"..I didnt do it for the money,...I did it for the cars. Gleaming in Marina Blue, SunFire Yellow, Marlboro Red,....begging to be plucked. And i'd do it.
I'd boost her,and just blaaast to Plam Springs, instantly feeling better about being me.."

- Memphis Raines, "Gone in sixty seconds"



Jag är född 1985. Så min ålder, som är ringa för vissa men mycket för andra, kan ni räkna ut själva. Det jag vet är att jag egentligen missade Grupp B-eran.
Den där man sen fick läsa sig till om. Den tiden man fick se på bild i historieböcker, eller eventuellt se något klipp på någon sportkanal, eller varför inte på något VHS-band som var lånat från någon som en gång hade lånat det av någon, som visade tillbakablickar om svunna tider. Tider där bilarna blev starkare och starkare, och där det i stort sett stod mellan två eller tre märken.
Audi, Peugeot eller Lancia.

Audin för mig var det självklara valet. Ljudet av den där femcylindriga, turboladdade, eldsprutande, i grunden vita bilen med till synes vingar stickandes ut ur karossen, avgjorde mitt val. Det var den som var mest intressant.
Inget illa mot Peugeot eller Lancia, men Audin hade karaktären jag eftersökte i mina intressen. Den var vild. Den var läcker. Det var de andra också i och för sig, men Peugeoten höll på att ta livet av Ari Vatanen, 1985 och Lancian tog livet av Henri Toivonen, 1986. Ett år som definivt tog död på Grupp B för övrigt.

Jag var därför för ung för att över huvudtaget ha sett en Grupp B-bil, i sitt naturliga tillstånd. På tvären, ilsket skrikande, flåsande, flämtande, eldsprutande, på tajta grusvägar och hukandes i tajta asfaltsnålar.
När jag växte upp hade Grupp A puffats fram, en klass som nästan ansågs vara ett skämt jämfört med Grupp B. Bilarna var mer standardlika. Hade begränsat med hästkrafter och plötsligt tittade knappt kända märken fram med sina skapelser. Rover var ett exempel.

En bil som dock fångade mitt intresse var Subaru Legacyn. Legacyn var den första Subaru startade sin rallysatsning med, innan de gick över till den lite mindre och lämpligare Imprezan. Kanske var det bilen, eller snarare kanske det var föraren som fick upp mitt intresse för Subaru.
Föraren var en ung Colin McRae.
Stilen, som inte gick att beskriva mer än att den var vild och galen - vilket ofta resulterade i eskapader ute i vildmarken i stället för körning på vägarna för Colin och hans kartläsare - fick mig att öppna ögonen för Rallysporten.
Colin, som verkligen satsade allt på ett kort medans andra förare valde att köra på säkerhet, blev en underhållare. En publikmagnet. Och när publiken kom, och hans teknik blev finslipad, så kom även dom efterlängtade priserna.

Redan när Subaru släppte sin blåa GT, med mastodontvinge på bakluckan, guldfärgade fälgar, stora runda dimljus i fronten, karmlösa dörrar, konstant fyrhjulsdrift och över 200 turboladdade hästkrafter - så var jag såld. Jag ville ha en.
Än idag, vill jag ha en. Och kommer förmodligen alltid att vilja ha en. Faktum är att jag ringde på en hel del annonser ett tag, men prioriteringarna såg till att det helt enkelt inte har rullat in en Subaru i mitt garage - ännu.

Under mina senare år under uppväxten - läs tonåren - blev jag serdemera bekant med en lustig filur som heter Daniel. Daniel är en av dom trevligaste vänner jag än idag har kvar. Lite egen, men vem är inte det..
Honom träffade jag egentligen av en slump, då jag var hemma hos en vän som hette Olov - boende i samma samhälle - och Daniel kom förbi på sin förmodligen trimmade moped.
Vi började prata och ja..vänskapen var ett faktum.
Grejen med Daniel - vilket jag försöker komma till - är att han inte bara i stort sett väckte mitt vilande intresse för Volvo 240 till liv - han fick mig dessutom att gilla BMW.

En dag, då på den tiden när jag fortfarande bodde hemma, så kom han förbi hemma hos mig, med sitt senaste köp. En 1991:as diamantsvart, BMW 535. Den såg kanske inte så mycket ut till världen, och enligt tidigare ägare så hade den haft nåt lätt vattenläckage men Daniel köpte den någorlunda billigt och det dröjde inte länge innan man ofta mötte honom på vägarna.
Och, jag vet inte riktigt hur han lyckades, men jag gillade verkligen den bilen. Jag gillade ljudet från den tre och en halvlitriga sexan, det där dova mullret. Jag gillade känslan att sjunka ner i de lite hårdare men ack så bekväma stolarna.
Och den gick som en dröm. Det spann om bakdäcken, trots dess till synes oerhörda bredder.

Daniel visade för mig, hur man endast med vridet kunde spinna med bakhjulen. Han rullade ut på asfalten och demonstrerade styrkan i motorn, genom att ställa sig på bromspedalen och genast började bakhjulen att tugga mot asfalten. Minns synen än idag, hur många år sedan det nu än är.
Jag gillade fronten på bilen. Den såg lite elak ut, med den där läppen och de runda lyktorna. Njurarna var lackade svarta, och inte lika uppträdande som gissningsvis..original?

En senare bekantskap i livet - Larse - fick mig på senare tid att även gilla en modell som hette E30. En mindre BMW, men fortfarande med de där kvalitéerna jag gillade.
Ungefär samma bekväma stolar. Ungefär samma layout på instrumentbrädan. Samma rödorangea instrumentbelysning, och de där stora, tydliga mätarna. Bakändan gav jag kanske inte så mycket för, men efter att ha sett bilder på en mörk E30 med angeleyesringar i fronten - så var jag såld på en sådan.
Skulle ha en. Men, en viss Volvo 240 med förgasarturbo kom i min väg..

Andra bilar som senare i livet har intresserat mig är till exempel, Saab 9-3 Turbo X, även kallad för "Black Turbo". Bara det sistnämnda ger mig ett rus som får nackhåren att resa sig..
Tidigare erfarenheter av Saab är modeller som till exempel Og900s, en icketurbo som min bror då ägde. Personligen tyckte jag att den gick väldigt fint på vägen, och det faktum att han körde ifrån mig på E45:an - eller 45:an som den då hette innan det blev en Europaväg - då jag rattade min Honda Civic med 1.5-litersmotorn, och tappert försökte ta mig förbi honom i en uppförsbacke - fick mig väl redan då att bilda mig en hemlig, positiv uppfattning om Saab.
På senare tid skaffade han sig en 9-3 2.0T, som jag personligen tyckte att den gick som ett strykjärn på vägen.
Att den dessutom hade den giftigaste fronten på marknaden i mitt tycke, gjorde mycket på det personliga intrycket.

Att då Saab kommer ut med en fyrhjulsdriven 9-3, som de döper till Black Turbo, i hyllning till en tidigare modell - fick i alla fall mig att tro att de var på väg åt rätt håll. Den hade ju allt!
I displayen stod det "Ready for take-off" innan man slog på tändningen. Den hade den rätta fronten, som dessutom var mörkare än de andra frontarna (någon får rätta mig om jag har fel för nu skriver jag bara ur minnet), och den hade fyrhjulsdrift från svenska Haldex, kombinerat med en turboladdad V6:a.
En drömbil i mitt tycke..även om bensinkontot inte hade tyckt detsamma..

Andra uppenbara drömbilar är till exempel Nissan Skyline GT-R. Vid R33:ans kaross hade Skyline-konceptet funnit sin form, och när R34:an kom ut så trodde i alla fall jag att den inte kunde bli läckrare. De runda baklyktorna. De diskreta kjolarna. Den diskreta fronten. Karossen, som original, lika gärna hade kunnat vara vilken bil som helst i ett parkeringsgarage, men ändå ruvade på något inombords som kunde skrämma många sportbilar på vilken bana som helst.
En så kallad sleeper i mina ögon.

Många håller säkert inte med och säger nu att den senaste GT-R:en är mycket finare, men jag vet faktiskt inte hur jag står i den frågan själv ännu.
Tror intresset för den får vara ett litet tag. Nog för att jag gillar den såklart - gillar den massor! - men det får gro lite grand i bakhuvudet så länge.
Lustigt nog så var det inte förrän filmen "2 Fast 2 Furious" kom ut, förrän jag fick upp intresset för R34:an. Personligen hade jag lika gärna kunnat sett den bilen utan de blåa ränderna och vingen baktill dock..men alla är vi olika, haha.

Toyota Supra MKIV är ju tal om ämnet, en annan favorit som jag fick upp intresset för när urfadern till Fast-filmerna; "The Fast and the Furious" kom ut i försäljningshyllorna. En film som jag inte fann intressant på varken bioaffischen eller de trailar som cirkulerade länge på Tv, inför biopremiären.
Men Det var Daniel som tipsade mig om filmen, och ihärdigt tjatade om att jag skulle se den. Minns att jag köpte den på VHS och..ja.

Resten är historia.

Blir ett kort inlägg detta, som är riktat till alla teknik och redigeringsintresserade där ute. Vet nog att ni existerar, för det är mycket intressanta klipp som kommer upp dagligen på Garaget.org.

Det jag eftersöker med denna blogg - gör ingen tråd om det för det känns onödigt - är helt enkelt ett vettigt och fungerade redigeringsprogram för PC.
"Skaffa" Mac", säger en del säkert nu, men då kontrar jag med att jag under skoltiden förmodligen var och varannan dag var beredd att kasta ut en och annan Mac-dator genom fönstret, så det alternativet går, såkallat, fetbort.

Tidigare har jag använt mig av en tidig version av Adobe Premiere Pro, vilket fungerade alldeles utmärkt tills den dagen jag gick över från DV till GoProkamerans .Mp4.
Med min version av Adobe, så får jag i stället bara upp att det är ett format det inte kan hantera.

Så. Hur gör ni duktiga redigerare som uppenbart kör med GoPro-teknik, och ändå får upp filmer kors och tvärs?

Tips är välkommet, eftersom jag själv vill fortsätta finslipa mina kunskaper inom filmredigering och dess skapande.
Tror inte jag är ensam om att vilja fortsätta i "Crazy Asses doing Östersund-andan", med galna påhitt, intressanta bilspektakel och andra motoriserade handlingar..

Jag minns att Mazdan, i all sin prakt och värdighet, brukade stå parkerad med bakänden mot gungställningen vi hade på den tiden.
Gungställningen var som nästan på baksidan av vår gård, eller snarare snett bakom huset så att säga, insmälld mellan en stor buske vars grenverk räckte ovanför taket på huset, och en stor mäktig björk, vars form påminde om ett stort Y, eftersom den någon gång under sin livstid hade börjat växa på två kanter, en bit upp.

Vår gård var då liksom nu, placerad i en lätt lutning, där platsen för gungställningen visserligen var platt, men längre fram i stället började slutta nedåt.
Mazdan var alltid parkerad där det var platt, men den lilla orangea framläppen var alltid i början av där det precis avtog från att vara platt, till att det började slutta nedåt.
Detta fick bilen att ibland se ut som en liten vakthund, där bredvid huset. Vaktandes, väntandes, med själva kroppen liggandes platt och nosen vakandes över vidderna.

Anledningen till denna parkering, var inte på grund utav min brors - som då ägde bilen på den tiden - oavkortade kärlek till fordonet, som en gång i tiden hade ägts av vår då nyss avlidne farfar Emanuel.
Nej, anledningen var att generatorn antingen helt enkelt sjöng på sista versen så att säga, eller så var det för att generatorn helt enkelt inte orkade med den stereoanläggning som efter att min bror hade ärvt den, snabbt hade infunnit sig i bilen.

En stereoanläggning, som jag minns svalde CD-skivor. Skivor som man skulle vara fruktansvärt rädd om, för de kunde lätt repas. I hatthyllan var det uppskuret och nedtryckt "sexnior", och bak i det lilla bagageutrymmet så var där en hejdundrande baslåda.

Varenda gång vi skulle ta en tur med bilen - när jag funderar efter så undrar jag ens om min bror då ens hade körkort? - så var det en speciell procedur. Här var det inte tal om att bara vrida på nyckeln och åka i väg.
Nej. Min bror parkerade sig i förarsätet och gjorde något mystiskt som jag inte förstod mig på då - nu så här i efterhand så kan jag gissa mig till att han lade ur växeln, vred nyckeln till tändningsläget och såg till att rattlåset hoppade ur, samt eventuellt gav lite choke - för att sedan ropa till mig att han var "klar".
Då började jag trycka på bakifrån. Ja..på bilen alltså.
Fördelen med att det var en Mazda 323 från 1979, var att det var en sådan liten och kompakt bil. Därför vägde den inte så mycket. Parkerade man dessutom på rätt plats så var det till och med för mig, som då var ungefär åtta år gammal - relativt enkelt att få bilen i rullning.

Bilen rullade i sakta mak iväg nedför gården. Ibland snavade man och var nära att slå i ansiktet/näsan/pannan i till exempel den kromade, men redan tillbucklade kofångaren, men oftast sprang man efter medans bilen ryckte till, som att den vaknade ur en mänsklig sömn och sedan hostade igång.
Ibland ville den inte på första försöket, så man fick vara snabb som attan att springa efter och fortsätta putta på så att min bror kunde fortsätta att styra ut bilen på vägen, där lutningen tilltog och nya startförsök kunde ges.

Väl igång, så fick man antingen springa ikapp, eller vänta på att han kom tillbaka och plockade upp 'en. Dörren tycktes lång varenda gång den öppnades. De är alltid längre när det är tredörrars, men när man var i den åldern så tyckte man de var extra stora.
Lukten av - vad jag kallade för "farfar" men som egentligen var svart läderimitation? - spred sig i näsborrarna när man gled ner i den någorlunda skålade stolen.
Sedan gasade vi hostandes och aningen oroligt i väg, alltid i stort sett på samma runda.
Vägen runt byn. Den ingen annan egentligen åker på..bortsett från en eller annan traktor eller liknande..

"Now look at them yo-yo's that's the way you do it
You play the guitar on the MTV
That ain't workin' that's the way you do it
Money for nothin' and chicks for free
Now that ain't workin' that's the way you do it
Lemme tell ya them guys ain't dumb
Maybe get a blister on your little finger
Maybe get a blister on your thumb"

Vi lyssnade ofta på introt till låten "Money for Nothing", med Dire Straits. Det var så läckert. Basen dundrade där bak och vi kände oss jättehäftiga när vi rullade fram i vår..eller ja. Det var ju min bror Anders bil men..jag kände mig lite delaktig också i den.

"We gotta install microwave ovens
Custom kitchen deliveries
We gotta move these refrigerators
We gotta move these color TV's"

Jag förstod ingenting av texten, och nu när man lustigt nog kollar upp den på internet så säger den mig inte så himla mycket nu heller, även fast jag kan engelska någorlunda bra.
Men då, liksom nu, spelade det ingen roll om man kunde den eller inte. Man sjöng med i alla fall!

Det var där på rallyvägen - den kallades så då och nu fortfarande eftersom det årligen förekommer mindre rallytävlingar på den - som jag fick frågan om jag ville provköra Mazdan. En fullkomlig omöjlighet tycktes det vara. Jag? Köra?
Men jag minns att jag satt där bakom ratten - nådde precis till pedalerna om jag satt absolut längst fram på sätet - som för den delen var framskjutet längst fram - och liksom tittade mellan ratten och instrumentbrädan så att jag såg lite grand av vägen, och jag minns att jag tänkte "det kan gå.".
Ungefär femtioelva kärringstopp senare så kom vi sakta i rullning. Med en pirrig gasfot nästan planterad i golvet så hoppade vi först fram, tills jag fick upp foten och ja, det blev lite stabilare.
"Ska vi prova lägga i tvåan", frågade min bror.
"Hur gör vi det då", frågade jag förundrat.
Jag minns då inte hur vi gjorde, om jag nådde växelspaken eller inte, men tvåan kom i efter att jag hade blivit ombedd att släppa på gasen och trycka ner kopplingspedalen. Detta gjorde jag dock så länge att vi nästan blev stillastående..men vips så var vi i med tvåans växel och plötsligt började det gå fortare.
"Kanske vi ska stanna då", säger min bror. Anar jag nervositet från hans sida?
"Hur gör man det då", undrar jag och känner att i alla fall jag blir nervös.

Efter lite instruktioner så blev det ett abrupt stopp, då jag helt enkelt ställde mig - mer eller mindre - på både kopplingspedalen och bromspedalen, så att vi tvärstannade. Av det tvära rycket så gled foten av kopplingspedalen, och motorn gav upp ett par våldsamma ryck innan den stannade. Kärringstopp, även kallat.
Men. Jag hade kört bil. Jag hade kört bil!
Stolta åkte vi sedan hemåt, med musiken spelandes för fullt.

"I shoulda' learned to play the guitar
I shoulda' learned to play them drums
Look at that mama, she got it stickin' in the camera
Man we could have some fun
And he's up there, what's that ? Hawaiian noises ?
Bangin' on the bongos like a chimpanzee
That ain't workin' that's the way you do it
Get your money for nothin' get your chicks for free"

La fetaste zvängen back in som' days, när mee och några poolz var ute och gled i hoodet men vi körde fett fel sooo det var bara att fetta på ut till vänster och lägga helt om och fyrhjulsdriften worked supernajz så skiten bara flög..

Alltså det här går inte. Jag kan verkligen inte skriva som en del gör. Ni ska ha en rejäl dunk i ryggen, ni som verkligen kan skriva på det sättet.
Själv satt jag med ovanstående korta text i säkert tio minuter, och insåg att jag inte skulle komma längre.

Vad jag ville säga var att jag och ett par vänner var ute och åkte på lite skogsvägar häromdagen, och insåg på ett ställe att vi hade kört fel - läs att jag hade tagit fel väl - så det blev till att göra en vändning på första bästa ställe.
Detta ställe blev en liten gräsplätt belägen precis bredvid vägen vi färdades på, långt ute i ödemarken. Och tack vare att gräset var blött så fick fyrhjulsdriften visa sig en kort stund från sin bästa sida, då jag vred om och gasade till så skiten bokstavligt talat sprätte.

Kan dock meddela att V70:in numer är i stort behov av en tvätt..


[Tagen 120504]*..mums..*


[Tagen 120504]*..notera backspegeln till exempel..*

När jag var yngre - läs barn/tidig ungdom - så älskade jag dessa klistermärken av olika sorter och storlekar. Minns att jag hade samlat, till synes mina "bästa" längst hela sidan av min sängstomme.
Där var klistermärken från till exempel den - då - lokala taxifirman, vars logotyp bestod av de omisskännliga konturerna av en Volvo 740/760, samt deras företagsnamn och telefonnummer.
Där var klistermärken från otaliga turer med till exempel Viking Line och deras färjor. Deras färger var då, som nu, vita och röda, och jag undrar om det inte var nåt gult med på nåt hörn också?

Jag hade klistermärken från stötdämparföretaget Koni, och klistermärken från tändstiftföretaget NGK, allt förmodligen tack vare att pappa då jobbade/hade jobbat för en biltillbehörsfirma inne i stan.
Där fanns klistermärken och dekaler från skotermärket Ski-Doo, då vi under ett tag ägde just en röd Ski-Doo Safari. Där fanns vidare klistermärken från Volvo..och så vidare.

När man tänker efter, så hade nog varenda ett av de märken som satt uppklistrade på ena sidan av sängstommen, en egen historia bakom sig. De måste ha kommit från nånstans. Någon firma, här och där. Och de hittades och det fanns intresse bakom dem, och för vad de stod för.
Kanske därför man blev arg de gånger man möblerade om i rummet och insåg att om man ställde sängen annorlunda så kunde man inte längre se klistermärkena, för dessa hamnade in mot väggen, beroende på hur man ställde sängen..

Med åren som gick, så växte man ifrån dem. Det var till och med att jag inte ville ha några dekaler alls ett tag. Mina otaliga cyklar fick i vissa fall sina bortrivna. Det skulle vara stilrent, och det tycktes det bli om det var slätt. Rent. Barskrapat.
Min första - och än idag enda - moped jag ägt i mitt liv, hade inte en enda dekal. Det enda den hade, var en liten docka framtill på flaket, fastspänd med tunna rep, och hade den varit vid liv hade den förmodligen varit vettskrämd varenda gång ägaren tog mopeden på en tur..

Min första bil, den röda Honda Civicen med en herrejössesmotor på hela nittiofyra hästkrafter, fick efter en sommar sina originaldekaler bortryckta. På bakluckan stod det "Civic" med grå text - SWISH sa det, och på någon minut var texten borttagen och bortrubbad.
Samma hände texten "Honda", samt en svart rand som följde bilen hela vägen runt kring midjan så att säga, som sedan övergick i rött när den följde kofångaren både fram och bak.
För att ha varit så pass gammal bil - årsmodell 89 - så minns jag att det inte syntes att där hade varit en list på lacken, efter att man hade använt rubbing och sedan vax efter det.
Några dekaler åkte dock på efterhand.
En var till exempel, en board på framrutan där det stod Honda. Kort och gott, i vita bokstäver. Sportigt, jajamensan.
Så här i efterhand, en väldigt saknad bil.

När jag blev med 240, den som även kallades för "Buken" - på grund utav registreringsnumret - så försvann ganska snabbt dekalerna på den också. De första som fick sätta livet till, om jag minns rätt, var dekalerna på bakluckan. Snabbt revs dem av, och sedan insåg man att limmet fortfarande satt kvar och bildade bokstäverna..
Men det var inget som lite varmluftpistol och en tunn tråd inte rådde på. Lite efterpolering efteråt och det syntes ingenting.
När man sedan bytte baklucka - till en nyare modell - så försvann även emblemen på den luckan.
Med 240:in kom i stället finessen in. Klassen, eller hur man nu ska förklara det.
Man ville att det skulle bli "stajlat", men ändå med en viss stil. Nästan så att det inte syntes.



Ett exempel är K&N-texten på vingens båda ändar, som till synes knappt syntes vid en första titt, men kunde siktas om man tittade lite närmre.
I de bakre sidorutorna så stod det Garaget.org/AirOne, lite diskret i nederkant, eftersom jag då hade nicket "AirOne".

Med detta tänker jag dock inte hävda att alla mina lösningar var av den smarta och kvicka sorten. Tvärtom. Tänker man tillbaka så var det mycket man i efterhand ångrade att man ens gav sig in på, men hey. Det är lätt att vara efterklok.
Med tiden kommer lärdom.

Det som dock förvånar mig är en av dom senaste trenderna, det vill säga "klibb-trenden". Vuxna människor som kan dekorera en framskärm med klistermärken, till den grad att lacken är helt övertäckt av dessa klistermärken.
Nåväl, alla har vi alla våra olika syn på saker och ting, och bra är väl det såklart. Hur skulle det annars se ut om alla har samma intressen och samma tycken om saker och ting?
Men. Ja.
Jag tror att mitt hjärta skulle blöda om man till exempel snubblade över en Volvo P1800 som var alldeles "nerklibbad" till exempel.
Det är svårt att ens tänka sig dom rundade linjerna. Den kanske vita, eller varför inte klarröda lacken. Dom svepade formerna med fabrikskromade kofångare, lyktramar, grillar - och en massa klistermärken ovanpå..
Men det är bara min enkla åsikt.

Det är inte ofta jag reagerar till den grad att jag nästintill tappar hakan när jag lyssnar på radion om nätterna när jag åker omkring i min vita Skoda med lampor på taket, men en nyhet som nästan fick mig att köra av vägen var följande;

"Bilist hamnade på rälsen på grund av GPS:en

Med den nyinköpta bilen var han på väg tillbaka till Strömsund. Men i Sveg blev det tvärstopp när han styrde efter järnvägen istället för vägen."

Att köra efter GPS kan ha sina nackdelar. Det fick en man som bor i Strömsund erfara när han var på väg från Göteborg. Strax innan Sveg sa hans GPS att han skulle ta en kortare väg vilket innebar mannen körde över järnvägsbron. Kruxet var att han sedan aldrig vek av bron utan fortsatte efter spåret.


Hela artikeln finns här; http://op.se/lanet/harjedalen/1.4638368 … -av-gps-en

Alltså. Jag förnekar inte att elektroniska hjälpmedel är bra. Tvärtom, de kan vara väldigt hjälpsamma när man väl sitter där. ABS hjälper en i vissa fall att styra undan och så vidare, men den fråga som dyker upp i mitt huvudet är; när blev hjälpmedlen så pålitliga hos människan, att människan litar så blint på dem att de glatt kör ut på ett järnvägsspår när varenda cell i kroppen egentligen borde ha skrivit "nåt känns fel här"?

Min egen erfarenhet av GPS är ringa egentligen. Dels används ibland Google Maps på telefonen, främst då en adress är svår att finna i jobbet, eller om man privat skall nånstans och man aldrig tidigare har varit dit tidigare.
Men för ett par år sedan så var vi - jag och Marika - ner till bland annat Halmstad och Göteborg, och inför resan så letade vi fram en GPS som jag hade fått från min föredetta granne, Henrik.
GPS:en var ganska gammal, och han varnade mig att kartorna i den kunde vara lite ouppdaterade.
Inga problem.
Men även om han inte hade varnat oss, så hade vi ju aldrig litat blint på den, som den gången vägen svängde mjukt vänster i en långkurva, medans GPS:en ville frakt fram, rakt ut i skogen.
Grejen var den att vägen hade dragits om. Spåren efter gamla vägen fanns fortfarande kvar, men numer mest som en igenvuxen stig rakt genom skogen.

Eller som alla nyuppkomna rondeller. Inte hade vi kört rakt över dem, bara för att GPS:en sa att det bara var att köra rakt fram?

Nej. Elektroniska hjälpmedel är som det heter; hjälpmedel. Och så tycker jag det ska fortsätta. Vi kan ha alla möjliga hjälpmedel i våra fordon, men de kommer för alltid vara något som assisterar.
Inte sköter våra sysslor.

En bild säger det mesta känns det som..




[Tagen 120421]*..så var det med den tvätten när vintern knackade på dörren igen..*

Tur man har fyrhjulsdrift..

Då var så plötsligt, en dag som denna, en i gänget då. Om än, lite på prov. Det är en liten, men naggande god skara med människor, och förhoppningsvis ska man lyckas bidra med något positivt till Garaget.org.
Videomoderator. Jo man tackar för förtroendet, Chrizz.

Mycket regler att hålla reda på, så jag hoppas att mina "bedömningar" tas med en axelryckning ibland, då även jag kan göra misstag.

Tips välkomnas på klipp som är helt uppåt väggarna.

Börjar för övrigt bli väldigt fint väder ute. Kanske man ska börja dra igång projektet med Mazdan på allvar?

Jag väljer mina sidor att vara hängiven till. Att Garaget är en sådan sida, är väl kanske redan upptäckt, och att Facebook är en sida jag är mindre hängiven till, likaså.
Bland dem så kallade "vänner" jag har på Facebook - vilka av säkert sjuttio procent jag antingen träffat en gång och aldrig mer, eller så träffar jag dem i stort sett aldrig, utan mer känner till dem till ytan - så händer det ibland att det är någon eller några som har, så kallat, gett tummen upp på bilder de "gillat".
Någon gång har bilderna varit på en - eller flera olika - kvinnor som dels finns på sidan, men också på en annan sida som jag - ja jag är ju en kille - av nyfikenhet gick in på.

Sidan hette "scandalbeauties" - och medans den för vissa andra manliga ungdomar säkert är ett paradis, så förfärades i stället jag, och trodde jag hade hamnat i helvetet..

Ursäkta mig...men vad är det för jävla sida egentligen?
Och finns människorna på den sidan - i verkligheten..?

Missförstå mig inte. Jag är kille. Jag är heterosexuell. Jag tänder på kvinnor. Jag älskar kvinnor och dess oändligt läckra former av alla dess slag, men jag förfäras över att det finns kvinnor där ute i "verkligheten", vars största uppgift här i världen är att vara "snygga".
Vad är snygghet för mig egentligen? Är inte dessa snygga?

Klart dom måste vara det. De är ju fotomodeller. Deras livsuppgift är ju att vara i topptrim, att alltid vara sminkad ända ut till ögonfransspetsarna och vara drömmen för kameralinserna.
Men inte för mig.
Något som i min hjärna börjas grävas fram när jag tänker i dessa banor, är en musikvideo jag såg som yngre. Nu pratar vi på den tiden då bredband knappt existerande. Men hey - vi hade precis skaffat en dator över huvudtaget, och där enda kontakten ut ur huset var antingen via en telefon med kontakt över en landlina, eller via ett k-femtiosex modem.
Flex hette det. Ett gråblått, med en massa röda lampor som blinkade.

Musikvideon var Lambrettas låt "Creep", och att få hem den videon, som var tre minuter och fyrtioåtta sekunder lång, tog drygt en timme - plus eller minus - att få hem via nedladdningsprogrammet Kazaa.
Och grejen med den musikvideon var att Lambretta - eller Linda Sundblad som hon egentligen hette - var så mycket läckrare än alla andra uppsminkade tjejer var då, som nu.
Det är svårt att tro mig kanske, eftersom hon i videon har slitna jeans, en röd, skitig t-tröja och formligen såg nästan doppad ut i motorolja..

Men det var hennes utstrålning som tände mig. Hennes pigga ögon, och att hon verkligen såg ut att brinna för någonting annat än hennes utseende.
I musikvideon så faller en svart droppe - motorolja?- ner från vad som till synes är underredet på en bil, ner på hennes kind - och det tycks knappt bekomma henne, utan hon fortsätter att "skruva".
Hon drar till och med fingrarna genom sitt blonda hår, för att ytterliggare pressa in smutsen..

Visst. Det är fejk, men bara tanken på en sån kvinna får i alla fall mina cylindrar att gå på fulla varv.
Denna utstrålning finner man inte hos dom kvinnor, vars enda livsuppgift här i världen, är att vara just perfekt. I alla fall inte i mina ögon.

Detta påminner mig vidare om ämnet bilutställningar. Elmia är ju som bekant på gång - det har väl ingen missat, eller hur? - och nu allt vad utställningarna heter.
Årligen kommer det upp bilder på uppsminkade kvinnor som redan pinnsmala till kroppen - ja förutom att de har ett par enorma bröst då såklart - fått pressa sig ner i en ännu mindre utstyrsel, som i slutänden ändå lämnar mer till synes än vad den döljer.
Och årligen får dessa kvinnor - inhyrda såklart - kråma sig och se "sexiga" ut, medans de fotograferas av hormonstinna tonåringar och dylikt folk, medans eventuella flickvänner - beroende på humör och eventuell läggning - antingen får sura i bakgrunden, eller rent utav hjälper till med fotograferingen.

Men mig tänder dem inte.
Tvärtom. Jag skäms för dem.

Jag skäms rent utav att vara av det manliga könet ibland. Inte för att det känns som att jag betér mig som ett svin direkt, men det är mycket jag för alltid kommer att ångra från mitt tidigare liv. Från då när man helt enkelt inte visste bättre, eller förstod bättre.
Men idag, när man har en annan syn på saker och ting, och mina kontakter med många tjejkompisar - vare sig det är långvariga bekantskaper eller nya sådana - så skäms jag över hur många - många! - killar betér sig.

Det är ingen hemlighet att jag och min flickvän träffades på internet. Vi träffades via en kontaktannons, vilket på sitt sätt var ganska ironiskt med tanke på att mina föräldrar en gång i tiden träffades på samma sätt, dock via en tidning såklart.
Och kanske jag var lite rädd den gången för över tre år sedan, då när vi skulle mötas för första gången. Nervös var man väl, jo det såklart. Men också rädd, därför att jag ville inte att hon skulle vara en sådan som öppnade ett samtal med "men jába han bá..".

Vi är fortfarande ett par idag, jag och Marika. Hon är det bästa som har hänt mig, och många gånger har hon förvånat mig, denna underbara kvinna.
Hon kan skotrar bättre än mig, till att börja med. Nog för att det var länge sedan jag var någorlunda insatt egentligen, men hon kan ärligt talat skruva isär en skoter ner till chassit - vilket jag inte kan.
Sedan är hon av den typen som kvinna, vilken jag finner är intressant. Går en nagel av så skriker hon inte "AAAAAAAAH miiin nagel gick av...buuuhuuu"..i stället är det lite "skitsamma", över det hela.

Hon hjälper mig att skifta däck när det blir sommar och vinter. Hon formligen älskar att åka med och sladda på vintrarna - höll för övrigt på att skratta ihjäl sig när vi gjorde piruetter på travparkeringen - och hon är uppmuntrande, och en oerhört bra vän och ett bra stöd när det går lite hackigt i till exempel skruvandet med, vad det nu än är man skruvar med.
Och vet ni?
Hon tänder mig mer, än vilken donna som helst på den där sidan "Scandalbeauties"..
Men.

Det kanske är mig det är fel på, med tanke på alla andra som formligen älskar silikonbröst och stora rumpor, på en annars pinnsmal kropp?

Eller det kanske är mig det är fel på, när jag faktiskt hellre skulle vilja se en Lambrettakopia, från musikvideon "Creep", bredvid en bil på till exempel Elmia, iförd en röd, skitig t-shirt, slitna jeans och mer eller mindre är doppad i olja - än en sådan porraktrislookalike som inte ens vet om att hennes högklackade skor gör repor på ens lack när hon kryper upp på taket för att bättre kunna visa sina förstorade bröst..

Edit: Hittade musikvideon på youtube..

Japp. Så är det. Lilla Östersund, det det för dagen rådde snålblåst och snöfall, med tilltagande blöta nerifrån - begav sig två personer ut och helt enkelt protesterade mot det höga bensinpriset.
Eller ja. Två personer och två personer..
En ko med ett plakat som fick vandra runt i rondellen utanför RaggarStatoil, och en undertecknad som gick runt och filmade spektaklet..

Någon som är intresserad av en film på det hela framöver?


[Taget 120331]*...ja vafasen..nåt ska det ju stå på protestplakatet..*

Crazy Asses doing Östersund comes again..tadadadadadadaaa..

Jag har ett minne från barnsben som ibland dyker upp, beroende på händelse eller situation. Ett minne som jag, förmodligen helst inte hade velat komma ihåg över huvudtaget, i och med att det har med min farfars död att göra.
Men samtidigt är det på sätt och vis ett vackert minne, och kanske det också är en sorts påminnelse, i alla fall för mig, om att det finns en yrkesgrupp där ute, som gör mer än kanske vissa andra.

Det var i början av nittonhundranittiotalet. Själv var jag inte ens tio år, och de jag umgicks mest med var mina äldre kusiner, Linda och Jeanette. Uppe på andra våningen hemma hos farmor och farfar – som bodde på samma gård som mina föräldrar – hade vi ett eget rum som kallades för "kontoret". Fast egentligen var det inte vårt kontor. Det delades även med min bror, samt en annan kusin, David.
När man tänker efter så förundras man över hur lättsamt man ändå hade på den tiden. Räkningar var bara nåt de äldre förstod sig på. Ansvar i sig höll sig inom ramarna att man åtmindstone skulle gå och lägga sig någorlunda i rätt tid.
Intresset för bilar – och fordon i största allmänhet – fanns där sedan länge. Traktorer dundrade fram och tillbaka på vägen utanför, eller i sakta mak ute på ängarna runt alla gårdar. Mjölkbilen med de stora bokstäverna NNP på sidorna, kom förbi till bondgårdarna i byn varannan dag.
Doften av gräs, jord och allmän grönska var det som regerade i luften, och allt var i harmoni.

En av dem dagar jag minns bäst, var den dagen då jag och mina kusiner var uppe på vårt kontor, och en moster ropade nerifrån trappen, att ”..vi absolut inte fick titta ut genom fönstret. Det hade hänt en olycka..”
Vi var barn. Och vad gör barn? Jo. Vi tittade på varandra, och som i trans så vände vi oss om och tittade ut genom fönsterrutan.
Som barn förstod man kanske dock inte så mycket av vad som hände. Någon där nere sprang med en kudde. Farfar låg – vad man senare i livet har fått lära sig att det heter – till synes i framstupa sidoläge. De var på ett ganska gott avstånd, men det syntes att det var han som låg ner, då han hade sin klassiska röda ”bondjacka” på sig, samt sina klassiska arbetsbyxor.
Traktorn i sig, stod i en annorlunda vinkel, en bit längre ner på ängen. Annorlunda, därför att det såg ut som att den hade rullat baklänges ned från vårat – då – potatisland och vidare ner på grannens äng.
Det tog ett tag innan ambulansen dök upp. Lång färdväg. Flera mil, och inte har det blivit kortare idag.
Farfar lyftes upp försiktigt med hastigt på båren, och båren lyftes in under den stora bakluckan på ambulansen. Denne hoppade sedan iväg längst med gården och iväg mot staden.

Det är sedan svårt att minnas exakt vad som hände framåt eftermiddagen och kvällen. Det lilla jag minns är att jag grät så att det blev blött på dynan till farfars och farmors soffa.
En soffa, där farfar alltid tycktes ligga när jag brukade komma hem från skolan och det behövdes barnvakt. Farfar, eller Emanuel som han hette, var alltid snäll mot oss barn och han imiterade alltid att han grät, och sa att det var så synd om honom, för han hade inte fått en kram på hela dagen.
Detta rättades dock till så fort han hade sagt det ovannämnda.

Nåt annat jag mindes var de polismän som kom på besök under eftermiddagen, kvällen. De var väldigt artiga mot oss barn – och de övriga också såklart – och nåt jag har ett klart minne var när jag frågade dem om de kunde slå på sirenerna och blåljusen när de åkte från gården.
Mitt i all tragik som skrattade resten av familjen, medans polismännen log åt min fråga.
De tittade på varandra, sade adjö åt vår familj och gick ut genom ytterdörren i stillhet.
Vad som sades när de kom ut på gården, vet nog inga andra än dem själva men faktum var att när polisbilen rullade ut från parkeringen ute på gården så åkte – tro det eller ej – blåljusen på, om än under en kort bit.

Och kanske det var detta som sedan sådde ett frö i den där pojken som hade förlorat sin farfar. Kanske det var den enkla handlingen, att de log åt min fråga och måhända sa till varandra ”äsch..vi gör det för pojken”, och sedan slog på blåljusen medans de rullade ut backandes från gården och sedan gled iväg i aftondiset.
Nog för att jag alltid har velat köra lastbil innan man ens kunde med en videobandspelare – minns att jag nämligen var över en gång till farmor och frågade om hon kunde få igång den då jag ville se ”Convoy”, men hon visste knapp vad en VHS-bandspelare var över huvudtaget – men när jag tänker efter så har jag velat bli polis sedan länge också.

Åren gick. Måhända mina önskningar ändå hade stannat just som önskningar, men att få vetskapen i unga år att man aldrig ens skulle få chansen att söka till Polisskolan, bara för att jag har ett handikapp som egentligen inte hindrar mig ett dugg i verkliga livet, men som på något konstigt vis gör mig till en sämre person i yrkeslivet – sänkte mig och mitt förståelse för livet i sig, ganska mycket.
Tiden gick. Skolan ska vi inte ens prata om, för alla vet väl vid det här laget om hur jag hade det i skolan – såsom jag har tjatat – men jag slutade aldrig att respektera männen – och kvinnorna förstås - i ljusblått upptill och mörkblått nedtill.

Nittonhundranittionio, året innan det nya milleniet, klev två personer in på en bank i Kisa, medans en kompanjon väntade utanför. Vad de sedan skulle göra den dagen, fick i alla fall mig inte bara att gråta, utan även tappa lite av hoppet till människan.
Nog för att man har hört om mycket, men det är svårt att ens föreställa sig hur den där sista dagen var för de båda polismännen Olle Borén och Robert Karlström, när de i sitt utövande i tjänst följde efter rånarna, som senare skulle skjuta dem kallblodigt till döds, utanför Malexander.

Hur föreställer man sig en sån sak över huvudtaget? Hur gick tankarna medans de körde i full fart efter rånarbilen. Informationen över radion måste ha varit ganska knapp, eftersom rånet nyss hade skett. Vad visste dem? Hur föreställer man sig att de man följer efter kliver ur bilen bakom en gömd kurva och med snarlik militärisk övning ser till att man kliver ur för att ta skydd under inkommande skottlossning som först sårar dem båda, tillräckligt för att de bevisligen skall vara ur spel - eftersom de båda tappade sina egna tjänstevapen - som då plockas upp och sedan används mot dem själva, medelst både nackskott, och skott i pannan?

Världen har blivit kallare. Efterdyningarna av Malexandermorden, som de skulle kallas för, gav bland annat nya rutiner och nya kläder hos Polisen. De ljusblåa skjortorna och tröjorna till exempel, byttes ut till mörkblåa eftersom en av rånarna hade under förhör efteråt uppgett att det var så mycket enklare att sikta på dem när de hade ljusa skjortor eller tröjor på sig.
Tiden fortsätter att gå, och ju mer tiden går ju brutalare tycks händelserna bli.

Vem minns inte Göteborgskravallerna, tjugohundraett, till exempel?
Rubriker efter rubriker om övervåldet från Polisens sida. Iförda kraftiga mörka västar och vita hjälmar sprang de ikapp de stackars ungdomarna och bankade ner dem med batonger, bland rabatter och nedlusade trottoarer och glassplitter.
Värst var det för stackars Hannes Westberg som till och med blev skjuten, och fick föras till sjukhus där han visserligen överlevde skottskadan, men blev av med en njure och mjälten.

Men nåt jag reflekterade över redan då, och gör än idag, är sidan på det andra myntet. Hur mycket hörde man i tidningarna eller på Tv, om de poliser i tjänst som dag efter dag fick höra glåpord och mer eller mindre blev bombarderade av söndriga gatstenar och diverse tillhyggen?
Hur mycket hörde man om polismannen som fick en gatsten i huvudet och blev liggandes på Vasagatan, och kollegorna var tvungna att skjuta i luften för att skingra de hungriga protestanterna som närmast kunde likna en vargflock, innan hjälpen kunde komma?
Fallet med Hannes var olyckligt såklart, men de minnesbilder jag har av det som visades på Tv – då han vid tillfället var i stort sett omringad av journalister – så var han en av väldigt många som gjorde fel den dagen. Var han tvungen att kasta sten mot poliserna? Var han tvungen att provocera dem?
Nej. Det var han inte.

Häromnatten gick jag – som vanligt – in i ett trapphus, och märkte direkt, bara genom att känna det på doften, att något inte var som vanligt. Hade varit med om det förut, och anade det nästan när jag fortsatte in i huset och mycket riktigt fann en medelålders herre liggandes under betongtrappen som ledde upp till de övre våningarna.
Hans kläder var slitna och väl använda. Skägget var ovårdat och han liksom muttrade till när jag vandrade förbi, men fortsatte att sova med ett par ölburkar bredvid sig som sällskap.
I normala fall hade jag stannat och frågat om han var okej, men i och med att jag kände igen honom sen en gång förut – samma hus, i stort sett samma plats – och den gången hade han inte vaknat, så automatiskt antog jag att han inte skulle vakna denna gången heller.
Därför valde jag att ringa etthundrafjortonfjorton på direkten, i stället för att försöka få liv i honom.

Nog för att jag aldrig har varit rädd i mitt jobb. Tvärtom, jag har alltid känt mig trygg, även om jag träffat på både gäng och diverse fylleskador, men det är inte en del av mitt yrke att ta hand om sådana här personer.
Efter lite omkoppling blev jag framsläppt till Östersundspolisen, där jag presenterade mig och förklarade läget om den berusade herren som hade slagit läger i ett trapphus.
De skulle skicka en patrull, och tackade för tipset.

Trapphuset var i slutet av min tidningssträcka, så på vägen tillbaka till Torvalla rullade jag i min vita Skoda Fabia, sakta mak förbi Polishuset för att se om där hände något. Och mycket riktigt, där var tre eller fyra mörkblåklädda på väg att packa in sig i en målad Vw Caravelle, förmodligen på väg att åka iväg på mitt tips.
Och det slog mig, medans jag körde runt i rondellen och vidare ut mot Körfältet, vilket jobb de har egentligen. Jag som person, som aldrig har hållit på med liknande, och kan förmodligen inte ens föreställa mig hur det känns för dessa poliser, att komma fram till platsen och avvisa den sovande herren.
Dock så är det nog såklart bättre att han får sova någon annanstans än i just det trapphuset såklart, men ändå.
Jag vet ju inte om han var odräglig när han skulle därifrån, eller om han var en gentleman som gick ut självmant. Alla individer är ju olika, och alla kan ju inte hanteras likadant.

Nog för att man har sett en del på Tv. Som barn – eller snarare ungdom – följde man serier som ”På spaning i New York” som gick sent på Tv4, och serien ”Third Watch”, som gick på Kanal 5.
På senare tid är det ”112-På liv och död” som gäller, och det jag gillar med dem serierna, och dess nichér – förutom att de även har spelat in från Ambulansen här i Östersund – var att serien vinklar det lite från båda hållen, så man inte bara får respekt för själva yrket, utan också personen under alla kläder, som gör så gott han, eller hon, kan.
I alla fall känner jag så.
Men. Hur bra en serie än är, så tror jag inte de går att jämföras med verkliga livet. Det är lite som en del racingspel, till exempel för datorer, där världskända racingförare har fått provat spelen innan de blivit släppta och jämfört med den verklighet som de själva utsätts för ute på banorna.
Hur bra spelet än är så går det inte få till det alldeles likt verkligheten.

På grund av mitt intresse för Polisen - vare sig det gäller den Svenska eller någon utländsk avdelning - är det tämligen ofta jag använder sökmotorer för att finna informationen om det som undertecknad finner intressant.
Och personligen så blir jag ledsen - jag som inte ens är polis till yrket - när man finner det man finner, om man till exempel söker på Malexandermorden. Bilder som är kraftigt photoshoppade, där personer står och skändar de döda polismännen, tidigare nämnda i texten.

Idag skrattar folk så fort en polisman i tjänst gör bort sig. De krockar och genast kommer tio filmklipp upp på youtube där de får ambulansvård, och kommentarerna väller in om hur dåliga grisarna är på att köra bil.

Är det inte bilder på när de har en dålig dag och råkar köra på fel gata, eller svänger åt fel håll i alla stress, så kommer det upp nya nidbilder för varje dag som går.

Varför, är frågan jag ställer mig. Varför detta hat, mot en yrkesgrupp som finns där för att hjälpa oss?

De är ju trots allt människor, innanför västarna, radioutrustningen, läderbältet och de maffiga kängorna.
De är precis som vi alla andra.

Ibland känner jag mig väldigt ensam om att respektera dem.
Och det, i sig, gör mig ledsen.

Jag står och tittar på mig själv i den lilla badrumsspegeln, och undrar i min tysthet, hur länge denna verklighet kommer vara. Om den kommer att vara, eller om jag en dag kommer att vakna upp och inse att jag fortfarande är ensam i min säng, fortfarande kör en Volvo 240 vars golv dag för dag rostar bort allt mer, och om jag fortfarande skulle fundera dag efter dag, om jag hade ett jobb eller inte.

Jag tittar på mig själv under det skarpa ljuset från lysröret, och både känner och ser i spegeln hur de lätt svalkande vattendropparna rinner ned för min panna, ned över kinderna och näsbenet, vidare över munnen och kinderna, där det blir lite strävare på grund av den lilla stubben av skägg, och ned mot hakan där de stannar kvar för ett ögonblick, innan de faller till handfatet.
Dropp. Dropp. Dropp.

I dagsläget är jag tjugosju år. Vissa kallar mig redan för gubbe, medans andra kallar mig för ungdom. Och det är detta man ibland reflekterar över när man tittar på sig själv i spegeln. Är det en gubbe man ser där i spegeln, eller är det en ungdom?
Hur känner jag mig? Nja. Inte är det som en gubbe i alla fall, men samtidigt har jag alltid varit gammal för min ålder, i alla fall om man ska gå efter min mors åsikter.
Det känns som att man ibland borde se någon annan stå där i spegeln och stirra trött tillbaka på én. Någon äldre. Någon med kanske ett ärr över halva ansiktet. Sned näsa, en lätt som spruckit allt för många gånger, skägg med tendenser till gråa strån.
Men i stället så ser jag en kille som helt enkelt undrar vem han är, och hur sjutton han hamnade här.

Minnen av sådant man vill glömma, förföljer en på nätterna. Ibland blir minnena så starka att man tappar fotfästet. Man får en sådan kraftig minnesblixt framför sig att man glömmer ta det där extra trappsteget och sekunden senare så halvligger man, om man har otur, och tar sig för ett ont knä, eller ännu värre.
Det är så mycket jag har sagt genom tiden, som förföljer mig. Saker jag skrivit i brev, som gått vidare till personer som antingen blivit sårade, eller så frustrerade för att texterna varit så ofullständiga och obegripliga att de helt enkelt inte förstått deras meningar.
Natt efter natt, dag efter dag, så följer tankarna efter mig. Värst är nätterna, för inte för att man är mörkrädd men ibland är det så man vänder sig om och spänner öronen och stirrar stint, i tron om att det är någon annan där ute.

Det finns människor där ute, som jag bokstavligt talat är rädd för att träffa. Vissa har jag inte träffat på länge, men andra har jag mer eller mindre vandrat rakt in i i en del butiker, och sedan varit tvungen att rusa ut från, för att inte skämmas ihjäl då jag får panik och betér mig som en idiot. Flåsandes och stirrandes på allt annat än människan jag helst inte ville träffa, men tyvärr har rakt framför mig.

Och det finns människor jag saknar. Mamma är en av dem. Känns patetiskt att säga, men ja. Jag saknar mamma. Tjugosju år gammal, och jag kan inte riktigt gå vidare. Inte ännu. Jag vill, jag vill så gärna men kroppen, själen och hjärtat vill nåt annat.
Vad, vet jag dock inte riktigt ännu.
Jag saknar henne så otroligt mycket så det gör ont när jag tänker på det. Ibland kommer en låt på radion i tidningsbilen, och jag kan börja gråta för mig själv därför att den påminner så mycket om henne.
Hon var räddaren i nöden. Hon var det där berget jag behövde när jag var och seglade på alldeles för farligt vatten.
Och hon stöttade mig i allt jag tog mig för. Hon var en klippa i stormen när det var som värst i gymnasiet, efter att hon hade fått reda på vad som hade hänt tidigare i skolan.
Det som jag fram tills dess hade hållit hemligt i tron om att ingen brydde sig ändå.

Värst av allt är allt jag ångrar jag sagt till henne. Alla hårda ord, som jag egentligen inte menade. Ord som ibland fick henne att brista ut i gråt, och som man sen fick sitta kvar och förklara och så kallat släta över, för att det åter skulle vara okej.
Grejen var ju att man egentligen inte menade det, eller att det egentligen inte var så hårt såsom det sades. Men det är så lätt att ta i när man väl får upp ångan och man blir arg.
Visst. Jag fick mycket sagt där vid sjukbädden, den där sista dagen innan hon somnade in, men jag hade behövt mer tid.
Mer!

När jag står där och tittar på mig själv i spegeln, så speglar mina ögon mina känslor. Ett trött öga, och ett öga som inte ser något. De känslor jag en gång har haft. De jag försöker komma ifrån. Känslorna man hade när man ibland satt i bilen och utan att man tänkte på det egentligen, så sjönk foten på gaspedalen ned och hastigheten ökade.
Ibland kändes det förr i tiden som att det inte spelade någon roll om man struntade i att svänga i den där hårda kurvan som kom längre fram. Det skulle rent utav vara skönt att vara rebell nog att strunta i att svänga. Överlevde man så överlevde man.
Hade jag lyckats överleva krocken med skotern den där eftermiddagen för länge sen, då jag var en hårsmån från att skalla en stolpe, men i stället flög förbi på sidan om - så skulle jag väl överleva en krasch i en bil?
Förmodligen inte.

Men idag är det annorlunda. Jag tänker mig för idag, innan min fot blir alldeles för tung på gaspedalen. Jag vet att jag kan dö - alldeles för väl - och att många skulle sakna mig om den dagen kom då jag så att säga, mötte min skapare.
Idag har jag en trygghet jag knappt vågar tro på, även fast jag har haft den i över tre år. En trygghet som är starkare än allt annat. En trygghet som är mer pålitlig än vilken BMW eller Audi som helst, oavsett hur mycket ägarna av dessa försöker övertala om dess överlägsenhet.
Men det är en bräcklig trygghet, därför att den är vad man själv gör den till.

Jag vågar inte riktigt lita på den. Och inte blir det direkt lättare när den delvis raseras av att man till exempel blir överkörd – inte bokstavligt talat förstås – på jobbet, av diverse chefer som tror sig veta allt och bara ser vinster, och bara ser sina egna bankkonton som blir allt fetare och fetare.

En trygghet för mig har varit att åka till jobbet sex nätter i veckan, dela ut mina tidningar och sedan åka hem och fortsätta leva livet. Måhända jag har nån sorts sjukdom, men jag kan rent utav bli arg om någon småsak inte är som det brukar.
Häromnatten var det någon som hade lånat min tidningsbil igen. Anade det redan innan jag hade klivit in i bilen, då sladden till motorvärmaren var urdragen. Nåväl. Må ha hänt.
Men så var stolen framdragen så man knappt fick plats. Jag började koka. Sen tittade jag i körboken som är viktig att fylla i...och där var det såklart inte ifyllt.
Jag blev som galen.
Och så här i efterhand så låter det ju inte så farligt. Men för mig är det sådana småsaker som stör min harmoni. Jag vill ha det på ett sätt där det funkar åt båda hållen, men när det bara jobbas åt ett håll – då lessnar jag ganska kvickt.
Nej. Ska bli skönt den dagen man finner någon annanstans att arbeta. Har ett par önskningar, och jag ska göra allt i min makt för att komma till något av de platser jag drömmer om.

Det är så otroligt mycket jag vill med mitt liv idag, att jag ibland närapå skrämmer mig själv med alla tankar. Hur ska jag hinna allt? Och hur ska jag nå dit jag vill?
Och det otroliga är att jag har funnit alla dessa drömmar, under de få, men otroliga åren jag har varit tillsammans med Marika.
Mazdan är ett exempel. När man tänker tillbaka på hur det hela började, så är det ett under att bilen ändå är i det skick den är idag.
Vem hade kunnat ana att den – med lite hjälp utifrån förstås – väl i min ägo kunde gå från ett objekt på väg till skroten, idag är besiktigad med blankt papper?
Lägg sen till alla grejer som med en järnvilja, skall till i framtiden. Rejäl nedslipning av karossen, och lackering efter det. Upputsat motorutrymme med polerad ventilkåpa och uppsnyggad luftfilterburk, med mera, med mera, med mera.
Jag, en föredetta datornnörd med mindervärderkomplex, som gett sig den på att farfars gamla bil en gång till skall skina ikapp med alla andra fina bilar.

Så jag står och tittar på mig själv i spegeln, och undrar hur jag hamnade där jag är idag. Det svalkande vattnet som nyss var i mina kupade händer, rinner i sakta mak nedför mitt ansikte som ser allt annat än sant ut, och jag undrar – kommer jag att klara av allt?
Jag, som en gång i tiden satt ensam i en liten lägenhet på fyrtiofyra kvadrat och egentligen inte tänkte längre än till morgondagen, om ens det – har ett helt liv framför mig, och ändå inte har tid till allt?
Tid är i och för sig lite vad man gör det till. Men ändå.

Idag har jag det jag en gång i tiden bara kunde drömma om att jag skulle ha, och mer därtill. Och mer kommer. Det är inte bara det där underbara förhållandet jag än idag knappt vågar tro jag verkligen har som ligger i potten.
Det är så mycket mer. Mycket, mycket mer.

För ovanlighetens skulle längtar jag till och med till sommaren. Nog för att vi hade en – om än kort – vinter, så var det ändå en trevlig vinter. Och nog för att det blev ovanligt litet filmat, jag som precis skaffat en ny kamera och allt - så längtar jag ändå till sommaren..och jag som brukar avsky sommaren!
Fullt med mygg och en värme man inte kunde klä sig för att klara sig undan. Men sommaren för mig framöver, kommer att betyda mer än den där myggen.
Vissa vet vad jag pratar om. Mer säger jag inte.

Jag ska bara våga tro på det. Måste våga tro på det. Jag är värd det. Efter alla motgångar så är jag banne mig värd det. Om bara min arma skalle kunde förstå det.
Lars, du är värd det, hör du det?

Dropp. Dropp. Dropp.

En gång i tiden, för väldigt länge sedan, så var det en till synes ytterst vilsen pojke som surfade omkring på internet i hopp om att finna ett kall av något slag. Någon sida av någon slag, som skulle ropa "Lars, Lars, kom hit. Umgås här inne!"

Och han hade ju skaffat sig en bil. Bilar var väl ingenting han egentligen kunde någonting om, förutom det allra vanligaste sakerna som oljebyte såklart, och tändsftiftbyte. Men han kunde inte drömma om att byta fjädrar eller avgassystem eller ännu mindre byta kylare, som exempel.
Bilen, en liten röd Honda, hade varit lite av ett hastköp.
Visst hade han drömt om en egen bil, men det var jobbet som kallade och han kunde inte förlita sig på att han varenda dag skulle kunna lifta med sin far, som då jobbade på samma arbetsplats förvisso, men inte under samma tider.

Året var 2006, och av ren nyfikenhet surfade ynglingen med ganska nytaget körkort och nybliven bil, in på sajten som han sedan 2012 fortfarande skulle vara medlem på.

Garaget.org.

Jag minns fortfarande hur tafatt man var i början. Då var man ju den där blyga killen som knappt vågade skriva till andra, ännu mindre skapa en ny tråd. För jävlar i mig vad man blev tillsagd om man råkade skapa en ny tråd som antingen låg i fel kolumn, eller redan var avhandlat.
Och den som vrålade högst var en som hette - med viss osäkerhet över stavningen - FireTraxx.
Tråd efter tråd kunde han kommentera om att det och det var avhandlat och fanns att läsa om, bara man sökte.
Det gick till den graden att man blev lite rädd för den där killen med den röda Audin. Men det lustiga var att när man väl började PM:a med honom, så var han snäll innerst inne.
Han är saknad, helt klart. Må du vila i frid.

Andra förmågor som man lade märke till i början, var till exempel Mortalis - även här osäker på stavningen - en brud från Göteborg, som ofta skrev i trådar, och då även med en underton av sarkasm, men ändå välvilja innerst inne.

Sen var där en tjej som jag inte minns namnet på längre, som man ärligt talat i början inte tog på allvar. Hennes dröm var en Subaru Impreza GT, och när trådarna om hur man tar till genvägar för att nå sitt mål dök upp, så var det desto svårare att ta fotomodellen med alla egobilder uppslängda/borttagna/uppslängda på nytt, på allvar.
Men tametusan, så blev det en Subaru för henne. Hon var sen med i Bilsport, körde på bana och vad jag vet, gör detta fortfarande.

Med åren som kom självförtroendet med surfandet. Det blev projekttrådar, och medans trådarna blev större och mer avancerade ju mer man förstod sig på sidan, så kom förtroendet som ett brev med Posten.
Jag blev, efter en ansökan, antagen till att jobba som VideoCrew, ett jobb som innebar att man kikade igenom alla filmer - oavsett om de var bra eller ej - och helt enkelt rekommenderade de som höll extra bra kvalitét, gällande alla regler.
På den tiden gick det inte ladda upp filmer som nu. Då laddades de upp till sidans servrar, och reglerna var hårdare. Massor med klipp raderades och slängdes knappt innan dom ens hade hunnit komma upp.
Hur är det idag?

Idag kommer det upp musikvideos. Idag kommer det upp filmer med traktorer som plöjer åkrar. Cyklister och skejtare som drattar på ändan och skriker för de får sina pungar till synes krossade.
Idag kommer det upp låttexter, filmer på basdunk, inspelade med flimriga mobiltelefonkameror från till synes 1990-talet.
En snabb titt på utbudet som finns på videosektionen idag är filmer som innehåller en man som drar en tretons bil med sin penis, vi har tjejer med alldeles för osmakfulla kläder, vars bröst trycks upp i ansiktet på dem när bilarna accelerar. Vi fortsätter med folkrace, epatraktorer, poliser som blir lurade i så kallade "pranks", flygplanens historia..och så vidare..och så vidare.
Kalla mig tråkmåns men..är det detta vi vill ha på forumet idag, är frågan som ställs i mitt huvud?
Menmen. Jag har inte med saken att göra längre.

Sidor evolveras. De växer. Jag minns inte hur många som var medlemmar på Garaget.org 2006. Och det är roligt att se, att så många har samma intressen, om än att vissa sticker ut lite mer än andra..
Idag är Garaget.org, nåt för mig som andra har Facebook. Jag loggar in här varenda dag, i jakt på nåt nytt att läsa, oavsett om det är nyheter eller gammal skåpmat.
Och förmodligen kommer jag vara kvar här tills någon slänger ut mig med huvudet före, vilket en del helt enkelt får tolerera.

Jag blir bara orolig över vissa delar av sidan, som måhända evolverar åt fel håll.

Den var grön. Liksom lite fjällig till ytan. Jag minns första gången jag fick se den, där inne i den gamla boden. Trädörren svängdes upp, och där inne i mörkret så stod en början till en epok i mitt liv, som skulle ha större betydelse för mig än vad som man först trodde var möjligt.

Allt hade kommit så plötsligt. Egentligen hade jag ju inte varit ute efter en sådan. Eller, jo det hade jag ju, men på den tiden så kretsade drömmarna efter något udda. Nåt som i till exempel filmen "Dum&Dummare".

Mopeden som Jim Carrey byter till sig i filmen, var alldeles i min smak. Själv var jag 16 år, hade aldrig själv kört en moped i mitt liv - men åkt mycket eftersom min äldre bror hade mopeder och serdemera crossar av olika slag - men ville gärna ha en, och då gärna något väldigt udda. Har alltid varit för det där udda.
En kompis, Johan, berättade att han kunde försöka hjälpa mig att bygga en sådan. Men det behövdes delar. Eller så kunde han hjälpa mig att bygga en flakmoped, för han visste ju att jag även kunde tänka mig en sådan.
Idén med Dum&dummare-mopeden övergavs ganska snabbt, till förmån till flakmopeden.
Men det behövdes fortfarande delar.

Efter lite eftersökningar - av varierat resultat - så fick vi nys om en äldre herre som hette Stig. Han sades ha en massa mopeddelar, eftersom han hade haft en firma åtmindstone förut, där han sålde dylika reservdelar.
Jag var vänlig på telefon, och berättade om mitt ärende. Vi behövde rätt och slätt en motor till vårt påbörjade rörbygge. Stig skrattade i andra änden av telefonen, minns jag, och han sa;
"- Den enda motorn jag har sitter på en komplett flakmoped, så ska du ha motorn så får du ta hela mopeden.."

Några dagar senare så stod vi där utanför träporten till Stigs skjul. Jag, min far, och Stig, och tittade in i mörkret. Och jag minns att mopeden stod där, inparkerad bland en massa bråte. Lite bortglömd men ej övergiven.
Fyratusen kronor skulle han ha för den. Den största summan jag någonsin hade betalat personligen för någon tingest, men samtidigt var det ett lågt pris för en flakmoped från nittonhundrasextiotre.
Stig berättade att han hade ett krav innan jag verkligen fick köpa mopeden av honom. Ett ganska udda sådant.
"- Lyckas du köra ut mopeden ut från den här gården, så är den din. Inte innan".

Kravet tycktes löjligt. Den lilla gården var visserligen belägen nere i en svacka i landskapet, men gården i sig var relativt platt. Inte mycket till hinder. Skog på båda sidor. Och jag hade ju mina aningar om hur en moped funkade.
Men det visade sig att denna var speciell.
Visserligen var det bara två växlar, men till skillnad mot en traditionell moped av nyare härkomst där man växlar med foten, så var det här handväxel som gällde.
Kopplingen var som vanliga kopplingar, men man fick liksom trycka ner handtaget med kopplingshandtaget för att första växeln skulle ligga i, och sedan manövra handtaget för att komma iväg, med lagomt mycket gas förstås. Och det var detta som var det svåra att lära sig, för en som inte ens hade kört en vanlig moped.

Minns att det var en framgång att över huvudtaget få rull på vad jag länge kallade för "skiten". Sen var det en oerhört framgång att få börja styra sig fram, och lära sig att man hade ett hjul bakom sig och två mindre fram. Ett par hjul man inte ens såg, för man hade ett flak ovanför som skymde sikten.
När jag för första gången rullade ut på den större vägen utanför, var det som en enorm seger. Och kanske lite dumdristigt för jag hade inte så stor koll på vart jag hade bromsarna när jag snarare stormade ut på vägen..men..den var ganska lite trafikerad så det gick bra ändå.

Under den följande tiden, min Crescent var i min ägo, fick jag lära mig mycket. Inte bara om vad den klarade av, utan även vad vi klarade av, som ett team. Som en enhet. Jag lärde mig om dess svagheter, såsom att kröken gärna ville skruva upp sig självt i tid och otid, och helt sonika hoppa av, så man fick springa och leta upp den där packningen som föll lös. Ofta var det i mörkret detta skedde.
Jag lärde mig att kröken dessutom tenderar till att vara varm - läs varm utav bara helvete - även vintertid, för jag var så dum så jag tog tag i den med handen för att skruva fast den första gången den kände för att lossna..
Min Crescent lärde mig inte heller bara grunderna, som tändstiftbyte och oljebyte, utan också att äldre motorer har en själ. De kan vara tjuriga på morgnarna. De droppar olja när nåt inte står rätt till - ibland droppade det olja lite var stans utan att det ens behövde vara nåt egentligt problem - och att man helt enkelt behövde ha ett visst kunnande, ett kännande i hur just den Sachsmotorn fungerade i vissa väderlekar.

Men den var min vän, länge. Och den ställde upp i alla väder och alla tider på dygnet. Visst, det var klena bromsar, eller snarare blanka sommardäck med undermåliga bromsar som pricken över i:et, vilket medförde att vi hellre tog ner i diket än krockade med traktorer när vi möttes ofrivilligt i backarna. I den nya korsningen som blev när en ny väg drogs förbi utanför byn, så kom vi ibland sidledes, ibland baklänges glidades över korsningen vintertid, med hjärtat i halsgropen och väldigt tajt rumpa..
Och visst. Någon gång under sin livstid hade den blivit påkörd, så bakhjulet wobblade en aning. Detta märktes inte så mycket i krypfart men när man låg hukad över det ställbara munstycket och sökte det där lilla extra pulvret, så skakade det nåt oerhört.
Nattetid så blev man varse om att halvljuset lös starkare än helljuset, så folk trodde man körde med helljuset konstant, tills man slog på helljuset och..eh..inte bländade men..ändå på sätt och vis.
Och grejen med ljusomkopplaren var att den hade tre "flytande" lägen. Halvljus om spaken var dragen mot en, var den rakt upp så lös ingenting och var den riktad framåt så var det så kallat helljus.
Så varenda gång man slog om till antingen det ena eller det andra, så körde man i beckmörker i några sekunder åt gången, i väntan på ja, lyset. Så det gällde helt enkelt att man memorerade vart man var, och helst slog om på en raksträcka..

Men det var en härlig tid. Den där speciella doften av tvåtakt och nittiofemoktanigt bränsle var svårt att slå. Och känslan, när man satt där med fötterna på flakkanten eller på stagen under, och man liksom svävade fram, på ett fordon som man knappt behövde tanka för den drog så lite - det var underbart.
Nog för att man inte hade bromsljus eller backspeglar. Det var inte ens blinkers på den gamle trotjänaren som sades ha skjutsat en massa mjölkkrukor hos en bonden i sitt forna liv - man stack ut armarna i stället och vinkade åt det hållet man skulle, och det funkade lika bra.

Säg reaktionerna man fick hos andra. Redan första veckan efter att jag själv hade köpt den, så var där flera intressenter på den. Pensionärer kunde komma fram och berätta om när dem körde omkring på liknande maskiner i antingen deras forna arbeten, eller privat.
Det hela var ganska underligt egentligen, för under den tid jag ägde den, så blev den heller aldrig stulen. I och för sig så är det väl ingen brottsling som tycker en flakmoped är direkt vacker, eller "häftig" idag, till den grad att de vill stjäla dem, men min moped hade inte ens ett tändningslås..

Goda tider, när man tänker efter.
Så goda, att jag en dag åter skall äga en. Det har jag gett mig fan på att jag faktiskt ska göra.
Drömmen är att finna en i ett risigt skick för en billig krona, och sen rusta upp den.

Tips välkomnas varmt.

Jag trodde ärligt talat det inte var så illa faktiskt, som en del av de med kvinnliga kön - ej nämnda, inga utpekade - har, vad jag trott, insinuerat här på Garaget.org.
Nog för att jag vet att mognadsnivån har sjunkit här på senaste tiden, men vi är alla människor. Och människor gör misstag. Säger fel saker. Gör fel saker.

Men döm av min förvåning när jag ibland skummar igenom vissas gästböcker - de är ju trots allt PUBLIKA så vem som helst kan ju läsa dem - och medans vissa gästböcker avhandlar vilka ämnen som helst, så är vissa så otroligt uppenbara att man helt enkelt skäms för att vara av det manliga könet.

En del pojkar/killar/män/gubbar här, raggar nåt så otroligt mycket att man blir mörkrädd..
Nog för att man har lagt märke till att bilder på tjejer får mest uppmärksamhet - om man bortser från bilden där jag ligger på huven på "Buken", och försöker posera som ett annat "plåtluder", på skoj - så är det helt otroligt hur en del verkligen går in för att få kommentarer från alla stackars tjejer här på Garaget.
Hur tänker ni?
Och hur tänker alla tjejer som får alla dessa kommentarer..?

Jisses.

För övrigt står det ganska still på bilfronten. Fick min andra betalning från Mr T idag, man tackar. Bara en kvar nu, sen har han betalat av sin skuld. Förmodligen blir han glad när detta är över, med tanke på vad han har framför sig..

Dock har det ju kört ihop sig med stötdämparna till V70:in. Vilken otrolig djungel det ska vara med stötdämpare till den. Jisses.
Tänk om dämparna jag köpte, hade fått vara bra? Då hade jag sluppit allt detta bekymmer. Då hade allt varit klart nu och jag hade kunnat rikta in mig på framtida bekymmer. Men, nehejdå.

Tack så mycket, Bil&Maskin i Ludvika.
Tack så jävla mycket.

Och förresten. Grattis Lars. Du fyller år.
- Jotack.