tar slut? Ja, det ser inte bättre ut. Trist.

Många efterfrågar en kul bil. Kul. Rolig. Jag har svårt att relatera till detta, eller så är jag bortskämd. Någon skrev nyss att en bil "med 200 hästar inte är kul, den jag hade hade 270hk och den var bara kul i någon dag." Ja typ nåt sånt. Jag skulle vilja öppna era ögon. De verkar igensydda med kevlar och spindelväv, för ni kan fan inte se ett skit.

Den senaste tiden har jag haft förmånen att vid flera tillfällen få provköra en Mustang med 425 hästar. Ja, den tryckte på ganska bra, 0 till 100 på sådär 4-5 sekunder och visst, det var "kul". Lite skramligt, oputsat och grovt men "kul". I 2km. Sedan tröttnade jag.

Sedan tog jag en rejäl tur i en Lexus GS450h, en bil med på pappret 345hk och en acceleration på runt 5,5s till 100km/h. Den biten kändes ganska loj. Trycket mellan 100-150 var betydligt roligare eller mer "kul". Men samtidigt så skakar man av sig det ganska fort. Visst. Det funkar. Kraft, tryck... Gas och allt det där. En massa skum utrustning har den emellertid, det erkännes. Man kan gå in i menyer och ställa in olika parametrar beroende på hur "kul" man vill ha det. Gud vad kul det är att blippa igenom menyer för att optimera något man inte ens vet vad det betyder.

Men sedan händer det som få verkar förstå. Kanske för att det är få förunnat. Min Austin Seven har sisådär 15 hästar. Kanske 20. Kanske rent av 25 om man vågar varva även om den tvålagrade vevaxeln lätt kan gå av i dessa hiskeliga varvtal över 4500. När man i den lilla aluminiumkarossen då passerar 80km/h i läderhuva, silkeshalsduk och med Spitfire-glasögon så förstår man. När de vita knogarna runt den hampalindade ratten och den fokuserade blicken hoppas att allt ska hålla, då har man kul.

Tro mig pojkar, ni har inte en aning om vad en "kul bil" är för något.

Cayenne-flickan hann tydligen lacka om bilen tills idag för jag körde om henne i Fredhällstunneln idag på väg hem från Skåne. Jag låg längst till vänster (får man förresten köra där numera..?) och Cayenne-flickan (vi kallar henne fr.o.m nu CF) låg i både vänster körfält och det näst till vänster. Ja alltså, för CF har köpt en för bred bil så den behöver uppenbarligen nyttja vänsterfilen för de yttre hjulen på den sidan och den näst vänstra för resten, det som blev över. Äsch, det där var lite krångligt att hänga med på, men själva kontentan var att jag är fundersam över CFs egentliga identitet och kön, för armen som syntes i fönstret var väldigt hårig. Kanske någon övervintrad Östtysk kulstöterska?

Nåja, tur man åkte Rover Eight Twenty Vitesse Coupe där allt lirar perfekt. 85 mil totalt idag och man är som en nyfödd lärkunge i kropp och lem. Helt utan ironi så är nog det den mest bekväma långfärdsbil jag råkat på! Inte tystast men jisses så bra man sitter!

Ja, fan det är en sån grej jag saknar. Jag har under 30 år av skruvande samlat på mig allt onödigt skit man kan samla på sig. Tror jag. Men jag saknar en felkodsläsare. Och då menar jag inte en sån där pryl man pluggar in i bilens kontakt-plugg-don-hål-grej utan jag pratar om en felkodsläsare som hittar och kanske fixar fel hos idioter som tror de vet, kan och är pålästa. "De lärde."

Exempel ett skulle vara att plugga in skiten i flickan som körde en Cayenne norr om Jönköping idag. Nej nu var jag gammalmodig, trångsynt och elak. Det var ingen flicka. Men... ja ni fattar. Hursom, så färdades jag med vördnad i lite momspliktig hastighet i mitt landsvägslok. Ja jag erkänner, det hade blivit dyrt om konstapel Blom sett mig. Men konstapel Blom satt på det lokala fiket och åt munkar. Och jag blev samtidigt ikappkörd av en Cayenne-flicka. (Föraren framstår ju som så liten så jag antar att det var en flicka.) Flickan öste på bakifrån och om, fort som fan skulle det gå. Men det är okej, kör på du, bara jag får flytta mig först.

Fast vänta nu... Är det inte konstapel Blom som ätit klart och plötsligt syns där framme? Jo jeflar. Långt där framme är Blom ute och vänder sin blåvita XC70. Och då får Cayenne-flickan hicka. Och bromsar ner och lägger sig långt bakom, ty Polisens motto som ju är "to protect and serve" betyder i själva verket att deras huvudsakliga uppgift är att sätta dit alla vanliga Svenssons som är ute och åker på byn...

Nåväl. Jag lider inte av denna hysteri så jag körde om konstapel Blom. Ja, det ska erkännas att konstapeln, som kanske hette Elsa eller Sigbritt, stirrade ondskefullt och uppretat, men well. Such is life. Man får ju köra om osv. Man behöver ju inte peka finger och lägga en burn out när man passerar...?

Efter nån mil valde så Elsa Blom att svänga av motorvägen. Jag låg några hundra meter framför och en låååång svans av tyska slädar låg bakom Elsa. Och gissa vad som hände när Elsa svängde?

Wrooooooooooooooooooooooom!

Cayenne-flickan skulle behöva kollas på felkoder.

Idag var det så dags igen, den årliga tvätten av den gamla familjebilen Honda Accord Tourer 2.4 Executive skulle genomföras. Och det var nödvändigt då den senast tvättades i början av förra sommaren. Ja, den är synnerligen illa skött den vagnen, men det är en laståsna och arbetshäst. Inget mer.

På ena bakskärmen fick jag för två år sedan (eller det är nog tre år sedan nu) en reva då någon oförsiktig hemmafru eller RayBan-lakej körde på mig på Coop-parkeringen, självklart utan att lämna lapp. Skadan fick vara, och gömdes under månaders vägsalt, sand, grus, blod från kattungar och annan skit som passerat.

Ser jag inte en ung man på bakre raden som skakar på huvudet åt mitt negligerande av skadan...
-Ja, hur kan jag hjälpa dig?
-Rosten har såklart kommit i denna skada och eftersom det är en japansk bil så är det såklart nu nästan hål? Farbror borde tagit hand om sin bil bättre. Såklart!

Ja det borde ju faktiskt vara så. Japanska bilar är ju faktiskt bara skit, till skillnad från de fina "Premiumvagnarna" från landet i söder där stjärnor och ringar pryder grillarna. Men nej, det är ju precis det det inte är. Skadan ser ut precis som förut. Idag när den kom fram och åter fick se dagens ljus igen efter ett liv i det dolda så var det med viss förtjusning och förvåning som jag kunde konstatera att det såg ut precis som förr. Trots att bilen inte vaxats sedan Idi Amin var ute och vevade med sin promenadkäpp på savannen.

Så hur sammanfattar man då detta? Har jag haft tur med min japanska vagn som borde rostat? Ja inte fan vet jag? För övrigt vem vet? Kanske hade en Mercedes klarat rosten bättre? Kanske hade en Audi fungerat lika klockrent under alla dessa år trots avsaknad av service och tvål och vatten? Kanske hade en BMW sett ballare ut på garageuppfarten. Ja, kanske det? I don't fucking care.

Kvällens kyla den senaste tiden har inte gjort situationen mycket roligare på våra vägar. Inte mycket tråkigare heller för den delen då kvicksilvret legat stadigt på tolv femton minus här i låglandet strax norr om huvudstaden. Alla vägar inklusive E4an har varit snorhala och det är med bister min jag erkänner att de dubbade däcken på Honda Accord Executive är betydligt roligare att färdas till jobbet på än odubbat på Lexus Gs300. Direkt när man gasar så släpper det och om man trampar till så glider det. Med de dubbfria var det rent av läskigt och okontrollerat.

Så när färden i eftermiddags/tidig kväll gick hemåt längs E4 så var det som vanligt. Lite städat i 90 med lite avstånd och placerad i högerfilen. Better safe than sorry. (Jag är ju onekligen väldigt gammal...)

Och då kom puckelryggen. Jag är osäker på vad modellen heter men det är någon relativt ny Mercedesmodell, i kombiutförande. (Tror jag.) Säkert bekväm och fin att glida i men att zick-zacka mellan filerna för att tjäna 30meter på en halvmil känns inte genomtänkt. Fast det kan jag ju inte klandra bilmodellen för.

Det händer att folk säger att mina bilar lämnar mycket att önska vad gäller utseendet. Och javisst, de har allihopa egenskaper som bara en mor kan älska. Men jävlar vad ful den Mercan var. När den åkte förbi mig och lyste elakt rött med sina skevt placerade bakljus i den vita stora platta avslutningen av puckelryggen så dök plötsligt en scen upp i huvudet från Snövit och de sju dvärgarna. Och det var ju för fan en spitting image av Toker som åkte förbi mig. Alltså bilen, inte föraren. Eller Glader. Lite sådär utvecklingsstörd (nu får jag PK-maffian på mig) kombinerat med fnissig och rödmosig som efter en dålig T-dojefylla. Fy fan!

Under drygt en månad har familjens nyaste medlem inte gjort mig det minsta besviken. För att göra en kronologisk resa genom bilen så bör den startas på gårdsplanen.

När man närmar sig bilen smyger en svag belysning upp längs med sidorna. Den välkomnar föraren som förväntas vara av äldre sort och med skum syn. När handens fingrar smyger runt handtaget så låser centrallåset upp sig så alla resenärer kan inta sin plats.

Väl inne smyger en ny led-belysning upp vid fötterna på alla fyra platser och en försiktig belysning av instrument och mittkonsoll glöder upp.

När foten placeras på bromsen så tänds den lilla gröna punkten i startknappen. När denna trycks in så surrar V6an igång och ratten intar sitt läge samtidigt som all mysbelysning dras ner till ett knappt märkbart glödande sken. Mycket välkomnande för ögat.

Komforten är riktigt bra. Man märker inte skillnad på olika sorters asfalt i motorvägsfart och vindbrus existerar inte i farter även över rekommenderade.

Vinterdäcken är märkbart mjukare än sommardäcken var, detta i kombination med en väldigt hög yttertemperatur gör att bilen känns lite gungig. En liknande känsla som fås vid för lågt däckstryck. Eftersom jag även kört bilen på sommardäck så vet jag att skillnaden är märkbar, och jag känner igen fenomenet från vinterdäck generellt.

Bilen har en punkt som jag ogillar. När man backar svarar gasen väldigt mjukt. Lösningen har jag märkt är att nästan "blippa" på gasen istället för att trycka ner den en bit. Framåt så finns känslan av att inget händer om man bara vidrör gasen och det är tydligt att det är en mappning avsedd för att spara bränsle eftersom detta helt förändras då man trycker in läge "Powaah".

Den manuella växelfunktionen ser jag som en gimmick. Sportläget är bra, det håller kvar växlarna, och i kombination med "power-knappen" så är skillnaden enorm mot vanligt "drive-läge" (i kombination "non-power" om vi kallar det så.) Att däremot sitta och torrunka växelväljaren för att växla manuellt, nej det överlåter jag åt pojkarna som lånat pappas bil...

Prestanda. Bilen är absolut snabbare än jag förväntat mig. Faktiskt. Så det är en positiv överraskning. Trots bakhjulsdrift och automat så är det inga problem att vara gnällig vid rödljusen. Den är tack vare densamma snabbare än min Rover i starten, men saknar lite av accelerationen mellan 40-120 som finns i engelsmannen. Över 120 skulle jag tro att det jämnas ut då Lexusens övervikt trubbas av.

Ergo. Förbannat bra bil. Lysande köp med sannolikt lång tid och många mils bekymmerslöst ägande framför mig.

Det vore så oerhört enkelt att skylla på bristande underhåll, många mil, obalanserade däck eller kanske rent av förarfel men så lätt kommer vi inte undan idag.

Resan företogs under ca 30km från den plats där jag lämnade in min Hollywood-Toyota för att få motorvärmare installerad, till mitt hem. Resan gjordes i en lånebil. En BMW X5 3.0i. 230 hästar. Massor med pengar i inköp. Lyx och kvalitäät.

My ass. Värre skit har jag aldrig råkat på. Bakluckan gick inte att stänga, värmen var inte bara olidligt dålig utan även långsam. Det bullrade. Skakade. Och satan så slö den var. Usch. Aldrig mer. Eller jo. Jag måste ju köra tillbaka skiten imorgon...

Jag abdikerar. Jag vet redan om det men har inte tidigare riktigt kunna erkänna det. Men nu gör jag det.

-Jag är numera formellt en gubbe.

Familjebilen har under snart 10 år varit en Honda Accord Tourer. En fantastisk vagn med lagom prestanda, lika pålitlig som Skalman och precis så stor som det behövs när man ska lasta in 330cm långa brädor i kupén. (Japp!) Kort och gott makalös. Bensinförbrukningen har varit passande för 1600kg stor kombi i max-utrustad 2.4liters 190 kusars executiveskepnad med ca 0,8-0,85liter per mil i snitt. Men nu började det gnissla. Någon stolsvärme som inte funkade, någon knapp som inte gled upp med centrallåset, en repa för djup i skärmen för att döljas av mina dåliga ögon. Och framförallt en för bullrig kupé för mina rockskadade öron.

Så nu fick det hända. Vi tog oss i kragen och skaffade en "ny" bil. En sedan som kan fungera som ressällskap samtidigt som Accord kan fungera som andrabil och laståsna. Valet föll på en Lexus GS300. Jag hade önskat en GS450H men bagageutrymmet hånflinade åt mina tårar då jag öppnade trunken på en sådan för några månader sedan, så med framtida bilresor i åtanke var det helt enkelt en omöjlighet för en familj på fyra.

GS300 är helt klart en lagom bil. Större än Accorden invändigt, mycket tystare och med absolut godkända prestanda tack vare 250hk levererat ur ganska ny V6. Inte överdrivet med lull-lull utan ungefär samma leksaker som fanns i Accord Executive.

Så nu är allt fint. Och imorgon blir första "långresan" på 20 mil. Känns ganska ok! Undrar vad den toppar?

Ja självklart är det en fantastisk historia, likt många andra om hur diverse husmorsknep håller våra vagnar kvar på vägen år efter år. Ingefära eller ägg i kylaren är väl de mest kända som faktiskt fungerar på en gammal skorv som inte riktigt förtjänar en ny kylare.

Jag har även letat och letat efter den klassiska bilden där en man vid en vägkant lagar ett motorblock med en ölburk men jag hittar den inte. Sannolikt finns bilden i någon av alla de böcker jag läst om Austin Seven. Just denna historia utspelade sig någonstans i Australiens Outback, en vevaxel som gick av slog hål i aluminiumhuset. Ägaren tog isär motorn och förde in en ny vevaxel och reparerade vevhuset med en tillplattad ölburk och araldite. Ja, Austinmotorn är enkel att arbeta med, jag har skruvat isär och ihop två stycken ett antal gånger, men att göra det i halvöknen under solen vid vägkanten kräver sin man.

Bananskalet i bakaxeln är en annan klassiker. Bananskalets fibrer ska linda sig kring glappande drev och elände och på så sätt få den mest krånglande bakaxel att bli tyst. Undrar om man behöver koppla upp sitt diagnosverktyg på BMWn efter att man hjälpt den på traven? Förmodligen.

Apropå bananskal. Zlatan, vårt eget rikssvin, kladdade med ett bananskal på en kameraman häromdagen. Det är ju ungefär som när Sven Erik Magnusson i Sven -Ingvars fimpade en cigarett i en reporters hatt under en intervju. Vad är det för fel på folk? Nu blir det kaffe!

...på väg..? Ja, gårdagens resa gick till Ekolsunds slott där Roverklubben hade sitt årsmöte. Vacker miljö, många vackra bilar. En trevlig afton i gentlemannastil.

Dilemmat kring var och vart fortsätter. Vart gick min resa? Jo från en plats till en annan. Ordet vart används som vanligt för att beskriva en riktning. Var är vi? Ja just nu intar jag morgonkaffet vid matbordet. Vart kaffet är på väg? Ner i magen via smaklökarna där det gör nytta. Var var jag nyss? Ja, på en annan plats som sitter fast i marken.

Om man nu skulle vilja dra en kabel igenom en torpedvägg på en tjeckisk folkvagn så blir ordet viktigt. Var ska jag dra kabeln? (Ja var finns det något litet hål, där eller där eller där?) Vart ska jag dra kabeln då? Jo igenom torpedväggen såklart... Ojoj, klurigt moment 22. Var och vart.

Nej jag är faktiskt inte gnällig. Vart är inte lika med var. För helvete...

Gårdagens utflykt var särdeles lyckad. Jag hade fått i uppdrag att testa min motorklubbs rallysträcka, vilket innebar 3 timmars magnifikt resande längs med slingriga skogsvägar mellan Enköping och Västerås.

Sällan har 20 liter bensin använts på ett bättre sätt. Vagnen - färdkamraten - är numera inte bara längre en dröm, vi har nu övergått i ett symbiostillstånd. En våt dröm alltså. Allting är precis som det ska vara. Eller snarare bättre. Bromsar som nyper utan minsta vibration, bussningar som håller oss exakt där vi vill, klimatanläggning som svalkar våra anleten och en ny ljudanläggning som spelar exakt det vi vill att den ska spela. En motor som slungar fram den för hand monterade komplexiteten av stål, valnöt och läder. Precis allt finns där.

Men... Kanske hade resan gjorts bättre i en tysk Bayersk vagn? Kanske hade greppet varit tajtare? Kanske hade växlarna letat sina nya lägen med större exakthet? Kanske hade ljudanläggningen då vrålat Wagners "Valkyria" på högsta volym över det uppländska kullslättlandskapet?

Kanske...

Ojsan hoppsan, de var visst sämre än jag trodde. Eftersom min fantastiska Brittiska vagn Rover Eight Twenty Vitesse Coupe gick igenom besiktningen så var jag sugen på att stå över operation "Smutsa ner mig", men eftersom jag visste att det fanns en spricka i ena skivan och de nya skivorna trots allt ligger i garaget så beväpnade jag mig nyss med en 12-nyckel och en 17-nyckel och skred till verket. Och tur var det. Skivorna var tunna som ett enlagers dasspapper från Willys och lika starka som en kaka knäcke från valfritt bageri i Leksand.

Operationen var över på ca en timme och jag känner mig ganska nöjd med resultatet. Lite snål som jag är så använder jag samma belägg som jag bytte förra säsongen då de trots allt bara gått ett par hundra mil. Vilken skillnad! Balansen är tillbaka, bromsarna drar jämnare än någonsin förr och inte det minsta judder i varken ratt eller lem.

Med facit i handen så är jag benägen att förvåna mig över att bilen faktiskt gick igenom besiktningen. Samtidigt med en viss glädje då jag och besiktningspojken diskuterade vissa saker som skulle bytas, skivorna t ex. Men trots allt, jag hade ju lätt kunnat vara en sådan som snackar mig ur tvåor om det är så det ska fungera. Well, en annan historia. Nu ska jag njuta av våren och en ganska imponerande mellansregisterprestanda. Men först grilla lite oxfilé och knäcka en flaska Valpolicella.

Ja i år var besiktningspojken tvungen att ta en extra vända för att få ner avgasvärdena så helt klart är en service välbehövlig. Jag har redan mina misstankar som lutar åt de kalla stiften jag satte in förra året. Det blir nog en uppsättning BKR6E detta år istället. Sedan blir det inte bättre av att min termostat vill leka Berlinmur 1989.

Så på listan står:

Ny damask till drivknuten (ligger i garaget)
Nya skivor fram (ligger ett par Brembo-skivor i garaget)
Ny termostat (tror jag har en som ligger)

Sedan vore det ju klokt att byta olja och filter.

Ja och jag har ju ett nytt bränslepåfyllningsrör som ligger. Det borde para sig med min bil nu under våren. Faen, det blir visst att dra på sig de vita handskarna.

Men först ska jag glädjas åt blankt protokoll. Igen.