Jag kan ju börja med att säga att jag överlevde. Min förta extrabevakning gick smärtfritt, jag blev varken ihjältrampad av en ponnyhäst eller indragen i hoppborgen. Vad hade jag väntat mig egentligen?
Ja, uppenbarligen något lite mer farligt.
Det ända farliga jag varit med om idag var på vägen till jobbet då jag hade sjukt bråttom, det var köer till råga på allt. Frustrerad satt jag där och slog på ratten, till slut kom jag fram och körde obs -> in i trottoaren och skrapar bort en bit av fälgen. Det kallar jag farligt.. ooooooh! =P
'Faaaan!' sa jag, samtidigt som jag pratade med ledningen från Stockholm. Varför kan man inte hålla sig? Varför har man en svordomsreflex? För det kan jag väl inte vara ensam om att ha, nä, det måste vara vanligt. Det blir ju så pinsamt efteråt när man upptäckt vad man sagt, då det var helt opassande och verkligen till fel person "Oj, eller, det va inget".

Jag ska skriva en lång blogg sen om "Konsten att hålla käften", för den konsten behärskar inte jag, och det ska analyseras. Men nu är jag på tok för trött, sov gott alla! Bums i säng!

Nånting händer, det är nåt skumt på gång
Men väktar-Marre hon vaktar dagen lång
Och hon finns i parken här omkring
Vill du ha hjälp så skrik!

Här kommer väktar-Marre
E på språng nu
Här kommer väktare-Marre varje gång nu
Här kommer världens bästa väktartjej
Som löser fallen för din skull
Här kommer väktar-Marre

Wohoo!

Till helgen gör jag min första extrabevakning. Det enda jag vet om mitt mission är att jag ska befinna mig på en fest, i en park. På med skottsäkerväst och dra över kostymen. Det ska bli spännande, jag kommer känna mig som en hemlig agent.
Hoppas folket håller sig lugna, det är ju inte så att man kan dra sig undan om det börjar hetta till, nej, för då ska jag vara först på plats, problemlösare som man är.
Apropå hemlig agent/spion, vilket kick jag får när jag smyger ner i källaren på jobbet, hjärtat dunkar lite extra snabbt, man spänner knytnäven, man är på gång, dyker fram bakom hörnet, -Ahaaa!!!
Nej, ingen där, pustar ut.
Spänningsnivån är då sjukt mycket högre än på mitt exlagerjobb.
"-Ojojoj, tänk om nästa låda jag ska plocka ur är tom!?" Oooooh!.. =P

Ikväll ska jag ha mitt första nattpass, min största fasa där är inte att gå omkring i mörka lokaler själv, nej, det är att hålla mig vaken i 13 timmar. Ska iväg och köpa koffeintabletter tänkte jag, har hört att man blir rätt taggad av det och sova blir det inte tal om.

Over and out! *piiiiip*

Om det är någon som har missat det så har jag bytt karriär, från lagerarbetare (är det ens ett yrke?) till väktare.
Min utbildning slutade i fredags med tillhörande slutprov. Det var lätt som en plätt då jag faktiskt, uppenbarligen, hade lyssnat på lektionerna.
Det har varit två riktigt roliga veckor med brand, slagsmål, juridik, räddningsarbeten och mycket mer. Som alltid blir jag nostalgisk när något upphör och jag kunde inte låta bli att känna den där lite olustiga känslan i magen, precis som när jag sagt upp mig från Lindexlagret. En känsla av att, vad ska jag göra nu då? Men nu vet jag vad jag ska göra, det här är bara början, början på något riktigt spännande hoppas jag.
I den här branschen kan man komma hur långt som helst och du kan i princip jobba med vad som helst också för den delen.

Mitt liv är ett enda stort pussel, och nu känns det som jag snart hittat alla bitar. Nu ska jag bara lägga ihop allt. Sen kan jag njuta fullt ut av karriär och… =)

Jag har sagt det förr men, så mycket som har hänt det senaste 6 månaderna har det inte hänt under hela mitt liv. Allt har hänt, precis allt. När jag inte trodde det kunde bli värre, så blev det värre. Men jag tänker inte hamna där igen, det är ett avslutat kapitel.

Nu är det bara nytt på gång och jag är taggad till tusen!

Imorgon är första dagen på resten av mitt liv!

Ha en fortsatt underbar solig söndag!
Kram från Väktar-Marre

Idag hade vi självskydd på väktaskolan. Väldigt intressant, men fruktansvärt påfrestande. Fysisk träning 8-17. Aldrig haft ett sådant långt träningspass i hela mitt liv. Jag har väl heller aldrig blivit så skadad för den delen.
Känner mig misshandlad, helt blåslagen och kan inte gå. Hittills har jag hittat 12 blåmärken, började blöda lite på benet och i tummarna, ont i lederna, röda märken från handbojorna, pajat höger höft och vänster fotled. Är öm i hela kroppen, men jag klagar inte! Sådan här smärta kan jag ta, det gör visserligen så ont att jag skriker till titt som tätt men jag måste bli härdad. =)
Och jag får faktiskt skylla mig själv lite, jag tog i utav bara h*vete. Instruktören sa att det gällde liv eller död, så varför inte leva sig in i det hela och ge allt. Föresten var jag tvungen, jag fick flera raka mot ansiktet, klart jag måste blocka och slå bort, det var hela poängen.

Jag har lärt mig så mycket nya tekniker som jag vill testa, någon frivillig? Och jäklar va snabb jag var med handfängslen, stolt. Ingen vill bråka med mig nu =)

Dagens citat; ”Gör du motstånd!? – Nej för fan, sätt på handfängslen!”

Detta kom av ren självbevarelsedrift, gör man motstånd trycks armen upp mot skulderna och det gör nådigt ont, och det vill man inte utsätta sig för, tro mig. I slutet av dagen orkade jag knappt kämpa emot, hade så ont.
Såhär lät de sista övningarna;

- STANNA!
- okej..
- LÄGG DIG NER!
- jaja, jag lägger mig självmant, inget skuldergrepp tack.
- LUGN!
- jag är lugn, vrid nu min arm försiktigt.
- ANDRA ARMEN BAK PÅ RYGGEN!
- Jag ska, sätt inte bojorna så hårt, min handled är svullen.

Bortsätt från att jag är mörbultad och känner mig halvt handikappad nu så har jag haft en kanondag! Väldigt lärorik! Jag har lärt mig att med våld kommer man långt =P
Det här yrket är tuffare än jag trott, men jag gillar det! =)

Barn-barn-barn, över-över-allt! Jag har varit på 2 dop under loppet av en vecka. Har inte gjort annat än att gå i barn- och leksaksbutiker på sistone.
I början var det faktiskt roligt, började till och med fundera lite själv på om det kanske vore dags snart. Det är ju inte helt fel, en nära kompis till mig har en liten bäbis på 6 månader.
Men nu har jag sansat mina tankar och kommit fram till ett tveklöst nej. Inte på en massa år i alla fall, och med massa år menar jag minst 3. Sen kan det underlätta om man har en pappa också.

Det är jättemysigt att vara barnvakt men, nej, jag tröttnar. Jag orkar inte, max 1 timme, sen får det vara nog. Det är så skönt när man åker därifrån och får vara med sig själv, lugnt och skönt. Och vad drar man för slutsats av detta, att jag inte är redo för det helt enkelt.
Eller så kanske det är en roll man växer in i. Hur är det man säger, mina barn, andras skitungar, haha.

Hur som helst, nu blir det inga dop på ett tag framöver, skönt. Jag klarar inte av allt presentletande, färgstarka leksaker i överflöd, jag får huvudvärk. Barnvagnar överallt, minikläder, gulligull - men nej tack.
Tacka vet jag vuxenleksaker! ;P

Idag tog jag tag i en sak som jag tänkt göra i flera veckor nu, nämligen måla oken en andra gång så det blir klart någongång. Sagt och gjort, på med blåstället, packa picknickkorgen, i med lite verktyg i en påsen och en hink med vatten.
Mina grannar tittade extra mycket på mig idag, dom är inte vana att se mig såhär. Antingen springer jag förbi på morgonen i mina lindexlagerkläder eller så går jag förbi i någon partyklänning, systemkasse och klackar på helgerna.
Vi har många pensionärer här i området som är mer än nyfikna. Jag såg på deras blickar att det tänkte, vad ska tjejen göra nu då? Jag hade publik nere på parkeringen ett tag, men dom tröttnade efter någon timme. Och radion slutade fungera efter 15 minuter, det stod ”economy active mode” på displayen. Sparläge antar jag, jag fick iallafall inte bort det så jag fick sjunga lite för mig själv.

Jag vill ge mig själv massa beröm idag, jag har varit så duktig! Som jag har kämpat och slitit med alla däck. Som förövrigt låg längst in i garaget under 8 andra däck. Jag hade nämligen mina friktionsdäck på nu, det går ju att köra med, men det känns lite onödigt eftersom jag har sommardäck till bilen.

In med domkraften, palla upp, av med däcken, göra rent oken, måla, vänta, på med sommardäcken, dränk bultarna i 5-56 och skruva i, bort med pallbocken, sänk ner…. x 4. Packa in vinterdäcken och bära in i garaget, Mm min rygg. Detta tog mig 3 timmar. Min rygg mår verkligen inte bra nu, min svank.

Men hejja mig! Lilla jag klarade det alldeles själv!




Nu är dom verkligen bländande vita! Här ser ni också mina nya bromsskivor som byttes i veckan.



Klart! Sommardäcken på och oken målade!

Solen strålade ner på mig, det var en underbar dag, lätt bris. Jag skulle hoppa bungyjump, dubbelbungyjump till och med tillsammans med en killkompis.

Vilken känsla, fritt fall, bättre än höjdskräcken på Liseberg. Mitt huvud doppades ner i havet, kallt, men uppfriskande. Min kompis blev frånkopplad av en närliggande båt. Jag började hissas upp återigen. Svindlande tittar jag ner mot havet och sedan upp på min instruktör som ler lite finurligt. Jag vet vad han tänker och utbrister; ”Nej, inte igen!” Och där släpps jag, åh vad det kittlades i magen.

Jag kopplar ifrån mig själv och ligger och guppar vid havsytan, bekvämt, behöver inte röra en fena, flytvästen håller mig uppe som en kork. Efter en stund börjar jag simma bort mot ön med brofästet, jag kravlar upp, tar av mig flytvästen och ruskar av mig likt en blöt hund.

Plötsligt är det mörkt. Jag ser att en stor militärbåt är på väg under bron. De står uppradade med gevär i händerna. Va tufft, tänker jag och smyger bort och ställer mig bakom en pelare. Dom verkar leta efter någon. De lyser med stora strålkastare åt mitt håll och jag kryper snabbt ihop, dom såg mig inte. Jag får en känsla av att det är mig dom letar efter, jag känner hur mitt hjärta börjar dunka hårdare. Dom letar efter fienden, det är inte jag, det vet jag. Det kommer se misstänksamt ut om jag bara träder fram nu, lika bra att hålla sig gömd. Dom lyser återigen med strålkastarna åt mitt håll, jag försöker göra mig så liten som möjligt, min vita adidaströja lyser, men dom sveper bara förbi med blickarna. Jag klarade mig, puh. Då hör jag en av mannarna skrika; ”Jag såg något där borta, vänd om!”.
Dom såg mig, snabbt springer jag iväg och dyker ner i vattnet. Dom kommer att skjuta på mig, jag vet det, shit, det är bara jag som kan ställa till det såhär. Jag är ju oskyldig. Nu är det överlevnad som gäller.
Jag tar mig snabbt iland och av en ren händelse står det en röd Ferrari parkerad på en gräsplätt. Strålkastarna från fartyget följer min bil och jag hör från megafonen; ”Polisen är efter dig, du kommer inte långt”. Jag sitter lågt i bilen och jag hör hur motorn morrar åt dom, vilken känsla, mitt huvud trycks bak mot nackstödet då jag trycker plattan i botten och jag tänker, ni tar mig aldrig! Jag börjar höra sirener bakom mig, dom har inte en chans att hinna ikapp.
Jag svänger ut på motorvägen, den är tom. Jag gasar upp till 300km/h och tänker återigen, ingen kan ta mig. Jag börjar skymta en vägspärr i horisonten, adrenalinet pumpar och…. Och telefonen ringer.. jag börjar leta på sätet bredvid mig, ingen telefon, var ringer det någonstans? Jag slår upp ögonen. ”Ahaaaaaaa.. Fan, det som började bli så spännande!”.

Igårnatt åkte jag buss. Tro det eller ej, det var år och dar sedan jag gjord det. Jag är ingen bussmänniska, jag har lämnat det stadiet bakom mig. Tre års åkande till och från gymnasiet, sammanlagt tre timmar varje dag har satt sina spår. Jag är numera busskadad. Det finns ingenting med bussar som jag tycker om. Kollektivåkning i sig, jaja, bra för miljön, men nej.

Vad är det för säten egentligen? En tygklädd hård planka. Solblekta tyger med färgglada krumelurer på. Föresten är dom inte solblekta, man får inte missta sig där, nej, det är smuts! Är det någon som ens gör rent sätena?
Mina tankar börjar rulla iväg då jag sitter på bussen och jag börjar fundera på hur många hundra.. tusen människor som egentligen har suttit där jag sitter nu. Jag blir nästan lite äcklad och tänker tillbaks på lortsoffan på fritidsgården då jag var liten. Somliga satt faktiskt i den soffan, men inte jag. För jag visste hemligheten om soffan. Jag visste vad folk hade gjort i den soffan, jag hade sett det med egna ögon. Och nej, jag skulle aldrig sätta mig där igen. Skadeglad som man är kunde jag inte låta bli att småle när killarna gjorde den klassiska böghögen i soffan och pressade sitt ansikte mot sitsen. Mm, ni skulle bara veta killar, vi skulle bara veta, mohaha.

Medelåldern på min bussfärd hem var väl knappt 17 år skulle jag tro. Det blev en tidig kväll efter att ha sett på hockey och spelat biljard på en sportbar. Klockan var runt 1 på natten. Jag började minnas tillbaks då jag gick på högstadiet. Jag var i princip inne i stan vare fredagkväll, likt alla fjortisar jag hade omkring mig nu. Jag hade varit en av dom. Jag börjar nästan skämmas, var jag verkligen sådan. Ett stort gäng ungdomar satt längst bak i bussen och väsnades och skickade runt en lättöl som alla drack ur. Jag börjar helt plötsligt känna mig gammal. Här sitter jag, 22 år. Nästan halvsover, känner mig sliten och.. nä, det gjorde jag faktiskt inte, fan va snygg jag var.
Hur som helst, busstiderna är över. Somliga växer ifrån att åka buss, det har jag gjort, det tillhör skolåldern. Klarar inte av alla omvägar, alla stopp, jag är för otålig, nej - tacka vet jag bil. Satt och tänkte på hur mycket jag tycker om min bil, min tysta bil, mina bekväma RENA sportstolar. Ingen mer buss för min del, nästa gång blir det taxi!




*Buss? -Nej, tack! *Svart taxi? -Njä, är det en pistol du har där? *Vit taxi? -Ja..ge mig ett fastpris. *Polaren säger; jag kan skjutsa dig hem? -Ja, jag älskar dig! TACK!

Somliga försöker komma så långt fram i kön som möjligt genom att köra förbi alla och blinka in i sista stund. Andra tillhör den moraliska majoriteten som ställer sig snällt och väntar i kön men självklart blir förbannade av den förstnämnda stereotypen, detta brukar resultera i tutningar, många fingrar i luften och svordomar. Sen så finns det sådana som jag, inte många, inte någon alls när jag tänker efter, Nej, jag är nog helt unik i mitt beteende, som för övrigt inte går att beskrivas så jag lägger ut en bild på vad jag gör när tillfället ges i en lång bilkö. Titta och njut, som jag gör.


Varför inte passa på att njuta i bilkön? Är man lite uppmärksam så ser man även att fotografen Jonas och Ninjan speglas i lacken.

Cool som jag är så sätter jag självklart trender, även i trafiken. Se själva på bilen framför.


Alla vill vara som jag! I know...

Och här kommer en liten bonus. Jonas (TCG) fina fickparkering av min bil. Jag hade då aldrig parkerat på det sättet! ;) Givetvis är det bättre att stå med halva bilen uppe på trottoaren än halva bilen ute i vägen. Bilarna går betydligt fortare än pensionärernas rullatorer på gångvägen.


Hur fick han sitt körkort egentligen...? ;P

Igag var min sista dag på jobbet och jag kan inte låta bli att känna mig nostalgisk. Jag trodde bara att det skulle infinna sig en härlig känsla av lycka att lämna det stället för sista gången, men nej. Uttrycket ”aldrig mer” klingar så hemskt. Jag kommer aldrig mer att stå och trycka på dom där förbannade knappjävlarna, aldrig mer gå runt och störa mig på cheferna, aldrig mer springa till stämpelklockan och upptäcka att jag är 1 minut sen, aldrig mer behöva göra matlådor, aldrig mer gå i dom milslånga korridorerna, aldrig mer knappa in min kod.. Detta låter som det skulle vara rätt skönt att slippa, och tro mig, det är det! Men det är ändå den där känslan att, jag kommer aldrig vara där igen. Det är ett avslutat kapitel.


Aldrig mer ska jag göra en Tote full, aldrig mer ska jag trycka på confirmknappen... hej då knappjävlar, jag kommer inte att sakna er!

Det fanns inget med mitt jobb som jag tyckte om, rent arbetsmässigt. Jag kände alltid en frustration över att vara där, för jag visste att det fanns mer för mig utanför lagerväggarna. Jag ångar inte att jag sa upp mig, jag kunde inte gjort ett bättre val, för mig.


Hej då obekväma stålhetteskor!

Men visst har jag haft roligt där. Och det beror på alla goa människor, dom kommer jag att sakna. Då vi spelade brännboll inne på lagret med egengjort rack och boll, då vi kröp ner i lådor och gömde oss för chefen, alla våra danser och sånger, bygga berg med lock, rasterna.. Fina minnen. Sen har jag ett minne på benet (dock inte så fint), när jag drämde i allt vad jag hade med benet i waisten och skrapade bort lite hud. Och gången då Stephen lyfte upp fällbordet då jag satt på det och gled ner och fastnade med benet, rev upp byxorna och började blöda, haltade i flera dagar efter den incidenten. Och den gången jag bråkade med Timmy och han ”råkade” ge mig en rak höger så jag började blöda i pannan och fick värsta blåtiran, han fick så dåligt samvete att han passade upp mig i en hel vecka och köpte godis och allt. Jag ler när jag tänker på det, underbara människor, jag hoppas allt går bra för er, att ni göra något av era liv, och våga förverkliga era drömmar, som jag.

Jag tror för övrigt att jag har gått och blivit rökare, omedvetet. Jag har varit passiv rökare i snart 1 ½ år, jag tror det har satt sina spår. Som jag sa känner jag en frustration på jobbet, jag har funderat på om detta kan vara att jag behöver nikotin. Jag skakar i fingrarna. Det är nästan så jag ska gå och köpa mig ett paket bara för att testa om jag verkligen är beroende. Tycker jag att det är gott ska jag fimpa ciggen fort som fan och hålla mig borta från den skiten, för jag ska ALDRIG börja röka, och tycker jag att det är äckligt är det bara bra, då vet jag att mina smaksinnen mår bra.

Jag, Alex, Ellinor och Madde. Det var vi som höll ihop, men en efter en försvann på var sitt håll. Nu är det min tur att gå vidare.

TACK FÖR ALLT LINDEX, men nu orkar jag fan inte med dig längre!


Det är dags att gå vidare, hej då Lindex!

Min sömn är värdefull, den är helig. Och gud nåde den som försöker sabba den! Igårnatt fick jag, inte ett sms, utan 2 stycken pipande små jävlar. Ja, jag är lättväckt. Jag höll på att bli tokig. Men nyfiken som jag är måste jag ju såklart läsa. Telefonen låg borta på skrivbordet på laddning. Ska jag gå upp? Nä, jag struntar i det, jag sover faktiskt!... Undra vem det är ifrån..? Jag makar mig upp yrvaken och går fram, trycker bort knapplåset, blir bländad till råga på allt, som om inte jag var bitter nog. Sms:et var från en kompis som undrade om jag ville ut och festa. Ursäkta!? På en måndagsnatt?? Nääää, tror inte det, det finns faktiskt folk som jobbar här. Nu konstaterade jag att jag gått 3 hela meter mitt i natten helt i onödan. Jag överväger om jag ska lägga mig under skrivbordet istället för att inte trötta ut mig på 3 meters tillbakavägen. Men jag lyckades ta mig tillbaks, och jag lyckades somna om.. Så, ingen skada skedd!

Och nej, jag är inte så aggressiv som jag låter =)

Nu har jag bara 4 dagar kvar på mitt jobb och alla mina kollegor vet något som inte jag vet. Tror dom i alla fall. Just nu pågås ett jäkla tissel och tasslande, mina kära vänner ska nämligen samla ihop pengar till en hemlig present som jag absolut inte vet något om. Folk skingrar sig när jag kommer gåendes och så hör jag viskningar ”Marre kommer, vi tar det sen!”. Jag ser så mycket mer än dom tror och jag kan inte låta bli att småskratta åt det hela, så uppenbart.
Jag har fantiserat om hur vi sitter där på vår gemensamma fika och jag får en liten påse från Glitter och öppnar och utbrister; ”Nämen oj tack, den här presenten ser jättedyr ut, ni måste ju minst samlat ihop 10 kronor vardera, det är alldeles för mycket, är det äkta plast?!” Nä, där var jag taskig, sorry.

Igårnatt träffade jag på ett golv, ett väldigt glatt golv, med en väldigt glidig matta på. Jag gjorde en sådan härlig vurpa. Helt plötsligt låg jag mitt på hallgolvet chockslagen och tänkte, vad hände!? Jag hör ett gäng killar asgarva från vardagsrummet ”Haha, kolla Marre, shit, såg ni, hon bara flög!”. Jag kravlar upp något vinglig och harklar mig lite ”Ja det var ju ett glatt välkommande av golvet som jag kunde klarat mig utan..”. Idag har jag ruggigt ont i armen, ett riktigt fint skrapmärke och blåmärke. Jag kan tänka mig att det såg ganska kul ut, jag flaxade ju rätt rejält med armarna innan jag slog i golvet.

Visste ni att det betyder tur att få måsskit på sig? Jag är ute och promenerar i skogen och vips från ingenstans, rakt på axeln; ”Mm, well, this is nice”. Jag tror helt ärligt att fågeljäveln har förföljt mig. Han har en hel skog att skita på och så väljer han mig. Jag vet ju inte hur bra syn fåglar har, kanske att jag liknar en toalett uppifrån, vad vet jag. I’m the chosen one, jag känner mig hedrad. Nu är det bara min tur jag väntar på. Och den kom. Fick ett telefonsamtal från Svensk bevaknings tjänst där dom erbjöd mig jobb. Nu har jag visserligen redan fått jobb på Securitas så det blir inget med det. Men han sa att det bara är att höra av sig om jag inte trivs på Securitas så skulle han ordna det, vilken backup!

Mina arbetsdagar börjar med att jag slår upp ögonen 05.25 och ger ifrån mig ett konstigt ljud och grimas, svär och fnyser åt telefonen ”Fan, jag vill inte!”

I morse var det extra jobbigt för jag hade precis träffat en trevlig kille i min dröm och skulle precis fråga efter hans nummer så går alarmjäveln igång! Basshanter börjar sjunga; Utan stjärnorna, vad skulle det bli av oss d兔 Håll käften jävla skåning! Han sabbade allt, nu fick jag aldrig numret vilket leder till att jag inte kan ringa och be honom att komma till min dröm inatt.

Jag snoozar gång på gång, och till slut är det ett allvarligt bråk mellan mig och telefonen. Jag börjar så smått hota den ”Ge fan i mig! Jag har aldrig gjort dig något ont. Och kom inte och nämn den gången jag tappade ner dig från andra våning, det var en olyckshändelse!”. Till slut stänger jag av telefonen helt ”Ha! Nu är du inte så kaxig va!?” Likt förbannat vet jag att min trogna sömnförstörare har rätt. Jag måste gå upp.

Väl på jobbet har jag fruktansvärt tråkigt. Men inte alltid, det skiftar. Jag har fått en väldigt pinsam ovana på sistone och det är att jag går och skrattar för mig själv. Mitt arbete i sig är monotont och du behöver knappt använda hjärnan, så då blir det att man dagdrömmer ungefär 8 timmar om dagen, det kallas överlevnad. Jag är en rätt lättroad människa, och jäklar vilka roliga idéer och tankar jag får, dagligen. Jag kan bara inte hålla mig, jag försöker verkligen knipa igen. Jag går där helt ensam i en lång korridor med min plockvagn med värsta smilet. Och visst har folk kommit på mig, där jag står bland mina lådor och fnissar. ”Marre, vad skrattar du åt, det är ju bara du här?” Jag kan inte sluta med detta, det går bara inte. Folk måste tro att jag går på något. Hur är det möjligt att ha ett sådant tråkigt jobb och gå omkring och asgarva, för sig själv till råga på allt.
Och som sagt, mitt humör skiftar. Idag hörde jag värsta kärleksbaladen och det gjorde mig inte på världens bästa humör. Jag fantiserade om hur jag ställer mig mitt ute på lagergolvet och vrålar ”All by my self, don’t wanne be all by my self anymoooooore!” går ner på knä och tittar upp mot lysrören. Ser ni bilden framför er? Jag ser den klart och tydligt.

Förövrigt står det sexmissbrukare på min skärmsläckare. Jag vet inte vem som har skrivit det, och jag vet inte hur man ändrar det. Liten pinsam incidens idag då min chef stod och pratade med mig vid min dator och jag märker att han står och sneglar lite bakom mig. Jag undrar vad han tittar på och jag vänder mig om och ser till min stora fasa den stora feta texten ”SEXMISSBRUKARE”! Hähä, nämen ojdå, ja, det finns ju folk som är det… sa jag och ångrade mig i samma stund.

Vi har rätt intressanta konversationer på jobbet. Efter lunchen gick jag och en kompis och ställde oss vid trappuppgången och snackade lite. Jag tog tag i staket och började klättra och sa på skoj ”Nä, jag hoppar nu”. Detta utvecklades till en mycket intressant diskussion om hur stor dödsfaktorn var om man hoppade från andra våningen. Vi har som sagt många sjukskrivningar på jobbet och folk har allvarligt övervägt detta som alternativ. ”Jag tror ju inte att jag dör om jag hoppar från andra våningen” ”Jo, du kommer slå i skallen och dö Marre” ”Nä, för så högt är det inte, jag kommer ju landa på fötterna, i och för sig kommer jag bryta benen, och säkert skada ryggen” ”Tredje våningen är nog mer effektiv” ”Jo, men det beror på vad man är ute efter, är det en sjukskrivning ska man nog satsa på att bli påkörd av en truck”.

Med detta blogginlägg får jag väl tillägga att, ja, jag är normal. Det visade Securitas psyktest klart och tydligt. Dock kom det aldrig någon fråga som löd; ”Brukar du gå omkring för dig själv och skratta utan anledning?”

Marre sitter och stirrar på dataskärmen och är rastlös. Jag måste göra något, tänker hon. Till slut kommer hon på en idé; Ja, jag färgar håret, det är ju alltid roligt! Sagt och gjort, i med färgen, låter det verka, sköljer ut och tittar sig i spegeln. Åh trevligt, det blev rosarött, såg hon till sin förvåning. Det var en dum idé. Och nej, hon tänker inte lägga upp en bild på det.

Haha, jaja, shit happens! Jag är snygg ändå! ;P
Det var bara en toning, det går bort!

Det är alldeles för mycket kvinnor ute i trafiken. Mina rödljusflörtar går åt helvete.
Stillsamt åker jag där på min väg, åh, en snygg bil, åker efter, tar en titt i spegeln – jag ser bra ut, kör upp bresides… fan, en tjej! Jag undrar om man skulle sätta en text i bakrutan med; ”Är du snygg och singel, kör på mig!”. *PANG* Va i helv…Nämen ojdå, nu måste vi nog ta ett snack. Fylla i papper kanske, aj då, ingen penna på mig. Tur att jag har en penna hemma hos mig… jag tror faktiskt pennan ligger i sovrummet… kanske under täcket…

Skämt o sido =P