Likt en vingklippt Boeing B-17E Flying Fortress med fyra, skrikande Pratt & Whitney-motorer, svischar vi fram i en luft som är fylld till bredden med öronbedövande smällar och explosioner. Eldflammor stryker längst flygplanskroppens tunna, nitade skrov, där tunna metallvajrar innanför ivrigt dras fram och tillbaka i sin jakt på att stabilisera rodren.

Luften kan ibland verka vara harmlös, men i dom vackraste molnen kan dom farligaste fällorna lura, och det är många gånger vårt plan har varit på väg ner mot backen, i en slutlig och dödlig spinn där inget hade lämnats till ödet efteråt.

Marika och jag är båda piloterna över vårt öde. Vi kämpar tillsammans, även fast vi ibland tittar på varandra och funderar på varför det är så galet det vi har framför oss.
Alla turerna med våra jobb. Vår framtid. Livet. Allt är som en bergochdalbana i luften där både det ena och det andra sker, med eller utan vår vilja.

Vårt plan dundrar vidare mot horisonten. Ena vingen börjar vibrera och skakningarna är så illa att det nästan sänker oss. Ena motorn fattar eld och med ett illavarslande skrik från uppbrunna hjullager så stannar proppellern abrupt.
Skakningarna slutade förvisso, men när motorn till slut lossnar och faller mot backen så faller vi tillsammans. Marika och jag får kämpa med spakarna för att över huvudtaget behålla lite luft under oss.

Vi har för mycket framför oss för att sänkas nu. Vi tittar på varandra, synar varandras blickar och andas ut, ty innerst inne inom oss vet vi att så länge vi har varandra, så kommer allt att ordna sig.
Men vägen dit är lång och krokig.
Vem vet om vårt plan ens håller hela vägen dit. Men.
Det ska krävas mycket mer än så här, innan det blir fullständigt nedskjutet.

Nu när jag sitter här, lagomt förkyld med droppande näsa och rosslande hals, med en kopp med varm svartvinbärssaft och tänker efter, så vet jag inte om det ärligt går att sammanfatta hela året utan att missa något.
För är det nåt som har hänt, så var det under tjugohundratolv, både vad det gällde på det fordonsrelaterade området som i det personliga.
Men vissa saker går ju nämna..

Årets personliga händelse:

Jag och Marika gifte oss. Otraditionella som vi var så blev det inte giftemål i varken kyrka eller ens på hemmaplan, utan i själva verket på Skansen i Stockholm, under en förvånansvärt vacker sommarhelg.

Årets bilhändelse:

Farfars Mazda kom online och blev godkänd här på Garaget. En upprinnelse av händelser som innefattade en sjujäkla massa arbete i ett garage i Brunflo, bland slipdamm, BMW-nördar och bensinångor, för att sedan gå vidare till en - mycket - efterlängtad hel omlackering och hemforsling, där han sedan blev ihopplockad, till stor hjälp av flera vänner - ni vet vilka ni är.
Stort tack till er!

Årets förvåning:

Att xenon kunde vara okej..i alla fall..

Årets citat:

"Ja", sa jag när ungefär en miljon tankar rusade i huvudet, där på det lilla podiet, med en präst som nyss frågat om jag ville ta Marika till min fru..

Årets museum:

Buss&Spårvägsmuseumet i Stockholm. Var ett helvete att slita sig från ledbussarna från sjuttio och åttiotalet. Vilka minnen, och så rätt dom var. Delade framrutor med de lodräta vindrutetorkarna, registreringsnummerplåten bak på motorluckan, även den på rätt ställe. Vissa bussar hade till och med stopplinorna som man ryckte i, innan de blev utbytta till de mer traditionella röda knapparna.

Årets tråkiga händelse:

Insett med tiden att man på dagens arbetsplats inte längre är respekterad, eller för den delen har varit det, och därför börjat söka mig någon annanstans. Respekt är ingenting man får automatiskt, även om man är chef eller inte. Respekt får man om man visar sig den värdig. Att beté sig som vissa gör, är inte ens i närheten av något dylikt, och att då bli överkörd på överkörd med byråkrati och en massa annat som förmodligen hade kunnats lösa med ett eller annat enkelt telefonsamtal, är mer eller mindre en skandal så nej tack!

Låt oss hoppas att tjugohundratretton blir det glada, trevliga året där alla - nåväl dom flesta - av våra önskningar går i uppfyllelse.
Gott nytt år på er, Garagetanhängare!

Det jag tänkte berätta nu, är jag inte särskilt stolt över, hur det än må låta. Och hur det än må låta som, så är jag ingen "hatare" av ett visst märke eller liknande, utan hade situationen innefattat en BMW, Toyota, Saab eller något annat märke än just en grå eller silvergrå Audi av nittiotalsmodell, så hade jag skrivit om detta i alla fall, oavsett märke.

Igår, dagen innan julafton, så hade jag varit och hälsat på min far hemma på gården. Nåväl, det var inte bara på grund utav sällskapligheter min resa hade styrt dit, utan det var även på grund utav några mer eller mindre allvarliga frågetecken.
Det största frågetecknet var om jag skulle lämna V70:in där och helt sonika ställa på 240:in och köra den i stället, med tanke på det klena bakhjulslagret som kombin för tillfället dras med. Det skall bytas, men för att vara säker på att framkomligheten säkerställs trots hjullagerproblemet, så hade jag ju i alla fall alternativ.

Alternativet skulle dock väl hemma på gården, visa sig vara ett mindre bra alternativ. Bilen stod för det första under ett par decimeter snö, och för det andra - när väl snön var bortsopad och armarna ganska trötta - så var batteriet fortfarande ikopplat och kvarglömt under huven, så det var ju såklart dött.
Bara att köra igång med laddaren.

Under aftonen så förvandlades frågetecknen till att antingen lita på att hjullagret håller och jag kör med bilen tills det blir bytt - om drygt en vecka om allt går väl - eller så ta ett annat batteri och hålla på och krångla med det, bara för att vara på den säkra sidan..
Det slutade med en sorts komprimiss.
På kvällen så åkte jag därifrån med V70:in, men med alternativet att åka och byta till 240:in mer eller mindre direkt efter julafton, om mitt förtroende för det glappande och för övrigt sjungande hjullagret skulle tryta, tills att det blir dags för skruvning.

På vägen hem var det mörk - såklart? - och glädjen över extraljusens existens gjorde sig påmind. Färden gick i lagom takt hemåt mot Östersund på E45:an, med lite snörök observerat från passerande bilar, men i övrigt faktiskt riktigt bra före.
Men planerna på att få tända upp extraljusen grusades ganska kvickt då man kom ikapp en bil som vinglade smått över vägbanan, och uppenbarligen trodde det var sextio, sjuttio på nittioväg.
I väntan på att kunna köra om - började min väntan från nedanför Bye sett till långrakan innan Kläppe för dem som vet vart det är - och under tiden så såg jag att ett par xenonlampor i snabb takt kom ikapp, och just som ögonblicket jag väntat på väl kom och jag kunde ta mig förbi bilen framför, så hade jag lika kvickt vad som visade sig vara en grå eller silvergrå Audi av sedanmodell tätt efter mig.
Nåväl. Jag körde på i min egen takt, men kunde inte slå på extraljusen förrän ett par bilar hade passerat.
Väl passerade och yes, äntligen - varde ljus!
Det var nu det blev dubbelfiligt för mig och jag lägger mig såklart genast i högerfilen, medans Audin - självklart? - lägger sig för omkörning.
Och det är nu jag menar att jag inte var stolt över mina handlingar, men i stället för att lunka på i min hastighet så blev det i stället plattan i mattan. Vill dom om, så kommer dom om såklart, men de skulle få kämpa lite extra för det, beroende på vad de hade under huven.

Personligen vet jag inte hur tankarna - eller diskussionerna för den delen - gick i den ljusa Audin med extraljus i fronten, men faktum var att de inte tog sig förbi, även fast jag inte ens växlade ner. Måhända de valde att släppa av, men väl igenom Kläppe så var de fortfarande bakom en busigt leende jag.

Nåväl. Efter Kläppe, efter nedförsbacken så släppte jag av och lät dem köra förbi. Helljusblinkade åt dem en gång och fick ett par varningsblinkersblink som hälsning. Tror ingen av oss hade något illa ment mot varandra, och de svängde serdemera av mot Brunflo ned på E14 om jag såg rätt medans jag fortsatte in mot stan.

Det var ungefär här jag insåg hur dum jag är ibland. Dels att man leker i trafiken - som tro det eller ej var ganska gles vid den här tiden på dygnet tur som var - men också för att man utsätter ett redan dåligt hjullager för dylika hastigheter och kurvtagningar..

Men jag fick mig ett leende.
Tack ska ni ha ni i Audin!

God jul!

"Stopp", formar min tunga, och låter mina lungor andas ut. Allt blir tyst i vad som känns som en halvtimme, eller varför inte en evighet - när det i själva verket säkert bara var ett par sekunder.
Hennes vita, slanka ben mejslade runt min höft och jäms mina ben. Hennes djupa förföriska navel i ansiktshöjd, med en lätt guppande tillhörande mage.
Axlarna tappade höjd medans hon satt där i sina underkläder, som hon minutrarna innan hade i en förförisk dans dansat sig ned till, och hennes tidigare glada ögon började i stället blixtra.
"Vad sa du?"
Och ja, vad fan sa jag? Vart kom det ordet ifrån? Hjärnan började skrika "fortsätt, fortsätt!" men orden kom inte ur munnen, hur mycket dom än ville och försökte.
Några minuter efter det var jag utslängd.

Ibland känner jag mig lite som Julius Benedict ur filmen "Twins". Rollen som Arnold Schwarzenegger spelar, bortsett från att jag varken har så mycket muskler eller dialekt som honom, eller för den delen längden i kroppen eller..hursomhelst.
Grejen med Julius är att han är född och uppvuxen på en ö där han bara träffat ett fåtal personer, och i stort sett levt ett perfekt liv med dom perfekta människorna.
Min uppväxt var förvisso kanske inte perfekt, eller ens med dom perfekta människorna runt omkring mig, men i och med att man bodde på ett faktiskt berg, en bra bit utanför stan så finns det vissa likheter mellan den Lars som sitter och skriver denna text, och Julius, bortsett från ovannämnda trivialiteter..

När Julius insåg att han hade en bror där ute och helt sonika begav sig ut efter honom, så fick han möta en helt annan värld än den han var van vid. Jag har förvisso en bror jag också, men när jag flyttade hemifrån hade jag aldrig haft ett riktigt förhållande, inte ens kysst en flicka på riktigt och alla värderingar och tankegångar man hade om rätt och fel, kändes missanpassat så fort man tog sitt pickpack och flyttade in till stan.
Det var som att lägga ett pussel av träbitar där bitarna plötsligt inte passade. Dom såg kanske likadana ut vid en första blick, men passade inte när man försökte lägga ihop dem.
Trä är dock bräckligt, och med tillräckligt mycket vilja så gled bitarna ner på plats i alla fall till slut.
Men vad blir problemet när man lägger ett pussel fel?
Jo, motivet blir missvisande.

När jag flyttade hemifrån så hade jag en liten, röd Honda Civic av 1989 års modell. Mina kunskaper var mycket ringa, och egentligen sträckte dom väl sig till att jag kunde skifta sommardäck till vinterdäck och vice verca, samt det allra nödvändigaste som att byta tändstift, olja och oljefilter. Men bortom det - ett stort frågetecken.
Själv var jag väldigt nöjd med bilen, men efter att filmen The Fast and the Furious hade kommit ut och den fullkomliga vågen av att göra om alla bilarna - och särskilt japanska bilar - så var man såklart själv öppen för förslag, om än lite skeptisk till dom allra största grejerna.
En god vän tyckte det var synd att det var en 89:as och inte en 88:as. Varför kunde jag inte riktigt klura ut själv, men efter att ha frågat så var svaret att det på en 88:as var lagligt att köra utan en fungerande katalysator.
Varför detta var negativt var något jag serdemera grubblade vidare på i många månader till.

Med tiden började man titta på bilen på ett annat sätt än bara ett transportsätt. Minns bland annat när jag fullkomligt blängde på fläktskyddet och fläktbladen och tyckte att det skulle se så mycket snyggare ut om man lackade om dem.
Sagt och gjort, med farsans verktyg så fick man sakta och säkert, med tålamod och envishet, lära sig vad som skulle löst för att först skyddet skulle lossna och sen fläktbladen, för det var ju inte bara ett par skruvar och sen var allt löst.
Och bra blev det, minns jag. Funkade gjorde fläkten dessutom, även efter att jag hade varit där och pillat..

Men än idag känner jag mig som en nykomling, och kommer förmodligen - oavsett hur mycket information jag än sväljer och hur mycket jag än lär mig - alltid känna mig som en nybörjare. En som förmodligen torde hålla på med annat, men som jag själv inte vet vad det skulle vara.
Meta fisk?
Jag har bytt fjädrar och bakre stötdämpare på en Volvo 240. Bytt hjullager fram på V70:in. Har legat under Mazdan och slipat gammal underredsmassa och lagt på ny. Har byggt ljud, extraljus, lackat, slipat, mattat ner, putsat, skrikigt och blött blod - men jag kommer alltid känna mig som en novis.
Mycket är tack vare vänner och bekanta. Ni vet vilka ni är. Utan många av er där ute - även er här på Garaget - så hade mycket utav detta aldrig blivit gjort. Mycket hade aldrig ens blivit uttänkt eller planerat, ännu mindre utfört.

Jag är den jag är, och det är svårt att komma ifrån. En sorts Julius Benedict som inser att där finns en värld utanför den man länge har förhållit sig till och bestämt sig för att utforska på alla dess vis. Allt går inte som planerat. Det är det sällan något som gör.
Jag sårar människor i min omgivning, nåt som förmodligen gör ondare i min kropp än motpartens. Om folk visste hur jävla besinningslöst ont det kan göra i min kropp, och vad jag ibland är villig att göra för att det onda skall sluta, så skulle vissa förmodligen bli rädda för att ens ha kontakt med mig.
Jag vill aldrig såra någon.
Lika lite som jag en gång i tiden sårade en av mina bästa vänner för vad som känns som hundra år sedan - när det egentligen är bara runt tolv - sårar jag än idag människor genom mitt handlande.
Hon jag sårade för ungefär tolv år sedan, hade gjort sig fin för min skull. Jag vet det idag. Skall inte ge alla detaljer förstås, men idag vet jag så mycket mer än vad jag gjorde då.
Hatar verkligen att såra.

När jag var yngre så gick det ett barnprogram/ungdomsprogram på Tv som hette Hjärnkontoret. Vet inte om det går nu, men på min tid så var det ett ordspråk som etsade sig fast på hjärnan när man tittade på det programmet.
"Frågar man ingenting, får man ingenting veta", var nåt dom alltid sa i förmodligen vartenda avsnitt. Och därför, är det nåt jag undrar så frågar jag om det.

Det är därför inget jag hymlar med när jag frågar om hjälp till exempelvis mina bilar. Oskar - Mervolic - här på Garaget, har och är till en stor hjälp. Dels har vi gjort mycket tillsammans när det gäller hopmonteringen av Mazdan, men också en hel del på V70:in.
Daniel hjälpte mig mycket när det gällde Hondan minns jag. Avgassystemet fick han byta till ett så kallat sportsystem. Helljusreläet brann upp för mig och detta var det Daniel fick ge sig på den där kvällen när det var lite halvbråttom.
Helljusreläet som för övrigt satt så illa till att han fick ligga upp och ned i golvbrunnen på förarsidan, med huvudet mot pedalerna och fötterna upp i luften, för att över huvudtaget kunna arbeta med mig som langare av verktyg och diverse.
Daniel var även den som gav mig oerhört bra och goda råd om både bilar och livet. Han gav mig massor under den tiden vi umgicks mer eller mindre varje dag/kväll/natt, och för det är jag evigt tacksam.

Mycket blev annorlunda dock när jag flyttade hemifrån. Jag och Daniel mer eller mindre slutade umgås i och med att det inte var lika lätt för mig att bara ta mig ner på byn och ner till hans garage där vi långt in på småtimmarna skojade med varandra och hittade på hyss.
Än idag är vi förstås vänner, men på ett annat sätt.

Men likt Julius i "Twins", som levt i sin bubbla och sina värderingar och finner att världen är helt annorlunda jämfört med vad han var van vid, så sitter jag i ungefär samma sits.
I min värld där jag har vuxit upp skall man vara snäll, värdig, omtänksam och ha vördnad för kvinnan. Det är oskrivna och outtalade regler, men man ska bry sig om varandra och sitter en vän, oavsett kön, i knipa så är det en självklarhet att man ska hjälpa till så mycket man bara kan, även om man just då kanske inte råkar ha lust.
Det är svårt att förklara, lika svårt som det är för en själv att förstå men ibland känns det som att man är en utdöende art som hellre hör hemma på ett museum, eller varför inte i ett annat århundrande än här och nu.

Man behöver inte titta långt för att se att världen är annorlunda än den man trodde man föddes till. Se bara på här på sajten, Garaget.org, till exempel.
Nu talar jag inte för alla, men vissa killar här är - förlåt mina ordval - tamefan pinsamma i sina sätt att ta sig fram i både språk och sätt.
Internet har den stora fördelen att det är en mindre press än i det verkliga livet. Man har inte den där ögonkontakten som antingen kan bli alldeles underbar, eller alldeles otroligt pinsam om det blir fel, när man väl står där och skall ha en diskussion.
Tro mig, jag har upplevt båda delarna så jag vet hur det känns.
Men bara för att internet och framför allt Garaget.org är en sajt för alla, så är det inte fritt fram för finniga tonåringar med nytagna körkort att slänga iväg ett - eller tio - snuskiga förslag i tjejers PM-inkorgar.
Det finns nåt som heter vett och etikett!

I min värld - som inte behöver vara den rätta men så här är det för mig - så kan en första kontakt vara en lättsam, ej inriktad men gärna lite underfundig och artig kommentar på exempelvis en bild hos någon man fattar tycke för.
Får man ett gensvar, ge ett lättsamt tillbaka. Man börjar inte med ett PM direkt, men känner man att man har diskuterat länge om ett ämne, så fråga om man ska styra över diskussionen dit i stället. Som sagt, i min värld skadar det aldrig att fråga, för man kan inte få mer än ett nej i värsta fall.
Och, ett nej är alltid ett nej. Oavsett vad det än gäller.

Men nog om det. Vart jag försöker komma till är att jag inte är som alla andra. Långt ifrån alla andra. När någon säger "jag är inte som alla andra", så är dom inte ens i närheten av hur långt ifrån jag är som, ja, alla andra.
På nätterna när jag springer i trapporna och ser mig själv i spegelbilden i alla dom fönsterrutor jag svischar förbi, så ser jag ett svart hölster på vänsterbenet, vars SIG Sauer P228:as - eller möjligtvis P225:ans - svarta kolv är synlig.
Svarta tjocka band med rejäla spännen runt benet, för stabilitetens skull.
I mina fantasier som sprudlar varje natt så ser jag hur den tunga svarta västen med alla stora fickor, följsamt följer med kroppen när jag arbetar mig upp, och ned, upp och ned för trapporna.
Ibland kröker sig mina händer och fingrar utan att jag ens tänker på det, som att jag även vandrar omkring med en automatkarbin av märket Heckler & Koch MP5 i nävarna. Ibland höjs mina händer och jag går framåt, beredd på strid.
En strid jag aldrig kommer att uppleva.
Utomhus kan jag se timmerbilar rulla förbi i sakta mak ute på exempelvis Genvägen, och långtradarna är så långa att de påminner lite om överljudsjaktplan. Gällande planen så ser man dem först, för att sedan höra ljudet.
Med timmerbilarna så hör man det mullrande ljudet framtill, och medans den passerar och man i marken känner att det vibrerar, så hör man även dom efterföljande ljuden av skramlade spännband och diverse som hänger på vagnarna.
Jag ser på dessa mäktiga maskiner, och ser mig själv köra dem. Hur jag med van hand sitter avslappnad i förarstolen och räknar ut vad det nu än är man behöver räkna ut när man har det till yrket att frakta timmer, eller vad det nu är man har där bak.

När jag gick i gymnasiet så åkte jag en gång och hälsade på en klasskompis. Vägen dit var lång, och i och med att jag då ännu inte hade tagit körkortet så blev det bussen som fick ta mig till henne.
Och det lustiga med den dagen var att det var inte - ursäkta om jag säger detta - träffen med henne jag idag tänker tillbaka på, utan det var busschauffören och hans sätt att köra, på vägen till Stugun.
Chauffören, en lång och jänglig herre med mustasch, körde bussen på ett närmast magiskt sätt. Som jag då så ofta gjorde så satt jag näst längst fram - första platserna är ju som bekant till för de handikappade - men jag hade ändock god sikt över förarplatsen, och kunde därför också notera hur otroligt duktig han var på att framföra sitt fordon.
Fortfarande inne i stan, när låten "Electric" med gruppen Melody Club drog igång på radion, så var det som att han dansade, sittandes på förarplatsen tillsammans med låten, samtidigt som han styrde med den väldiga ratten, kopplade, gasade och stampade takten - allt på samma gång.
Samtidigt som beaten rullade så tajmade han in det med blinkerssignalerna, och han var för ovanlighetens skull skötsam med växellådan, som i denna buss var manuell.
Väl framme i Stugun var det nära att jag inte ens klev av, för jag ville egentligen inte. Chauffören var för bra på att köra för att jag skulle kliva av..men till slut gjorde jag det i alla fall.

Jag kommer aldrig att köra buss. Kommer aldrig heller att köra timmerbil eller lastbil. Får inte ens köra en taxi. Kommer därför aldrig heller bli en Polis, även om det var lite väl högt flygande att även drömma om Pikéten, såsom jag har gjort sen mycket länge.
Att jag idag är gift är nåt som förvånar mig lite av och till. Hur sjutton gick det till? Många gånger har jag tänkt att där kanske finns nåt sorts system för hur det hela är uttänkt. Att man har haft ett helvete i skolan, så det var helt enkelt dags för mig att få lite tur i livet och åtmindstone finna mig en kvinna jag vill leva resten av mitt liv med.
Men inte mer än så, säger någon regel, oskriven och osagd även den.

[i]"Man lär sig så länge man lever"[i], brukar det sägas.
Frågan är om jag någonsin kommer lära mig om hur känslor fungerar, eller för den delen om hur fordon fungerar..den som lever får se!

Det finns en film jag länge haft som en av mina absoluta favoriter genom tiderna, där två pojkar - en äldre som kallas för Max och den yngre Kevin - som träffas mer eller mindre på grund av sina egna handikapp.
Max har gått om flera klasser för han lär sig aldrig läsa, och Kevin har en sjukdom som bland annat får honom problem i att överhuvudtaget gå.
Tillsammans dock, när Max lyfter upp Kevin på sina axlar, så blir dom på sätt och vis till ett. De fungerar tillsammans, och de ger sig ut i världen - nåja staden den bor i - och på deras vis, räddar fagra kvinnor i knipa och skippar rättvisa i samhället.
Allt blir bra för dem. Kevin lär Max hur man ska läsa på ett mer pedagogiskt sätt än någon annan, och Kevin får se mer av trakterna i och med att han blir buren.
Allt är bra, alldeles underbart bra, ända tills den dagen när Kevin sätter maten i fel strupe och får andnöd. Hans sjukdom tar över och det dröjer inte länge förrän allt är över.

Filmen heter "The Mighty", och just nu symboliserar den filmen, och dess handling, lite om hur jag känner. För inte så länge sedan så berättade jag lustigt nog för en vän och tillika kollega till mig, Ronnie, om hur otroligt glad jag var och att det kändes konstigt att gå runt och le hela tiden.
Idag är det inte så längre.

I morse, när jag skulle sova, så var det svårare än på länge. Det värkte i kroppen och tankarna snurrade. Mazdan är något jag ofta återkommer till.
Mazdan, som egentligen - bortsett från sista framskärmen som ännu inte kommit tillbaka från min vän lackeraren, men som då i stället har fått en stand-in i form av en annan framskärm från reservdelsbilen och med det - är klar för besiktningen nästa vecka.
Allt slit i somras, och han är äntligen besiktningsduglig - förhoppningsvis. Men glädjen som fanns där vid ihopsättandet, gnuggandet på kromlisterna eller vid omlackerandet av diverse detaljer - den finns liksom inte där just nu.

Häromdagen var jag inkallad på möte på kontoret. Det stod på lappen att det skulle handla om en tidsmätning på min sträcka, men det handlade egentligen om någonting helt annat.
En kund anklagade mig för att ha skrivit en hotfull lapp tillsammans med tidningen, och skulle citerat; "komma in med den på kontoret i början av veckan".
Visst. Jag hade skrivit en lapp. Men den var varken hotfull eller för den delen något att lägga mycket vikt vid - tyckte jag när jag skrev den.
Medan jag läste detta och förklarade min version av det hela till min närmsta chef, så kom högste chefen in och egentligen låste in mig i ett hörn i rummet. Han stod upp, jag satt ner. Flera kom in i rummet och det kändes verkligen som ett rejält påhopp.
Och där och då fick jag min skriftliga varning, i ett annat ärende. Min chef ogillade tydligen mordhot.
Lång historia kort, men ja. För ett tag sedan så uttryckte jag mig i ett bokstavligt dödshot.

Bakgrunden till hotet var något som hade legat och grott väldigt länge inombords. Ingen lyssnade uppåt. Ständiga överlass, alltid extrasaker på just torsdagar - ja listan kunde och kan göras lång - och jag var så fly förbannad över så många saker att jag helt sonika, efter lastningen, gick in till min nattförman och sa; "ringer någon från kontoret senare idag så dör den personen.."
Sen gick jag.

Grejen är att jag har lovat både min - då - döende mamma, och mig själv saker som jag ständigt känner att jag bryter mot. Jag ska tänka på mig själv. Bli hårdare. Inte acceptera hur mycket skit som helst. Göra det som gör mig glad. Känna det som gör mig glad.
Men vad gör man till slut när ingen lyssnar? När ingen hör en?

Tillsammans med ett flera timmars långt möte med både min närmsta chef och hans chef, så blev det dock upprullat på mattan. Jag berättade i stort sett allt jag kunde komma på. De båda bad om att jag skulle vara öppen och inte rädd för att berätta, men förmodligen hade de inte väntat sig ALLT..
Resultatet är säga någonting om ännu, men nästa vecka skall jag få min efterlängtade mätning längst min tidningsträcka, och rent spekulativt så var det till och med diskussion om jag verkligen har rätt bil för min sträcka. Byte av bil? Till vad är då frågan? Vw Caddy tro?

Under den här tiden när jag gick omkring och var så där fånigt lycklig, så kände jag mig som en övermänniska. Jag hade krafter jag aldrig haft, och dessa ville jag att mina närmsta även skulle få känna av.
Jag var lycklig. Genuint jävla jättelycklig. Kände att jag hade allt och lite till, även om en utomstående förmodligen bara skulle rycka på axlarna och tänka; "var det allt?".

Sen något år tillbaka har jag lärt känna en människa som med tiden har betytt allt mer för mig. Hon hade ett brokigt förflutet, ett måhända knepigt ett där jag inte tänker säga så mycket mer, men på sätt och vis påminde hon lite om mig, för några år sedan.
Hennes hjärta kändes krossat och låg i småsmulor. Men bitarna var vackra och innerst inne var hon en ytterst genuint snäll människa som hellre tänkte på andra än sig själv.
Att komma henne nära inpå livet var lite som jag kan tänka mig hur det har varit för en del att komma nära inpå mig och min känslomässiga mur, med djupa vallgravar strax utanför.
Turerna blev många. Ett tag var vi inte ens vänner, men kanske det var mitt tålamod - som inte var utav denna värld kändes den som då - som fick henne att verkligen lita på mig.

Idag känns det som att jag står utanför hennes mur. Vad hände?

I morse när jag jobbade så flöt det på ganska bra. Fick höra av en kollega precis innan jag gav mig ut på sträckan att min bil precis hade varit in på besiktningen, och hans första spontana fråga var; "vad fan har du gjort med bilen?"
Jag kunde först inte förstå vad han menade, men sedan räckte det med att han imiterade att han satt i min bil och ryckte våldsamt i ratten, då jag insåg att han menade de skeva bromsskivorna.
Så, jag berättade som det var. Vet inte riktigt när skivorna blev skeva - gissningsvis förra vintern när jag bromsade för råddjuren, varav ett jag som sagt ändå plockae - men när klossarna började skrika för ett tag sedan, och jag berättade om att bromsarna behövdes byta för det var metall mot metall, så förväntade jag mig att även skivorna skulle bytas.
Vad gjorde personalen på Berners?
Jo, dom bytte bara klossarna..

I slutet av sträckan, där jag har lite trapphus att springa i, så brukar jag normalt sett - sommartid - gena över ett par gräsmattor som tillhör fastigheten. Kom igen, vem gör inte det?
Den senaste veckan har det dock regnat en del, så jag undvek dom flesta av gräsmattorna, tills en av dom sista.
Äsch, tänkte jag, och lunkade över den och måhända kände att någon av mina tår blev lite blöt genom strumporna. Upp i sista trapphuset det bar med skrikande sulor mot stenbeläggningen.
På vägen ned för trapporna så hann verkligheten ikapp, och ett steg i taget blev i stället ungefär fyra, fem, sex trappsteg tagna i all hast med klackarna.
Armarna flög ut för att hålla balansen, det var som att åka skridskor och försöka hålla sig emot att ramla baklänges. Jag flög sedan åt höger och mer eller mindre landade på sidan över räcket och gled ned sista biten innan benen hann ikapp och tog emot mig knäböjandes på avsatsen.

Under morgonkvisten skulle jag ju som sagt sen sova. Kroppen värkte efter den vådliga färden i trappen, och sedan började tankarna att rusa genom skallen. Mazdan som snart ska besiktigas, V70:in ska också besiktigas nästa vecka, och det här med min vän som plötsligt tagit avstånd från mig. Vad har jag gjort? Vad hade jag kunnat ha gjort för att förhindra det? Tankarna blixtrade som blixtarna på himlen och det gick inte att tänka klart.
Det kändes som att jag har svikit mig själv, min fru som låg och sov bredvid mig, mamma och hur jag än vred på det hela så blev det bara värre.
Klev upp ett par gånger. Var uppe och gick i mörkret. Försökte slå bort tankarna. Försökte skratta bort det. Fan Lars, du kan ju inte tänka så här.
Dessutom har jag ju en underbar fru som hjälper mig så fort jag har minsta tvivel om vad det nu kan vara. Men dum som jag är så vill jag ändå inte väcka henne för det. Låg och tittade på henne länge, men väckte henne aldrig.

Nej. Tiden får gå lite i stället, så får vi se hur allting går.

Jag minns första gången jag lade upp Mazdan här på Garaget och gjorde den online. De bilder jag hade tagit, var fotade när Mazdan stod ute, hemma på gården. Nyligen framrullad mellan snödrivorna, av mig och min vän P-A.
I min iver att äntligen kunna sätta igång med arbetet att åter finna livet i den gamle Mazdan jag då i stort sett nyss hade köpt från den gode mannen, efter den lilla fadäsen när Mazdan till och med hade varit stulen och anmäld försvunnen där ett tag - så hade vi kämpat oss över bland annat ett dike med ekipaget, något som höll på att kosta P-A, om inte livhanken men något närapå.

Jag lade upp all information man kunde komma på, men då visste jag ju inte så mycket om bilen, så måhända där fanns utrymmen som ändock stod tomma.
Bilderna blev tagna med min mors systemkamera. Dessa bilder om några skall väl duga, tyckte man och ånjo, bilen blev väl mottagen här på Garaget - ända tills den dagen den blev tagen offline av en moderator.

Okej. Han var inte ens besiktigad vid den tiden. Där fanns en del att göra. Men jag ansåg att det var en ovanlig modell som dessutom var lågmilare. Vem kunde vara så hatisk att han eller hon sade nej till de förutsättningarna?

Andra gången Mazdan kom upp online så hade jag förberett mig bättre. Bättre redigerade bilder. Han var dessutom besiktigad, och hade mer information. Dessa bättre redigerade bilder var tagna, i låt oss säga bilens favör, då framskärmarna fortfarande var blåa men resten av karossen var mattorange.
Glädjen var intensiv och dessvärre kort, ty onlinetiden förbyttes till tagen offline permanent ganska raskt. Igen.

Protesterna lät sig inte väntas. Jag kommenterade detta i min projekttråd och förmodligen blev det även en blogg om det. Ett personligt brev landade i Chrizz inkorg, ett som faktiskt besvarades vänligt men bestämt.
Ordväxling skedde. Varför fick den inte stanna online? Varför??

Och det är här lärdomarna kommer. Jag känner inte Chrizz personligen, men efter mailväxlingen vi hade angående Mazdan så inte bara höjdes respekten jag hade för honom personligen, utan också hans sätt att tänka.
Våra meningsskiljaktigheter utbyttes till en röd, gemensam tråd. Han gillade Mazdan förstås, men Mazdan var halvfärdig. Ett projekt. Och projekt gör man en projekttråd om. Eller lägger upp i ett eget fotoalbum.

Se det så här;
En bil man lägger upp, ska man vara stolt över. En bil man lägger upp skall man ha investerat tid i, ork i. Det handlar egentligen inte om det är en Volvo 740 eller en Lamborghini Diablo - det handlar om skicket och intresset.

Ens bil är ens ansikte utåt. Skulle man jobba för en PR-byrå så skulle man kunna säga att ens bil är ens PR. Ens alldeles eget faktablad. Och vad innehåller faktablad?

Jo. Massor av information. Ibland alldeles för mycket. Och bilder. Givande bilder från olika håll och kanter, som förklarar vad som är så spännande med just denna produkt.

Så här ser jag på saken; om någon skulle lägga upp en enda bild på en - exempelvis - Lamborghini Countach LP5000, låt oss säga röd för den sakens skull, och sedan lämna alla informationsfält tomma, så skulle jag anmäla bilen som "ej intressant".

Jag ser hellre en välputsad röd Volvo 940, eller för den delen en röd BMW E34 535 om andra hellre gillar den liknelsen, som har massor av fotografier och massor av intressant information.
En person som lägger upp en bild, eller två och sen struntar i att fylla i informationen, är inte intresserad av bilen och därför bli bilen ointressant för andra.
Samma gäller det omvända. Om där är massor av information men bara en bild som visar en fälg eller en till synes, standard Volvo 745 på plåtfälgar - så blir den inte intressant.

För min egen del var det en lång resa som förhoppningsvis har gått i rätt riktning nu när jag äntligen har känt att Mazdan är välkommen som online här på Garaget, och att den förhoppningsvis är här för att stanna.
Planerna för kommande somrar är många. Mycket finns att göra och mycket återstår, men med lite list och hjälp av vänner så kommer han bli finare och finare för varje år som kommer.

Hoppas ingen tar illa upp med denna text nu dock.

Många säger att jag har bra minne för detaljer. Många har även hävdat att jag har minne för till exempel min egen historia. Vad som hände vid den tiden, hur det såg ut, vem som sa vad, och så vidare.
Och kanske det är så. Jag minns ganska mycket. Samspråkade med min sju år äldre bror - min ende bror för övrigt - för ett tag sedan, och de ämnen jag då tog upp hade han knappt några minnen av.
Många gånger har jag frågat honom om Mazdan till exempel. Varför vi exempelvis fick rullstarta honom för att han skulle gå igång. Detta mindes han knappt, och genast undrade han hur jag kunde minnas det, jag som då var så ung?
Måhända det är så att man minns det som engagerar en? Kanske det är så att man minns det man är intresserad av, och ännu hellre, tyvärr det som smärtar en?

När jag var riktigt ung - vi pratar från förskoleåldern och framåt - så jobbade båda mina föräldrar. Pappa på Posten, mamma på H&M. Därför hamnade jag väldigt tidigt hos en dagmamma dit jag slussades vidare efter dagis/förskola, där jag var tills min pappa i daglig ordning kom och hämtade mig, fortfarande i sin Postenuniform.
Det var ofta han fick stå och vänta på mig i hallen, ett minne jag har än idag. Men vi hade ju alltid så roligt jag och Jens - barnet i familjen jag var hos - att han helt enkelt fick vänja sig vid att stå innanför dörren och prata om ingenting med Jens föräldrar, tills jag kom fram.

Ibland var där så många barn hos dagmamman jag var hos - Anna Britt hette hon för övrigt - att hon tog hjälp av vänner och bekanta. Egentligen, om man tänker tillbaka på det hela, så undrar man ju förstås om det egentligen var legitimt att göra på det sättet, men hur som haver så funkade det ju.
Närmast i fråga, så hamnade man hos en av grannarna, Inger. En mycket trevlig kvinna som också jobbade som dagmamma, och hade sin "kull" med ungar att ha hand om. Så fanns det inte plats där, så blev det att man hamnade hos någon annan, lite längre bort på gatan om man säger så.
Och tyvärr sviker mitt minne på denna punkt, men det enda jag minns är en person jag redan då började ogilla och än idag, över tjugo år senare, fortfarande avskyr.

På den tiden bodde han i en stor, vit villa med utsikt. Huset kändes som ett fort av trä och sniderier, för det var beläget vid ingången till området där i stort sett alla dagmammor bodde med familjerna i sina radhus, Volvos, hundar och allt annat som hör till.
Visserligen hade min dagmamma både hund och bil, men bilen var länge en Citrôen och inte en Volvo. Dock en kombi, men inte en Volvo.
Det var för övrigt en sådan underlig som höjer och sänker sig med fjädringen, något jag minns än idag.

Pojken, som jag och vi övriga fick umgås med, hette Eric. Han var kvick i munnen, bufflig. Skrattade ofta. Var högljudd och var alltid den som skulle vara värst, oavsett vad den än gällde.
Dessutom var han elak.
Exempelvis så var vi ibland ut till en stuga som Anna Britt och familjen ägde. Stugan var belägen utanför en by långt hemifrån, så det var mer eller mindre en halv dagstur innan alla var instuvade i bilen och alla slutligen var framme vid destinationen.
Naturen minns jag än idag, som oslagbar. Underbar luft, fjällen kunde man ibland se i fjärran. Man kände sig fri och nyfiken på allt man normalt sett inte ens tittar åt i vanliga fall.
Jens hade någon farmor eller farfar - minns inte exakt längre - som bodde i närheten av stugan, och jag har någonstans fotografier på när vi är och hälsar på hos dem.

Det ingen av dom äldre hörde eller därför visste var vad Eric viskade till dem andra barnen, i tron om att jag inte hörde.
Grejen var att när vi hälsade på så hade hösten för länge sedan gjort intåg, och rent utav lämnat scenen för vintern som var i antågande. Under dagarna var det fortfarande över plusstrecket, men på nätterna kom frosten krypande, och det som var vatten på dagen, frös fort till is.

Eric var alltid den som skulle imponera - och häckla på de som inte vågade lika mycket som honom. Det var hans stil att klättra högst upp i ett träd, och för en själv som brottandes inte bara med stor kroppshydda utan även en höjdskräck, var det bara pinsamt att antingen stå kvar nere på backen och bli hånad, eller bara ta sig en bit upp i trädet...och ändå bli hånad.

Och det var här, när vi barn upptäckte att stora vattenpölar ute på gården hade frusit tills tunna isskorpor och var lätta att sparka sönder, som Eric viskade till dem andra;
"..fort, sparka sönder isen så han inte hinner.."

Visst. Vi var bara barn, men den viskningen får mig att koka inombords än idag. Det var bara en kommentar av många som han förmodligen inte trodde att man hörde, och den stilen körde han med så länge vi var unga.
Men våra vägar skulle korsas igen.

Vi blev äldre. Tiden gick. Dagbarnen avlöstes av yngre barn och jag och Jens fortsatte att vara vänner i livet. Länge var han min egen vän, även om han tyvärr aldrig fick veta allt man utsattes för i skolan då ingen "vänligare" såg på.
En vinter då jag måste ha varit runt tio, elva, tolv år gammal - och här sviker mitt minne tyvärr - så var jag och min bror till en av grannbyarna för en tävling som då och då anordnades under trevligare och lättsammare former.
I och med att grannbyn mer eller mindre var belägen i en sluttning så fanns där från en av gårdarna, en av traktens bästa backar att åka pulka, bob eller skidor i rent utav. Backen kanske inte var så jättebrant, eller jättelång men den var alldeles lagom - särskilt för en tävling.
Jag minns inte hur vi tog oss dit. Rent logiskt torde vi ha tagit en bil, men jag är osäker på att min bror ens hade körkort då, så vi tog förmodligen skotern, därav att någon av oss fick sitta baktill och hålla i vår bob.

Reglerna var enkla i tävlingen. Fyra mot fyra. En åkare på varje bob och en varsin fick hjälpa till att skjuta på. Först den ner genom den löst stakade banan vann heatet, för att sedan i stigande ordning mötas i final. Pris fanns i olika modeller, beroende på vilken plats man hamnade på.
Eric var där, tillsammans med sin pappa.
Hans pappa, som redan då hade en liten mörk mustasch under läppen vilket fick honom tillsammans med längden på karln, att se ut som en klassisk seriefigur, var hans vapendragare.
Min bror tävlade mot några men förlorade ganska tidigt. Eric höll sig kvar i listan med vinst efter vinst, och döm av min förvåning när även jag vann ett par heat och till slut mötte Eric i en sorts final.
Min bror Anders hejade på medans jag i stället valde att satsa fullt och springa med boben och helt enkelt ge mig själv fart, och tävlingen var genast igång.
Jag minns att jag sneglade åt höger, och kände hjärtats bultande genom dom tjocka kläderna när Eric kom vad som kändes som flygande ned för backen.
Hans stil var extraordinär. Nästan liggandes, med minimalt luftmotstånd och han rundade knappt stolparna som var utsatte, utan snarare körde över dem.
Hans vinst var marginell, men helt klart hans.

Jag fann aldrig respekten till Eric. Det han gjorde med åren framåt - med ett stort stöd från lokala supportrar och framför allt sin egen far - fick honom att bli ännu större i käften. Det är inte det att jag inte ger honom vinsten i backtävlingen, för där visade han verkligen vart skåpet skulle stå. Han vann, helt enkelt därför att han hade den bästa tekniken och förmodligen den största viljan.
Men det var sättet, som fick mig att ännu mindre vilja vara i hans närhet. Sättet "Sepåmigjagärstörstbästochvackrast", har aldrig bitit så vidare bra på mig.

Med åren började han med gocart. Vet inte riktigt hur det låg till, men familjen hans var ganska involverad i den lokala gocartbanan och de var ofta där och körde.
En gång när jag och min mamma gick förbi där - eller cyklade gjorde vi förresten - så stannade vi till och tittade. Jag ville därifrån, även fast gocart såg ganska intressant ut. Men bara tanken av att Eric och hans pappa var där, fick mig att bli arg och bara ville därifrån.
Erics pappa fick syn på min mor, och de började prata. Mamma, som alltid hade ett gott öga till mig, frågade Erics pappa om jag fick prova på att köra, och klart det inte var några problem.
Men jag ville inte.
"Jo men klart du ska", sa mamma.
Nej, ville inte.
Och så var det med den saken. Jag provade aldrig, även fast jag hade chansen. På senare tid så stängdes gocartområdet. Banan grävdes upp för att ingen annan heller skulle kunna köra där, och på mycket senare tid - när jag var runt sjutton år - så var det på just den platsen jag sen hade min praktiska körning för snöskoterbeviset..

Ibland känns det som att "what goes around comes around", faktiskt. Jag hade ett helvete under min uppväxt, och är absolut inte rädd för att prata om det, eller diskutera om det numer. Vadå, är det inte vanligt att bli biten i benet på rasterna i skolan? Att bli jagad, hunsad och utskrattad av mobbare i åtta år?
Att prata om det är för mig som ett sätt för mig att krypa ut ur skalet och komma vidare.

Det är just på grund av vad jag har gått igenom i uppväxten, som får mig att bli så förvånad över hur otroligt bra jag har det nu i livet. Bilarna, lägenheten. Fru dessutom. Hur sjutton kunde jag få det så här bra?

Tal om detta, så ställde sig min tro på att alla människor kan ändra sig, på sin spets för inte så fasligt många år sedan..eller. Vänta nu. Detta var när jag fortfarande bodde hemma..så..det är över sex år sedan..
Hursomhelst. Jag bodde fortfarande hemma, och tjänade lite extra genom att agera chaufför åt några bekanta till min bror som då och då, någon helg här och där, ville ha skjuts.
Det var inga problem. Var bara att ta min privata bil dit, gå in och hälsa på medans de gjorde sig i ordning och sedan köra deras privata bil - en grön Jeep Cherokee med V8 och automat - vart de nu ville och sen i omvänd ordning tillbaka.
Och en gång ringde dem och frågade mig om jag var intresserad av att skjutsa några bekanta till dem. Visserligen var jag lite tveksam i och med att jag inte kände till vilka deras bekanta var, men visst. Vad kunde gå fel?
Döm av min förvåning när jag dök upp med min privata bil - hade Honda Civicen på den tiden - och Erics pappa var med i sällskapet som ville ha skjuts..

Men okej. Folk kan ju ändra sig, eller hur? Man ska inte vara så långsynt alla gånger. Sällskapet - på fyra personer om jag minns rätt - klämde in sig i min tredörrars bil som egentligen hade sittplatser för just fyra personer inklusive föraren, och in till stan det bar.
Pengar var inga problem, men det kunde vi ta på hemvägen tyckte Erics pappa. Här ringde några varningsklockor lite svagt i bakhuvudet men..hem ska dem väl så det är väl inga..problem.
Släppte av sällskapet borta i Odensala och åkte hemöver. Var ju några mils körning bara dit men förhoppningen låg ju i att man fick bra betalt så i slutänden så gick det ju bra.
Som överenskommet så åkte jag sedan tillbaka till samma plats - mitt i natten - för att hämta upp dem.
Ingen dök upp.
Väntade en kvart, tjugo minuter. Ingen kom. Provade att ringa. Inget svar.
Efter ungefär en timmes väntan - om inte till och med mer - så åkte jag hem med tom bil och inga pengar. Pengar jag än idag inte har fått.

Nutid.
Lärdomar ger en trygghet och förhoppningsvis starkare varningsklockor inför framtida händelser. Jag har lärt mig av både såväl dåliga bilköp som fulla passagerare en vinternatt som bara vill hem och sova.
Ibland känns det som att en del människor får tillbaka vad de en gång i tiden har gett.
Ta Eric som exempel. I dagens läge pysslar han med STCC, eller om det var någon underkategori. Har inte följt det där så noga egentligen. STCC är inte riktigt min gebit. Hursomhelst.
Han har egna sponsorer. Ett eget stall - även om det mer känns som ett egenhändigt byggt luftslott - och han har egen egen Facebook-grupp, som många har invitat mig i, men som jag vägrar blankt att gå med i.
Vart jag vill komma egentligen är de tidningsrubriker han skapar. Ena stunden så brinner bilen upp för honom, och i andra så blir han olyckligt avknuffad från banan av någon annan racingförare.
Slump?

Jag säger inte att jag önskar denna olycka för honom men..jag gråter inte heller, om jag ska vara brutalt ärlig.
Skulle han skadas så är det självklart att jag önskar att det ändå slutar gott, men än så länge så skrattar jag bara..förlåt om jag säger det.

Eric. Många skulle säkert skryta om att de har träffat dig. Många skulle säkert vara stolta över att de kände dig när du växte upp - men inte jag.
Hälsa din pappa att han kan ge de pengar han är skyldig mig, till dig och ditt stall i stället.

Tror du behöver dem mer än mig.

(Edit: OBS; fingerat namn. Personen jag skriver om, heter egentligen något annat.)

Om man har lite självinsikt och kan se på sig själv med lite humor, så måste jag nästan säga att det kanske egentligen är tur att mitt synproblem ser till att lilla skadade jag - enligt regelboken - inte får köra lastbil.

För hade jag fått köra lastbil så;

..om jag till exempel hade jobbat med roterande schema, det vill säga om jag hade kört många olika lastbilar såsom en del gör, så hade där blivit många ankor som huvornament, vilket förmodligen hade retat många..

..hade jag insisterat på att få köra en trubbnosig lastbil. Även om företaget jag varit anställd för inte ägde någon, hade jag ändå insisterat..

..till denne trubbnos som företaget kanske inte ens ägde, hade jag dessutom insisterat på att få montera ett stort frontgaller, med förklaringen till att det behövdes för att jag skulle känna mig säker..eller nåt..

..hade jag vid eventuella problem eller konflikter, tagit mitt åk och gett mig ut på vägarna för att ta mig över gränsen. Sen hade jag förstås insett att jag bor i Sverige, där vi inte har "State Lines" som i Amerika, och egentligen skulle ha löst vad nu det enkla problemet nu var direkt på plats, eftersom ingen skulle heller ha slutit upp bakom mig..

..hade jag odlat skägg till min underbara fru Marikas förtret, för hon gillar inte ens när jag har skäggstubb..

..så fort någonting hade varit i min väg hade jag siktat på det och rammat det. Bil vars bakände sticker ut från en parkering, dörr. Barrikad för omledning av vägen. Vad som helst egentligen..

..skulle jag ha tjatat i fikarummet att alla lastbilar som är svarta är bra..

..hade folk på kortvågsradion - komradion - till slut bett mig hålla käften och dels sluta prata engelska där jag alltid inleder med "Breaker 1-9..breaker 1-9", samt bett mig hålla linjen öppen så andra faktiskt kunde få prata också..

..hade jag varit en usel lagspelare. Hade bara hållt mig för mig själv..

..vid varenda bro stannat en bit innan och sedan laddat fullt för att köra över. Hade blivit ett helvete på till exempel Frösöbron dock där det blir en korsning direkt efter att man har tagit sig över till Frösösidan..

..hade sovit mer i lastbilen än hemma, även fast tradaren kanske inte ens hade haft en sovhytt..

..vid åsynen av en dammig väg, genast svängt av huvudvägen och tagit den i stället. Skitsamma vad jag hade fraktat. Ju mer damm som hade yrt, ju roligare..

..importerat soundtracket till en viss truckerfilm som jag är ganska inspirerad av, och spelat denna skiva om och om och om och..om igen i hytten, tills högtalarna hade skurit ihop..

..hade jag vid dagens slut parkerat i kontoret. Inte utanför. I. Med hela fronten helst, inne i entrén eller varför inte ända inne i lobbyn.

Det hade egentligen inte slagit mig, tro det eller ej. Allt flöt på som vanligt. Visst, man tänkte ju på det. Saknaden finns ju där fortfarande, dag in och dag ut, vecka efter vecka. Men det är som att man inte riktigt får sig en tidsuppfattning när känslorna åker omkring som i en bergochdalbana, och man kan i ena stunden vara - tro det eller ej för att vara jag - genuint lycklig, medans man i andra stunden kan sjunka ner i något sorts träsk av deppighet och sorgsenhet.
Jag var hemma hos pappa och för dagen höll jag och Oskar på med Mazdan. Vi hade kommit långt den där dagen. Vi var riktigt glada över framgångarna, och vad vi hade framför oss.
Vi gjorde ett slut för dagen, jag gick in till pappa och sa adjö och den vanliga hederliga visan med eftersnack och att vi helt enkelt får se vilken dag jag kommer tillbaka igen.
Väl ute igen så kom pappa plötsligt ut på trappen efter mig, och berättade att det den här månaden var ett år sedan mamma åkte in på sjukhuset och aldrig mer kom tillbaka.

Det var den här månaden - för ett år sedan - då mamma inte längre tog sig upp ur sängen och verkligen insåg att något var fel. Sträckning eller ryggskott i all ära, men detta var någonting helt annat. Frågan var vad?
Fyra veckor på sjukhuset, och sedan var hon borta.

Ibland är det som att tiden har stått still. Det ser nästan likadant ut i mammas gamla hobbyrum, som det gjorde när hon för sista gången lämnade det. Grejer överallt. Småprylar, stora prylar. Ett organiserat kaos, som hon skulle ha kallat det.
Men samtidigt har där hänt en massa också.
Mazdan har på något vis gått från att vara färdig för skroten, till att bli en riktig guldklimp. Många överraskas över den nya färgen och hur långt jag har kommit. Jag säger jag. Vi, måste jag ju säga, för utan många runt omkring mig, skulle jag knappast ha kommit så långt som Mazdan ändå har kommit.
Men utan mammas stöd som jag en gång i tiden, hade projektet kanske aldrig kommit igång över huvudtaget.
Mina kunskaper inom bilar över huvudtaget, var ringa och tafatta. Måhända det var så att jag visste hur man bytte tändstift men där fanns inte en hum om hur man lagade rost eller gjorde underarbete inför en omlackering.
Jag visste inte hur man la body eller egentligen lackade med sprayburk över huvudtaget. Visst hade man provat då man hade "Buken", men det var ingenting jämfört med vad man hade framför sig, där han stod på gräsmattan och såg allmänt...risig ut.

Det är på grund utav detta jag har börjat fundera på något speciellt i, ja inte bara hennes ära utan även farfars. Det är ju trots allt i grund och botten farfar jag också har att tacka för, ty det var ju han som köpte bilen - ny - den där gången för många år sedan.
Många gånger har man fått höra om historien - från min far - som var med sin far, min farfar, och var förbi Mazdaåterförsäljaren i stan och tittade på denna bil.
Min far ville egentligen att farfar skulle köpa sig en blå, men någon sådan fanns inte på lagret utan var tvungen att beställas, något som skulle ta ett par veckor.
"- Ääääh, jag tar den här..", hade då farfar sagt med barsk röst, och pekat på just den Mazdan jag idag försöker vårda så ömt jag bara kan.

Det jag tänker på är att jag funderar på att "dekaltrimma" bilen. Inte för mycket såklart, utan lagomt och diskret. På de bakre sidorutorna, nu pratar vi i nederkant av dessa, har jag tänkt att jag skall ha ett par diskreta texter i stil med "Dedikerad mamma" på ena fönstret och "Dedikerad farfar" på andra fönstret.
Hur skulle det passa tro?
Eller skall jag ha någon annan text. Hm. Det tål att tänkas på. Det enda jag vet är att jag verkligen vill hedra dem båda på något sätt. Mamma för att hon alltid ställde upp för mig, även fast vi båda hade mycket emot oss. Hon, inte bara sin sjukdom som till sist även bragde henne om livet, men också pappa som i början var väldigt skeptisk till att jag över huvudtaget skulle få liv i Mazdan.
Idag är det förstås andra toner. Helt andra, vilket är ganska kul i sig. Tro det eller ej, men han har till och med börjat prata om att "han skulle också ha haft nåt litet projekt och pysslat med på gamla dagar", och det är stort för att vara honom!

Men ja. Vi får se. Den här månaden..är speciell. Den är tung. Så otroligt tung, och den första September kommer bli en av dom tyngsta dagarna.
Årsdagen.

Jag kommer ihåg när jag som barn var så förtjust i mjölkbilen som varannan dag, vecka efter vecka, år efter år, kom och dundrade in i byn och hälsade på hos våra grannar, vars kor hade producerat nåt jag än idag som tjugosjuåring tycker är godare än alkohol - mjölk.
Då, på den tiden var det ju NNP som var draperat på sidorna av den väldiga aluminiumtanken, och inte visste man mycket om NNP på den tiden, när detta blev uppköpt av Milko.
Men så kom ju den där dagen när även Milko var tvungen att ge sig. Allt var mörkt och bönderna kände sig sågade vid knäna, så lite dom fick för sin mjölk.

Det var inte förrän Arla köpte upp Milko, och texterna på mjölkbilarna byttes till de nyare loggorna, förrän jag började insé att Milko var på väg att försvinna. På nätterna och dom tidigare morgnarna så brukar jag möta ett par mjölkbilar med helvita hyttar och långa, slanka aluminiumtankar.
Och ja, för mig har ju ändå Milko varit något slags företag som man har vuxit upp med. Allt gick så fort, så hastigt och lustigt att en viss person fick slänga på sig kodräkten igen och spexa lite.

Sen om det blev så himla mycket bättre med Arla vete sjutton. Men filmen blev i alla fall lite smålustig förhoppningsvis.

Resultatet, ja det är här nedanför;

"Gillar du stora rattar? - Kör buss"
- Citerat från en dekal man - än idag? - kan köpa från tex Hobbex.





Minns knappt när intresset kom. Som mycket annat här i världen, så kom intresset för dem så att säga smygandes. Helt plötsligt fanns dem bara där framför en.
Jag har länge gillat dem, stora som små. Det är ju trots allt inte storleken som spelar roll, även om många hävdar motsatsen.
Själv vill jag ha dem naturliga, så att säga. Inget krimskrams eller blingbling. Naturliga, och riktiga så de ligger bra i händerna när man greppar dem, ömsom smeker dem.
Nyare diton är oftast designade i efterhand, och det får dem bara att - visserligen se trevligt flashiga ut - men också onaturligt snygga. Tillsnidade. Och det gillar jag inte.
Nej, då föredrar jag nästan hellre äldre modeller än nyare diton. De av lite smalare sorterna, så man riktigt når runt med fingrarna. Att de inte innehar det serdemera mjuka innehållet, gör mig inte så mycket. Huvudsaken de känns rätt i händerna, och tillfredställer behoven.

Det var med den första - eller ska man vara noga så var det med den andra 240:in, då den första var den blåa jag knappt hann äga innan den blev bortbytt - jag fick upp intresset för sportrattar. Eller ja, rattar över huvudtaget egentligen.
Det var nåt speciellt med dem. De innebar något, så mycket mer än bara nåt man håller i och styr, för att kunna ta sig runt i kurvorna.
Till min andra 240 - det vill säga "Buken" även kallad - så köpte jag mig en begagnad, och väl insliten Luisiratt, av den större modellen. Visste att det fanns mindre, men själv har jag alltid på nåt underligt vis, känt att det hade varit bäst med lite större diton. Kanske inte originalstorleken, - för vem vill ha det? - men något under det.

Det var under den tiden den bilen var i min ägo, jag även fick upp intresset för R-sport, och dess betydelse. Inte nog med att jag visste att Volvo länge hade krigat ute i skogarna - och fortfarande gör det än idag - men att de dessutom hade gnuggat plåt med bilar på bana, såsom BMW:er, Rovers, Fordar och Jaguarer, visste jag inte.
Och ordet R-sport, fick något i mitt att vakna till liv. R-sport för mig blev något stort. Något nästan heligt. Kanske inget jag direkt ber till innan jag går och lägger mig, men något man ser upp till. Lite som en hjälte som gått i pension ungefär.

Dagens Polestar vet jag inte så himla mycket om egentligen. De gör säkert ett bra jobb med allt de gör. (De nya, polestarblåa S60 T6 AWD:erna kan jag till exempel börja dregla över..)
Men att sitta och läsa på om gårddagens bravader om vad R-sport gjorde för Volvo och dess bilar som smiskades på bana - det är ett sant nöje.
Kanske inte för alla, kanske inte för många ens - men för mig är det ett intressant nöje.

En ratt för mig skall - om vi ska prata i en bil där man tar ut svängarna lite och eventuellt har lite kul och inte bara söndagsåker - så skall ratten vara greppvänlig, och vänlig till händerna. De ska dessutom vara runda, så att man har full kontroll i alla lägen.
Och de får dessutom, gärna vara spartanska. Inget superduperflexhej med trehundra knappar som bland annat sköter en expressomaskin. Nej, en ratt skall ha en tuta - och det är allt.

Nog för att jag acceptera att allt nyare bilar har allt fler knappar på sina rattar - pappas nya V50 har bland annat knappar för stereon - men då ska man ju även ta till beräkningarna att en V50 kör man inte annat än snällt, eller långväga.
Man leker inte ute på skogsvägar med den. Man sladdar inte över huvudtaget. Den är varken gjord för det, eller ett objekt man ens tänker tanken i att man ska prova få upp ett ställ med den..men vad vet jag. Andra kanske tänker tanken..

Hursomhelst. Så. Min poäng med denna blogg; en dröm jag länge - mycket länge - har burit på är att i min ägo ha en R-sportratt. Och det finns ju några sådana modeller, och egentligen dom flesta av modellerna har jag sneglat på.
Vissa dyrare än andra, men en jag verkligen har haft ögonen på är den helsvarta, treekrade med ett enkelt emblem "R-sport" på tutknappen.
Inget extra krimskrams. Inga krusiduller. Bara en kringa, tre ekrar och en liten kudde i mitten, där en rund knapp huserar.
Men varenda en man har nappat på, har antingen blivit sålda långt innan jag ens har hunnit svara på annonserna (läs Blocket och Tradera) eller gått upp i pris (läs Tradera) så mycket att jag inte har haft råd.

Svarade dock på en annons för ett tag sedan, utan några förhoppningar om svar. Annonsen i sig verkade lite skum. Namnet på personen fanns inte, och enda tillvägasättet för kontakt var via mail.
Och tro det eller ej, men jag fick ett svar tillbaka, i form utav ett telefonsamtal med hemligt nummer. En äldre herre presenterade sig och berättade om att jag hade svarat på hans annons, och jag hade tur. Han hade nämligen redan en köpare på ratten - en norrman - men han hade tydligen dragit sig ur i sista stund och åkt till Bulgarien av alla ställen. Så han hade ringt ett nummer av alla han hade fått, och jag var den han råkade ringa.
Nåväl. Jag nappade - han lät som han kunde det han pratade om och jag är ju som vanligt alldeles för godtrogen - så jag betalade snabbt över summan på hans konto och väntade.
Och väntade.
Efter nästan en halv vecka och inget hade hörts så började jag tro att jag hade blivit blåst på konfekten. Ingen ratt och inget paketet. Fan vad dum jag är!
Men..så fick jag ett svar på ett mail jag skickat - via den fortfarande aktiva annonsen - i tron om att jag blivit lurad, med förklaringen att han skulle höra av sig så fort han sett pengarna på kontot, vilket faktiskt inträffade bara någon dag senare.
Plötsligt trillade det in ett kollinummer och resten är historia.

Ratten är min!

"Livet går vidare.."
- Ursprungligt, gammalt citat.



Skulle man våga sig på att spekulera, så skulle jag tro att folk i min omedelbara omgivning skulle säga att jag är en glad prick.
På jobbet är man den där sköna killen som kommer med något skämt, eller berättar om något lustigt som hänt häromdagen och därför passar in för stunden som samtalsämne, något att diskutera och reflektera över.
Jag är förmodligen en i gänget på jobbet. Skulle där tas ett fotografi där alla i hela "familjen" skulle posera, så skulle det inte bli som det var förr i tiden - lång tillbaka i tiden - det vill säga då jag fick sitta på ett hörn, eller hålla mig i bakgrunden.
Nej. Jag skulle förmodligen vara någonstans mitt i, synlig. Med ett stort leende, på gränsen till ett stort skratt, flängandes med armarna eftersom någon i min närhet skulle göra något tecken ovanför mitt huvud.
Såsom det ska vara.

Hemmavid är jag den där glada Lars, han som nyss har gift sig och äntligen tagit sig någonstans i livet. Han som tro det eller ej, har fler vänner än någonsin, tillsammans med ett par intressen som vuxit sig starkare än vad som man först trodde var över huvudtaget möjligt.
Jag är den där som skojar runt. Han som har barnasittet kvar, vilket Marika många gånger får erfara då hon när som helst kan förvänta sig en smisk på rumpan, eller en kittling ur tomma intet.

Jag är också han som är ödmjuk och respektfull. Jag är han som Marika litar på, och kan lita på. Han som flera andra anförtror, och vänder sig till om det är nåt. Jag är han vars arm Marika somnar på, eller vars bröst Marika använder som kudde, så hon kan somna, lyssnandes på mitt hjärtas dova bultande ljud.

Mitt liv ska ha gått vidare, med tanke på allt som har hänt. Det har snart gått ett år - hur konstigt nog det än känns när man tänker på det - sedan mamma gick bort den där morgonen. Snart ett år sedan jag fick samtalet från min pappa om vad som hade hänt och sen inte orkade prata så mycket mer.
Jag har gift mig. Med den underbaraste kvinna jag någonsin har träffat och förmodligen kommer att någonsin träffa. En kvinna som inte bara fick mig på fötter, utan också höll mig ovanför ytan när allt tycktes gå åt skogen, på en och samma gång.
Mitt liv ska ha gått vidare, men jag saknar henne nåt så infernaliskt varenda dag som går.

Det kanske inte syns på mig alla gånger, men det känns ibland som att man gråter inombords. Som att innanmätet bara vill falla ihop som ett korthus, medans resten av kroppen står kvar, förstelnad, döljandes mina inre känslor.
Jag skrattar och ler, men djupt inom mig så rasar ibland såna känslor att jag inte vet vart jag ska ta vägen med dem.
De kan komma när Marika ligger och sover och jag är uppe. Min kropp skriker att den bara vill bli omhändertagen, så man är på väg till sängen men stannar snabbt upp. Hon ser ju så fridfull ut när hon sover. Kan inte väcka. Känns dumt.
Efteråt, när man har berättat om vad som skett, så blir man kallad dummer. Klart jag skulle ha väckt henne. Men..ibland går det bara inte.
Hon kan ha jobbat och slitit hårt, och det är som en spärr inombords. Man gör det bara inte. Håller det inom sig i stället. Rider ut vågorna av känslor och smärtor, tills de är hanterbara.

Häromdagen, när jag stod och slipade på Mazdan, så kom en sådan våg och sköljde in. Den liksom tar vägen genom ryggmärgen och upp i huvudet. Vad man än gör så finns det inget som sätter stopp. Jag stod där och slipade, höll minen uppe och försökte för allt här i världen att tänka på annat, men det enda jag egentligen tänkte på var mamma och hennes glada min när man hälsade på hemmavid, och hon kom tassandes ut i hallen för att se vem eller vilka som kom.

Och med ens, så känns det som att man delvis ljuger, även om man talar sanning i det man säger. Tro mig, jag vill verkligen nå mitt mål med Mazdan. Jag vill verkligen få den till ett toppenskick, men just där och då, efter att vågen hade kommit - så ville jag hellre sätta mig ner och gråta.
Det konstiga är att jag samtidigt vet att mamma inte hade velat detta. För allt här i världen, så var det ju hon som var den påstridige om att jag verkligen inte skulle ge upp Mazdan, även fast det såg mörkt ut där i början.
Säg när jag hade den till den lokale verkstaden, för att få den undersökt, och de berättade att, ungefär citerat; "..tyvärr, men den är inte värd kostnaden. Inte ens om du lagar den privat så är det inte värt det, för det kommer bli dyrt.."
Men hon stod på sig mamma, och när sen Johan, en kompis berättade efter att ha läst listan med grejer som behövde fixas, sa att "..fan Lars..det där fixar ju vi", så blev hon ännu mer påstridig.
Hon hade inte velat detta.

På nätterna är det dock värst. Drömmarna avlöser varandra, och att sova en "hel" natt är bara att glömma. Vaknar, somnar, vaknar, somnar. Och det finns som inget rim eller reson i drömmarna heller. Ena gången drömde jag att Larse hade kapat av taket på Mazdan, och gjort om den till en ful cabriolet, där man fortfarande såg dubbelplåten i a-b och c-stolparna.
Men inte är jag rädd för att han skall göra nåt dumt med bilen, så varför drömmer man nåt sånt?

Andra drömmar handlar om mamma, och dom flesta om henne, har ungefär samma handling allihopa. Tiden är tillbakaspolad, med skillnanden att jag vet om i drömmen att hon skall dö, så i stort sett så går jag omkring hemmavid och väntar på att det ska ske. Ofta gråtandes, eller bölandes är nog rätt ordval.
Vad sjutton betyder det, kan man ju undra?

Menmen. Livet går vidare sägs det ju. Och ja, idag är jag lycklig. Genuint lycklig. Jag har kommit fram till den väg jag länge har sökt efter. Jag har min underbara fru. Jag har mina intressen, och jag har jättebra vänner. Vissa har jag till och med fått via Garaget av alla ställen.
Men det går inte en dag utan att den där vågen kommer insvallandes och jag försöker hålla en fortsatt glad min, för att ingen ska börja undra vad som är fel.

Förr i tiden var det inget konstigt med att jag såg bitter ut. Det var nästan konstigare om jag såg glad ut.
Idag har jag massor att vara glad för. Och det är jag. Innerst inne. Och med Mazdan går det ju faktiskt riktigt bra, bara man får upp det där tempot och koncenterar sig på vad man skall göra för att få det gjort. Komma vidare. Steg för steg, allt närmre en omlackering.

Önskar bara att mamma hade varit kvar i livet, så man hade kunnat pratat med henne om det.
I stället så fick man ut så kallade försäkringspengar. Yey tänker säkert många. Bara att handla en massa prylar då.
Men..nej. Jag vill inte. Visst. Det har blivit en del påkostat på senare tid. Nya lyktor till V70:in, som exempel. Men i det stora hela så var dessa inplanerade i budgeten i alla fall, så de pengar jag fick i efterlevandeförsäkring - eller vad det nu kallas det för - ligger sparade på banken i stället.


Livet går vidare.
Men fan så jobbigt är det ibland.

Häromdagen bröt en diskussion ut om kvinnliga förare. Måhända var diskussionen kortvarig, mer utav en trevare till respons hos de andra neanderthalarna som ligger kvar på samma nivå. Men själv delade jag inte åsikten; att kvinnor skall stå vid spisen och lämna bilkörningen till "oss" män.

När man tittar tillbaka lite i historien om skillnaden mellan man och kvinna, så är det kanske inte så konstigt egentligen, att kvinnan tycks vara sämre på att köra bil, jämfört med mannen.
Många säger att det har med att "de helt enkelt är sämre", eller att de gör en massa annat förutom att just köra bilen, men jag tror inte det är hela sanningen.

Begrunda detta - kvinnlig rösträtt i Sverige infördes så sent som år 1919. Jag ska inte börja tjata som en annan feminist om hur ojämnställt det är för kvinnor, men faktum kvarstår att det än i dag, på tjugohundratalet, fortfarande finns länder vars kvinnor knappt får gå ut. De gifts bort, mer eller mindre fortfarande som barn, och deras huvudsakliga uppgift är att ta hand om familjen och huset, medans fadern kan sitta ute på gatan och öka på späcklagret..

Det är sjukt.
Men det känns ännu sjukare att folk fortfarande tycks vilja - här i Sverige - att kvinnan skall stå vid diskbänken och sköta om hemmet och barnen, medans familjefadern är ute och jobbar.
Och med detta tillkommer bilkörningen.
Många här tänker säkert att det lika gärna hade kunnat bli ett förbud för alla kvinnor att ta körkort. Inte bara några enstaka utan hey - varför inte allihopa, så slipper vi dem ute på vägen!
Eller hur?

Men i så fall hade vi inte haft de få kvinnor som ändå utmärkt sig genom tiderna, och fortfarande gör det, genom sin bilkörning.

Michèle Mouton, den Franska kvinnan som sopade banan med de manliga konkurrenterna i sin Grupp B-Audi och än idag är en legend i rallykretsar.

Ramona Karlsson, det Svenska fartvidundret från Västergötland, som inte bara är vacker att se på, utan också riktigt bra rallyförare, med potens för att bli även ännu bättre.

Exemplen är så många fler än dem jag just har räknat upp, och fler kommer såklart med tiden. Men vart jag vill komma är att trots att vi män är dem som i det stora hela trycker ner de kvinnliga förarna, så ploppar de upp i alla fall, och allt oftare även sopar banan med oss.
Med detta i åtanke så är det nästan så man börjar fundera på om rädsla för att bli omkörd, är anledningen till vårt hycklande?

Personligen försöker jag hålla mig neutral i frågan. Jag säger egentligen varken bu eller bä. Klart det finns många exempel på kvinnliga förare som egentligen inte borde ha körkort. Många av dom exemplen har man sett på till exempel youtube.
Men börjar man att tänka till lite extra, så kommer i alla fall jag fram till att det är minst lika många jag känner till - och har sett - av de manliga förarna som inte heller skulle ha haft körkort.

Marika, min fru, har börjat övningsköra lite smått. Än så länge har jag inte gått någon kurs - är det fortfarande nåt sånt idiotiskt eller har det tagits bort? - men det lider väl till den dagen vi skall ta tag i saken på allvar.
Hon tycker det är intressant att köra bil. Hon tycker det till och med är roligt. Och hon har det väldigt roligt på vintrarna, då jag kör och vi leker omkring i snön och gör till exempel piruetter.
Hon har så roligt att hon rent utav kan nästan pinka på sig, så gott som hon skrattar.

Det är lite därför det känns tryggt för mig, att försöka lära henne att köra bil. Jag å ena sidan, är förmodligen inte den allra bästa i att lära ut heller, men det faktum att hon har intresset att lära sig, ger mig ett hopp om att det jag skall försöka lära ut, går in, bearbetas och tas upp av hennes framtida handlingar.

För har man intresset, så kan man lära sig det mesta - oavsett vilket kön man än har.

Jag skrattar idag när minnena tar en tillbaka till den där morgonen då inte mycket gick min väg. Eller ja. Beror ju såklart på hur man ser på saken förstås.
Men det är synd, att vissa minnen som i efterhand är positiva, till synes bleknar och blir svårare att komma ihåg, medans andra minnen som inte alls är lika positiva eller roliga - lever kvar djupt där inne och aldrig vill glömmas bort.

Denna morgon, som jag förhoppningsvis kommer ihåg, var en sommarmorgon. En lugn sådan. Hade jag skrivit en bok om ämnet, så hade det hela förmodligen börjat med texten "..det var en helt vanlig sommarmorgon. En morgon som alla andra..".

Frukosten var intagen. Iklädd Postenuniformen bestående av mörkblå t-shirt med ljusblåa ränder över axlarna, samt de mörkblåa byxorna med sidofickor och reflexränder nedtill, snörade jag på mig mina Reebokskor. Allt enligt rutinerna.
Det som dock inte hörde till rutinerna var att Bukens - registreringsnumret på min dåvarande mörkgråa Volvo 244 var ju som sagt BUK - motor, inte mådde hundraprocentigt.
Varför minns jag inte exakt idag. Hade nåt att göra med kamremmens inställning att göra.
Jag vet att tändningen stod fel, och jag kunde ju såklart inte med detta, och dem som kunde med det, hade inte tid. Så jag fick helt enkelt köra med en motor som inte bara spikade på lite högre varv, utan också drog lite extra bensin.
Detta var i och för sig inget problem i sig, om det inte hade varit för att bränslemätaren - tillsammans med temperaturmätaren - hade fallit offer för dödens käftar, och inte reagerade på varken hårda tilltal eller mjukare slag.

Hursomhelst. Bilturen startade från hemmet - som vid den här tiden verkligen var hemifrån, då jag inte hade flyttat till lägenhet ännu. Nu när man tänker efter så undrar man nästan vart tiden tar vägen..
Hursomhelst. Min 244 av 1985 års modell hade ditintills inte svikit mig ännu. Hade ungefärlig koll på hur mycket bränsle jag hade kvar, i och med att jag räknade ut det med trippmätaren, så vad kunde gå fel?
Färden gick i sakta - nåja - mak mot Krokom, via den härliga vägen över bland annat Litsnäset. Vägen var kurvig som en kvinnas konturer, och len som ett barns hud. Vägen var nästan inbjudande att ge lite extragas, men denna gång kunde jag inte. Många andra gånger hade jag struntat i allt och bara greppat ratten lite hårdare och stampat på gasen men inte nu. Denna gång ville jag mest bara komma fram till jobbet.

Väl passerat Litsnäset - som för övrigt är i stort sett en så kallad point of no return, det vill säga att man antingen får soppatorsk på fläcken, eller försöker ta sig till Krokom - så kom första händelsen med dunder och brak.
Temperaturmätaren ställde sig på topp. Vad i helvete?
Genast stannade jag vid vägkanten och stängde av, förväntandes av att det skulle börja osa upp ur springorna mellan motorhuven och framskärmarna. Tankarna gick i fullvarv och jag var redan inställd på att jag skulle bli ûbersen till jobbet. Nån var tvungen att komma och hämta mig, men hade jag ens nån täckning på telefonen här ute?
Men..inget hände framför mig.

Snabbt ryckte jag i spaken snett under rattstången och såg huven flexa upp. Inget bolmande. Ingenting. Så jag klev ur, och väl framme vid fronten var det inget motorrelaterat jag blev förvånad över - utan hellre att det satt en fågel i grillen..
En halvstor gulgrön fågel, med vingarna utspärrade, och ett ansikte instoppat mellan ribborna. Tvärdöd. Kaputt. En som definitivt klivit av scenen för gott.
Men ingen rök från motorn. En snabb undersökning resulterade dock i att en kabel till eller från generatorn - hur man nu säger - hängde bokstavligt talat på en skör tråd, och kom åt både det ena och det andra, därav anledningen till varför tempmätaren gick bersärk.
En snabb lindning av kabeln med lite svart eltejp - a lá MacGyver - och mätaren föll till botten igen. Åter igen missvisande i och för sig men..hellre det än att den stod i topp.
Hursomhelst. På vägen till jobbet var det.
Ner med huven med en duns, och sen iväg. När man äntligen accelererade iväg så var det dock med några oroande små hostningar och ryckningar. Hade jag..? Nej..så lite kan jag ju inte..eller?
Väl iväg igen så tog det inte länge innan jag konstaterade att jag faktiskt höll på att få soppatorsk. Bränslepumpen i tanken gnällde värre än någonsin, ett tydligt tecken på att den sög i sig mindre och mindre bränsle. Inte bra!
Det var helt plötsligt en kamp för att ta sig till jobbet. Det var jag - mot bilen.
Vem skulle vinna?

Fläkten stängdes av. Hastighetens sänktes till ett maximum av 75-80km/h i stället för 100, plus minus noll. Hade jag kunnat så hade ytterspeglarna vikts in i farten. Började utnyttja de få nedförsbackarna jag kunde. Allt för att jag skulle ta mig hela fram till jobbet. Hjärnan gick på högvarv inför vad som kommas skulle. Bakom mig, vid det här laget, hade jag tillryggalagt mig det mesta av sträckan, men än var det mycket kvar.
I en av dom sista byarna man rullar igenom - där det för övrigt är 50km/h en liten bit - kom jag med nästan skrikande däck, för jag vägrade sakta ner och sen accelerera.
Därifrån var det en bit nedförsbacke, som en grand finale hade en uppförsbacke, sen ett par kurvor och, som om det inte vore nog - en t-korsning till en större väg.
En korsning med Stopplikt.
Med svetten porlandes över pannan satsade jag allt på ett kort. Gasade lite extra i nedförsbacken och tog mig glädjande upp för uppförslutet. Vid det här laget så hade jag även lärt mig att bilen tycktes gå bättre i nedförslut än uppförslut, så, så länge jag hade fart i backen så skulle det ordna sig.
Korsningen blev ett risktagande. På vägen dit så vägdes för och nackdelar. Stanna, och förmodligen inte ta mig därifrån, eller - förlåt alla läsare - ignorera stopplikten och köra ut på vägen i alla fall?
Jag valde det senare alternativet. Detta - även om det förstås inte är något försvar för mina handlingar - eftersom det tursamt nog är bra sikt både uppåt längst den större vägen, och nedåt för den delen.
Lyckost mig så kom det ingen från något håll.
Här slappnade jag av en aning. Nu var det utförs nästan hela vägen till jobbet. Bara ett litet uppförslut kvar, samt en rondell och i och för sig ett lite värre uppförslut i och med att där är en bro. Men sen skulle jag nästan. Nästan vara framme!
Nervositeten kom självklart krypande tillbaka längst ryggraden igen..

Uppförslutet kom. Farten var god. Runt 100km/h, och sakta fallande. Motorn kändes någorlunda stabil och mitt sikte ställde in sig på rondellen. Som en gammal gubbe med skygglappar greppade jag ratten och formligen körde med skumpande däck över trottoarkanterna, nästan rakt igenom rondellen.
Det var ungefär här jag fick panik, när jag nu såg längre fram att i den absolut sista uppförsbacken - där det dessutom är staket på båda sidor och smala körbanor - var ett vägarbete på gång, i mitt körfält. En traktor stod och grävde, tillsammans med en grävmaskin..

Farten var någorlunda. Cirkulationsplatsen hade sinkat mig men inte tillräckligt. Det skulle gå bara ingen kom i mötande körfält.
Jag ville blunda och be, men höll i stället ihop händerna och bad för kung och fosterland att ingen skulle komma. Motorn började redan hacka och stånka. Det var så nära nu, låt ingen komma.
Men vad kommer, om inte en personbil från andra hållet..
Jag är tvungen att sakta in. Min tunga formar sig till oigenkännlighet och ur munnen kommer svordomar som en knappt visste existerade. Den oförstående, mötande bilen åker sakta förbi och jag slänger mig ut i mötande filen och fortsätter be att jag ska ta mig upp över krönet.
..Men icke.
Motorn ger upp med ett par hostningar. Lamporna tänds i instrumentpanelen och jag skriker. Fullständigt vrålar.
Mitt jobb ligger bakom krönet. En bensinmack ligger bakom krönet och lite till!

Bilen börjar rulla bakåt, och i det svaga vinet från gummidäcken så svänger jag in så att säga bakom vägarbetet igen. Det måste ha varit en underlig syn för vägarbetarna, för mannen i grävmaskinen tittar länge på mig, för att sedan kliva ur och gå fram till sidan av min bil.
Med strömmen fortfarande påslagen vevar jag ner rutan med ett gnisslande.
"- Har du problem?", frågar mannen i reflexvästen.
Jag suckade och förklarade läget. Jag hade så nära till jobbet att jag praktiskt taget kunde spotta dit, men att det var soppatorsk i bilen. Jag hade kört över två och en halv mil och så blir man stående här!
Han tittade då bortåt krönet till, som att han såg macken framför sig. Räknade ut det ena och det andra, och frågade mig sedan om jag ville ha bärgning över krönet.
Självklart ville jag ha det. Över allt här i världen, ja! Så han letade fram en lång, grov, rasslande kätting som han häktade fast i min krok framtill under kofångaren och gick sedan iväg till sin grävmaskin och satte fast andra änden i en krok ute på dess, ja. Rumpa.
Jag tittade på honom förvånat. Tankarna snurrade. Jag fick hjälp!

Grävmaskinen vaknade till liv, och larvfötterna började sakta röra på sig. Med ett tvärt ryck följde så jag och Volvon efter. Vi svängde ut, åter igen på den mötande körbanan, och synen måste ha varit skrattretande för dem som eventuellt såg oss.
En stor grävmaskin med en stor arm och skopa framtill, med en Volvo 244 i släptåg i en kätting..
Och med ens var vi uppe på krönet.
Den otroligt vänlige herren tog lös kättingen, och jag bara gapade. Frågade såklart om han ville ha nåt för besväret men icke! Han var bara glad att kunna hjälpa till.
"Välkommen till Norrland", hann jag tänka medans hans väldiga maskin vände helt om och med gnisslande larvfötter körde runt och in bakom mig. Med den långa armen och dess skopa i änden, puttade han sedan till mig försiktigt - förmodligen med en kunskap som bara en ytterst van grävskopeförare besitter - på dragkroken, så att jag började rulla ner för backen.

Tjutande av glädje kunde jag då välja mellan att antingen svänga in vänster till jobbet, eller fortsätta rulla och kanske - men bara kanske - ha fart nog att ta mig in hela vägen in på macken längre fram.
Slutade med att jag valde att svänga in till jobbet.
Något försenad, men snacka om att man hade nåt att berätta för kollegorna när man väl kom innanför dörrarna..

Vi satt och njöt av stillheten och värmen som solen gav, där på kajkanten i Stockholm. Runt omkring där vi satt på Skeppsbron och njöt av det trevliga förmiddagsvädret, flög måsar ivrigt runt och letade något att äta.
Det var rofullt att sitta där.
Resan ned hade gått bra. Lite turbulens när vi skulle landa med planet men sånt kan ju hända den bästa.


[Taget 120608]*..den fina utsikten från Skeppsbron..*

Staden stod i gungning, det var något som var säkert den fredagen vi kom ned. Eller ja. Så var det väl med alla städer förmodligen, för var det något som hördes så var det alla studenter och dess studentflak.
Med pompa och ståt så rullade de förbi i rödljustrafiken. Lastbilarna tutade. Bilarna tutade. Ungdomarna visslade med munnar och visselpipor. Ur högtalarna strömmade hög musik. Det var som att vi smått mindes våra egna studenter för ett ögonblick, men det som slog oss där vi satt och tittade på var att vi endast åka lite på förmiddagen, medans det skulle visa sig att här i Stockholm åkte de runt mest hela dagen.


[Taget 120608]*..flak efter flak dundrade förbi i trafiken..*

Det var ungefär i detta härliga ögonblick det small till bakom oss. Först en gång, och sedan två gånger till. Högt. Som om en bil hade baktänt, men lite väl många gånger för att det skulle vara sannolikt.
Till en början hände inte så mycket. Folk fortsatte att gå som tidigare förbi oss. Men när det tydligen för andra fanns något att titta på, på andra sidan gatan - bakom det låga hus vi satt bakom - så blev jag nyfiken och tog kameran med mig.


[Taget 120608]*..vem hade kunnat ana att vi skulle hamna mitt uppe i ett skottdrama? En polis sköt en misstänkt i benet som hade vandrat omkring med kniv och hotat folk..*


[Taget 120608]*..strax efter att dessa kort är tagna kom ambulansen flygande från Slussenhållet..*

All action all ära, men vi skyndade oss smått därifrån och betedde oss som dom turister vi var i stället för ett par nyhetsmurvlar..
I stället såg vi bland annat en rolig skylt som förmodligen skulle säga en helt oskyldig sak, men som någon med humor har sett till att den berättade något helt annat..


[Taget 120608]*..klicka på bilden för att zooma in vad som står på skylten..*

Till middag blev det ett restaurangbesök. Helrätt, med uteplats i det soliga vädret. Kändes tro det eller ej fortfarande helrätt när notan kom, vilket var på nätta 750 kronor.
Maten var ju suverän.

I övrigt av helgen så blev det en hel del musembesök, tro det eller ej. Vem hade kunnat ana att det faktiskt skulle vara intressant med museum, men jo det var det.
Polismuseumet var dock lite av en besvikelse. Vart var alla gamla bilar? Vart var en utställning om tjänstevapen genom tiderna? Vart var en djupdykning i till exempel Palmemordet eller Malexandermorden?
Hittade dock några små personliga guldkorn.


[Taget 120608]*..en av väldigt få fordon på Polismuseumet..*


[Taget 120608]*..Pikétens monter på museumet..*

Då var Spårvägsmuseumet och leksaksmuseumet faktiskt mycket intressantare. Så intressant var spårvägsmuseumet, att Marika inte höll på att få mig därifrån faktiskt.
Men hallå..där var ju en massa äldre SL-bussar ju för fasen! Med delade vindrutor, "dragspel" och den bakre registreringsplåten på rätt ställe!


[Taget 120610]*SL-bussar på rad i Spårvägsmuseumet..*


[Taget 120610]*..en gammal Scania som varit länge i trogen tjänst hos SL..*

Dessutom såg vi under en av alla våra strapatser, en annan lite lustig bil stå parkerad längst gatan..någon här på Garaget tro?


[Taget 120608]*..någon Garaget-medlem..?*

Resan hem under måndagen, blev med tåg till skillnad mot ner som blev med flyg. Ingen utav oss hade några egentliga minnen ifrån att åka tåg så vi slog helt enkelt två flugor i en smäll och såg till att vi tog tåget hem.
I väntan på att tåget skulle gå från Centralstationen träffade jag en lärare från grundskolan. Tog ett tag innan jag faktiskt vågade gå och hälsa, men väl gjort så var det välkommet. Pelle hette han, hade honom i musik. Och även om jag än idag faktiskt inte kan spela ett enda instrument, så var han en av dom bästa lärarna jag hade under grundskolan.

Dessutom, mitt i tristessen av att sitta och vänta, så tyckte vi att det blev ovanligt många poliser på plats inne på Centralstationen. Räknade upp till fem, om inte sex stycken ett tag, och alla stod de som "utplacerade" och tycktes vänta på någonting.
Efter en bra stund insåg vi att de stod och tittade på två lustiga typer inne i en butik som var mitt uppe i att stjäla..ja..frågan var bara vad? Småsaker?
Blinda måste dom ha varit i alla fall, för hade de bara tittat ut från butiken sett så hade de upptäckt alla som tittade på dem..


[Taget 120611]*...en av fyra, fem poliser som länge stod och bevakade ett par lustiga filurer som uppenbart för alla höll på att försöka stjäla något ur en butik..kort efter detta kort är taget så lessnade poliserna och gick fram till dessa och tog dem på bar gärning..*

Hursomhelst. 16:00 kom vi äntligen iväg från perrongen. Hade vi dock vetat att en lastbil skulle köra ner en av SJ:s viktiga stolpar någonstans vid Ånge, så vi blev försenade i över två timmar - med en timmes väntan bara i Gävle - så hade vi kanske övervägt att ta flyget hem..men..hey! Sånt händer.


Och just ja..vi gifte oss också.
Över 400 par vigdes på Skansen under lördagen när vi var där. En mäktig händelse som för oss evigt kommer att vara i våra minnen som något positivt och roligt.


[Taget 120609]*..bröllop på gång! Över 400 par på plats för vigsel, både kyrkligt och borgerligt..*