Reglerna på denna sida uppdaterades 2011-02-25


"Inga vinterbilar, EPA-traktorer, A-traktorer, lastbilar, husbilar, båtar, radiostyrda leksaker, folkracebilar, motorcyklar med mera."


Nog för att man får se många epatraktorer som tryggt hamnar i fotoalbum efter fotoalbum, det är absolut inga problem.
Men alla dessa slitna "vinterhäckar" som har börjat rasa in i hopp om att de är lika intressanta och lika fina som de andra fordonen här..?

"Ja, men titta bort då", säger en del. Ja, det är ganska svårt att titta bort när man är omringad av dem..





Och förresten..GO Juholt. Stå på dig!

Hösten har kommit på allvar nu. Häromdagen strosade jag runt på gården hemmavid hos min far, och när vinden sporadiskt kom, så fick den löven att formligen dansa kring mina skoklädda fötter medan jag gick på det mörknande gräset.
I trädgården är saker och ting inte bortglömt. Det är bara det att min mamma är inte längre där och tar hand om den.

På nätterna när jag delar ut tidningar med min vita, idag ärrade Skoda, så kör man stundtals genom vad som tycks vara ett hav av löv. Löv av alla storlekar. Stora som små.
Var det inte för att man hade kört där hundratals gånger innan, så skulle man aldrig kunna veta om där är en speciell trottoarkant eller ovanligt brunnslock, som lurar i mörkret.

Hemmavid hos min far, hänger nåt i trädgården som ursprungligen var ett sorts klockspel i ett litet äppelträd. En liggande skena hänganes i en lina, som förgrenar sig till ytterliggare linor, och har saker som låter lite olika beroende på hur vinden passerar.
Idag hänger den visserligen kvar, men vinden har lekt med den, tagit reda på dess svagheter och gett den en omgång. Som ett djur som jagat vilt, till den grad att den är bortom reparation.

En traktor dundrar förbi på vägen som passerar alldeles utanför gården. Oavsett vem det än är som är föraren så hälsar man. Så gör man här, helt enkelt.
Förr i tiden, när man växte upp, så visste man baserat på vad det var för traktor, också vem som var föraren. Jag kunde bokstavligt talat sitta inomhus och höra en traktor rulla förbi, och höra på ljudet vem det var som körde förbi..
Samma gällde många bilar. Lastbilar. Mjölkbilen var exempelvis, ett tag enkel att urskilja.

Idag är det en helt annan historia. De flesta bönderna kör med liknande märken och modeller. Förr så kunde jag se att det var till exempel Bengt på lång väg, i och med att han hade en klarröd Valmet. Svart hytt och vita fälgar. Mysigt mullrande motor.
Idag så ser de flesta likadana ut i formerna. Sluttade huvar, nästan lika stora framdäck som bakdäck och de låter till och med likadant tycker jag.

När jag var yngre så var det en kompis som tipsade mig om en sida som hette LunarStorm. Där fanns alla jag kände tydligen - även om jag då knappt kände någon ärligt talat - och han visste flera stycken som ville bli kompis med mig om jag gick med.
Till en början var jag skeptisk. Detta var ju på den tiden när vi inte ens hade ADSL hemmavid, utan ett simpelt K56-modem som genast blev nedkopplat så fort det ringde, och man blev extatiskt om man råkade ladda hem någon låt från Kazaa, i hissnande 7kb/sekund!
Men jag blev medlem, efter diskussioner om fördelarna.

Jag minns att man byggde upp en vännerlista. Spelade ingen roll om det inte var folk man kände, man lade till dem i alla fall..
För varje sak man gjorde - skickade brev/skickade gästboksinlägg med mera - så fick man statuspoäng. Och dessa jagade man som en iller, i alla fall till början.
Förmodligen är jag till exempel en av dom få som är ägare till CD-skivan "LunarParty", en skiva som gav hiskeliga 15 poäng extra i status..
När statusen passerade 1000-sträcket var jag ganska less på sidan. Vänner visade sig inte vara mycket mer än vänner. De som man pratade med, pratade man redan med i det verkliga livet.

Döm av min förvåning när något som kallades för "Facebook" dök upp från ingenstans, och vart man än vände sig så var det likt en spärreld från alla möjliga olika håll, alltid någon som pratade om denna - tydligen - otroliga sida.
I vad som jag trodde skulle bli en flopp, blev en gigantiskt flipp, och idag är det väl ingen som tvivlar om att Facebook, är här för att stanna.
Men ibland känner jag mig ganska ensam om att undra - varför?

Man skriver om vad man gör. Varför då? Varför vill alla veta att jag nyss har varit på toa och varit lite krasslig i magen? Man skriver om hur otroligt full man var, och var tvungen att få det återberättat av en främling man tydligen träffade på dagen innan. Man skriver om saker om sin chef, så nedvärderande saker att man dagen efter blir inkallad på chefens kontor och inser att man har blivit sparkad.
Är ingenting heligt längre i denna värld?

Till och med min mamma skaffade Facebook. Bra länge gick man i tron om att föräldrahemmet var en fristad från diskussioner om "det senaste på fejan", men ack vad man bedrog sig när man även där fick höra diskussionerna om vad som blivit "gillat" och så vidare..

Idag finns det väl inte ett företag som inte är på Facebook? Till och med bilföretag finns där. "Gilla oss på Facebook".
Varför ska jag göra det?
Räcker det inte med att jag aktivt gillar till exempel Volvo, Subaru, Mazda, Honda och ett fåtal äldre modeller av BMW och Audi - i mina tankar och mina skrifter?
Det räcker alltså inte idag med att jag ska köra omkring i en V70 från 1998 och stödja Volvo så gott jag kan med mina pengar. Nej.
Vi ska "gilla" dem på Facebook också..

Vi går mot andra tider. Hösten tar ut sin rätt. Den första snön kom häromdagen. Äpplena i det tidigare nämnda äppelträdet hänger skört, blodsröda och övermogna. Det är ingen som har plockat dem. Det är knappt att fåglarna har rört dem, underligt nog.
Jag, och övriga familjen går en underligt tom tid till mötes, utan min och min brors mor, vid vår sida. Min brors barn går vidare utan sin farmor.
Vår far går vidare utan sin fru.

Farfars gamla Mazda - min Mazda - står i vad som kan närmast kallas för ett naket tillstånd, och väntar på att jag ska ta hand om honom. Men det blir inget mer den här säsongen. Orken försvann i takt med att mammas tillstånd blev sämre, och det faktum att vi flyttade till en annan lägenhet.
Vi får ta nya tag nästa sommar i stället. Det positiva är i alla fall att nu är så gott som all rost borta, och att det är bara finliret kvar innan den nya lacken skall på.
Dessutom, får han nog kanske sällskap på parkeringen,inom en snar framtid, i form av en Volvo från 1983..

Ska jag bli med 240 igen..?
Det kliar i fingrarna.
Jag vill. Vi vill, både jag och Marika.

Hade ju varit väldigt roligt, särskilt med den vi har tittat ut..

Har allvarligt talat börjat fundera på en vinterbil. Hade aldrig känt behovet tidigare egentligen, men så här i rådande tider, när man står inför vintersäsongen 2011/2012 - så har jag smått börjat leta efter en gammal Volvo igen.

Självklart kommer jag fortsätta köra V70:in. Den kommer inte ställas av för allt här i världen. Men det vore kul att - nu när ekonomin har stabiliserat sig och man vet hur man ligger till - att leta fram en bakhjulsdriven gammal klenod, och leka av sig lite.

Då står jag inför två val. Antingen hitta mig en som jag behåller i längden - nu snackar vi en 242:a, GT eller jubileumsmodell - eller en bil som helt enkelt inte kommer att leva så himla länge.
Nu är ju inte jag av den typen som "kör tills det rasar" egentligen, så det senare alternativet känns ganska avlägset. Men samtidigt skulle det vara kul att ha en bil som man kan sladda lite tokigt med, det råkar bli en buckla - och man bryr sig inte.

Huvudsaken bilen är billig. En Volvo 242:a hade varit läckert att ha. Gärna skattebefriad. Men en hederlig 244 går också bra.

Bara att leta.

Tanken är lockande, men förmodligen bara tankar inombords. Men samtidigt är det kul att leka med tanken av att skriva ett seriöst provreportage, även om det i slutänden inte leder till mer än att man får brev tillbaka med orden "tyvärr inte av intresse".

Min tanke är att finna en - eller flera - personer med intressanta bilar, som med tid och ork, har lust att helt enkelt låta sig bli intervjuade och fotograferade, även om det som sagt inte är bundet till att det leder till något utgivet.
Men min tanke är att man förhoppningsvis skall bli funnen, och en tidning - såsom tex Bilsport, Nostalgia eller någon annan liknande tidning - skall se på en med intresse.

Så.
Är det någon här på Garaget - som dessutom är boende i närheten helst - och som eventuellt känner sig manad, så..hör av dig, så kan man ju diskutera saken vidare.

Inspirerad från väldigt tidig ålder, av klassiska filmer som "Smokey and the Bandit", "Cannonball Run", "Speed Zone", och "Convoy", så var det kanske inte så konstigt att i stort sett alla leksaker man hade hemma då man var barn, var just bilar och lastbilar av alla dess sorter.

"Convoy" skulle ända från att jag såg den första gången, för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Kris Kristofferson var den eviga hjälten. Mannen som stod upp för dom förtryckta och stod på de svagas sida.
Filmen har haft så stor innebörd i mitt liv, att om man skulle obducera mig idag, så skulle hjärtat gissningsvis ha en svag arom av blyfri 95 och lastbilsdiesel.

"Smokey and the Bandit" är en film jag ständigt gick och lånade hos en granne i byn. En granne som ingen egentligen ville ha att göra med, men för att kunna se filmen så var man då också tvungen att inte lyssna på vad alla sa, och gör vad som måstes göra.
Jag gillade den svarta Pontiacen, med dess stora guldfågel på huven, och de mindre på B-stolparna. Jag gillade dess V8 - som jag förmodligen inte visste då vad det var men jag gillade lätet och att bilen gick utav bara fan - och det fascinerade mig, att dessa personer - "The Bandit", spelad av Burt Reynolds och "Snowman", spelad av Jerry Reed som dessutom gjorde musiken till filmerna - gjorde vad de trodde på.

Döm av min förvåning när följande trailer började rulla mellan reklaminslagen på TV:
Året är 2005.



Jag trodde att jag hade sett det mesta i bilväg, men ju fler gånger trailern rullade på Teven, ju mer ville jag se denna film. Så. Man väntade på att den skulle komma på bio. Ett datum för premiären var fastställd, så. Bara att vänta.
Och vänta.
Och vänta.
Men. Filmen kom aldrig. Så jag hörde av mig till den lokala bion här i stan och frågade när vi skulle få se den, då den för länge sen hade haft premiär i södra Sverige.
Svaret var: aldrig.
Precis. Det fanns tydligen ingen publik här uppe. Och snart skulle den dessutom sluta visas på bio.
Lösningen blev därför - jag åkte till Stockholm och såg den där.
Japp. Jag tog flyget och flög dom sextio milen - eller femtio är det väl ungefär till Arlanda om man ska vara petig - och tog in hos min morbror under de dagar jag skulle vara i Stockholm.
Och vilken film säg.

Förmodligen är det nog många som sitter på båda sidorna av myntet här. Många säger nog att filmen saknade allt för många förankringar från orginalserien "The Dukes of Hazzard", som sändes från 1979 till 1985, med då ganska okända skådespelare som till exempel Tom Wopat och Rob Schneider i huvudrollerna.
I orginalserien så är dörrarna på Chargern igensvetsade, därför att det är så på racingbilar - läs NASCAR till exempel - och att dom följde i samma bana. Faktum är att i orginalserien så var Bo och Luke's högsta drömmar, att bli racingförare.



Men samtidigt var "The Dukes of Hazzard" från -05, gjord med glimten i ögat. Många filmer lever på namnet - till exempel "Smokey and the Bandit 2 och särskilt den tredje - men så känns det inte med den här filmen. Visst är det en del "mansdominerat" - särskilt i "unrated-filmen", där det är en hel del nakna bröst till exempel - men det är ett kul manus, och massor av biljakter.

Därför var det till min glädje när jag fick höra att det skulle komma en andra film om Dukes-bröderna, 2007. "The Dukes of Hazzard: The Beginning".



Men..denna filmen måste tillhöra en av de största kalkonerna jag någonsin har sett. Att filmen över huvudtaget fastnade på DVD-skivan, när den skulle ut i butikerna, till de stackars ovetande kunderna, är ett mysterium utan dess like.

För det första. Serien heter "The Beginning/Början". Den handlar alltså om när allt började. Detta är innan Uncle Jesse och Boss Hogg blir ovänner. Detta är innan de ens hittade vad som skulle bli den mäkta Generalen, "The General Lee".
Men varför - varför? - i hela fridens är det då polisbilar - bilar över huvudtaget runt omkring - som är nyare än min egen V70, som rullar omkring i filmen?

Och drömmarna som kusinerna Bo och Luke - som tydligen inte är kusiner från första början? - om att bli proffessionella racingförare; vart tog dom vägen, när de inte ens svetsar båda dörrarna på bilen?

Och nog för att serien handlade mycket om hormonstinna män som uppvaktar kvinnor, men denna filmen svämmar över av mer silikonbröst - fanns ens silikonbröst på den tiden filmen utspelar sig? - än USA svämmas över av illegala vapen på gatorna.
Filmen påminner lite om tv-serien Baywatch - men där hade dom i alla fall "kläder" på sig.

Nu säger inte jag att det är nåt fel med lättklädda kvinnor såklart. Det är väldigt trevligt att se lättklädda tjejer, men kom igen. Seriens/filmernas grundstenar handlar om biljakter, moonshine, ett ständigt vakande öga från polisen Roscoe P. Coltrane, Boss Hogg som försöker skinna sina invånare i Hazzard County på varenda liten slant de har.
Och allt man får är..silikonbröst..och ett par otroligt dåliga skådespelare som skriker och gormar och försöker se ut som några de aldrig kan se ut som.

Hade jag varit producent för "The Dukes of Hazzard - The Beginning", hade jag allvarligt talat sagt till mig själv; "vad fan hände?"

Tack för ordet.

Det var inte bara trivialiteter som dog med min mor när hon valde att lämna jordelivet, den första september.
Självisk som man är så började man genast fundera på vem som skulle klippa en nu, jag som aldrig har varit till en frisör utan alltid låtit min mor klippa mitt hår.
Man började fundera på om man någonsin skulle få uppleva dom där goda hemgjorda köttbullarna som min mor hade lärt sig tillaga, ett recept som hon hade fått med sig från sina lärdomar från min farmor, som gick bort för ett antal år sedan.


------------------
Fordonsrelaterat:
-------------------

Men samtidigt var det som att hon tog med sig min vilja att lyckas med fallet med Kronofogden. Det är klart att jag vill ha mina pengar för bilen jag så kallat sålde, men luften gick ur mig. Än idag känns allt liksom..hopplöst och linan man vandrat på länge som varit tjock och lättsam, är nu smal och irriterande.
Vore det inte för allt stöd i form av Marika och alla vänner - ni vet vilka ni är - så vete sjutton hur detta hade gått. Nog för att man hade fortsatt leva men hoppet hade känts långt mycket sämre, om inte helt försvunnet.

Flera gånger har man ångrat saker man inte gjorde. Små saker. Stora saker. Och varenda gång har Marika varit där och tröstat. Har brutit ihop ett par gånger när man har kommit hem från jobbet men stödet från alla vänner är underbart, även om det nämns väldigt litet.

Men dagarna går. Otroligt nog, så kommer en dag, och passerar. Och en dag till. Och en dag till. Den tjugotredje är det begravning, och frågan är hur man kommer att må inombords då.
Är nog bara att ta det som det kommer.

"Bara".

Det känns underligt egentligen. Man kommer på sig själv med att man fnissar, eller rent utav skrattar ibland. Klart det är en normal reaktion på något man finner är lustigt, men samtidigt så känns det som att ingenting, någonsin kommer att vara normalt i framtiden.

Efter att ha hälsat på min mor på sjukhuset och sedan fått prata med en läkare som kunde berätta lite mer ingående om vad de för stunden visste och inte visste, så var det som att gå runt i ett vakuum.
Jag kände ingenting, och förvånade mig själv med att inte gråta. Hade jag inga känslor, minns jag att man funderade när man senare satt och väntade på att flickvännen skulle sluta på sitt jobb så man kunde hämta upp henne på vägen hem.

Det var när jag började berätta vad läkaren hade berättat för mig, som det brast. Att man då hade en axel att stå och gråta mot medans man fortfarande höll i hennes cykel som halvvägs var på väg in bilen då man började storgråta - var som en skänk från ovan, ironiskt nog.
Men de senaste dagarna har mörkret krypit en närmare.

Bränsleförbrukningen har börjat skjuta i höjden på tidningsbilen. Man snubblar och river sig på skarpa kanter på brevlådor och brevinkast, kanter man aldrig har tänkt på innan, därför att man förmodligen brydde sig att akta sig just för dem.
Igår stod hemtjänsten i vägen på ett ställe och jag höll på att koka av ilska.

Tankarna snurrar i huvudet. Min egen mor ligger på sjukhuset, kippandes efter andan med extra syrgas, nyopererad för cancer på ryggraden - vilket som sagt medförde att hon inte kan gå - och som om det inte vore nog så har de även funnit cancer i levern.
Hon tynar bort där hon ligger, för hon har ingen matlust längre. Det är som att kroppen stänger av funktion efter funktion, för den helt enkelt inte orkar längre.

Det är så många gånger mörkret har sånär tagit överhand och jag förmodligen gått ut och vandaliserat ett par bilar som står här utanför. Det skulle vara så otroligt skönt att bara slå och slå och slå och slå, tills kroppen inte har orkat längre. Men det gör inte saken bättre.
Min mor blir inte bättre, och mitt stundande fall med Kronofogdemyndigheten kommer inte att gilla att man gör nåt dylikt, så man håller sig. Knyter nävarna i byxorna och ser på bilarna med avsky, hat och förbannelse.

Här på Garaget har min positiva sida sjunkit undan och ironin har kraftigt tagit överhand. Mina svar i trådar formligen skriker av ilska, men egentligen är det ju inte meningen. Jag vill vara snäll. Jag vill svara vettigt, och ibland kommer det faktiskt något vettigt - men just nu torde jag egentligen bara hålla käften.

Hatar att känna mig så här maktlös. När inte ens läkarna vet hur de ska göra - i och med att det tydligen är så svårt att operera - så kan ju jag göra ännu mindre.
Är glad att jag har alla runt omkring mig. Marika, min älskade flickvän. Alla faktiska vänner som backar upp en. Alla släktingar som hör av sig.
Ni är ovärderliga.

Efter att lite väl mycket konstiga saker har hänt här i området nu, saker som i och för sig inte har så mycket med fordon att göra - om man inte räknar en cykel som fordon dvs? - så känns det nu som att det är dags.

Jag skiter fullständigt i om jag förlorar pengar på det hela - rätt ska vara rätt.
Tycker dock att jag har tillräckligt kött på benen för att allt ska gå min väg.

(Det är ärendet till Kf som är fordonsrelaterat..dom som vet varför jag ska dit, vet också att det är det..)


Uppdatering:
-----------------

Då har man varit dit och överlämnat alla papper som behövdes. Fick även lite hjälp av personalen där med lite besvaringar av frågor, samt ifyllandet av blanketter.
Men nu är allt i rullning i alla fall.

Länge har jag varit den som blundat för Saabs problem med ekonomin. Jag har åkt deras bilar, och det är bra bilar. Flera utav dem vill jag till och med äga - läs till exempel Saab 9-3 "Black Turbo" - men när man lyssnar på radion och ser på nyheterna så är det till och med så jag börjar ana oråd.

När kronofogden knackar på dörren, skulle inte jag vilja vara den som det knackas på hos, till exempel. För då är det stora problem. Hade det varit en privatperson som hade fått påhälsning så hade det varit nog illa, men nu snackar vi ett företag med tusentals anställda.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13482228.ab

I ungefär samma veva som Saab dessutom inte kan betala sina räkningar, så beslutar ledningen att de har gjort ett bra jobb, och ger sig själva höjda arvoden. Detta är nåt jag bara trodde hände på film, men tydligen så funkar det i verkligheten också, då vissa fick upp till över 600 procents höjning..
Är det inte sånt, skumma typer i skumma ledningar gör innan de flyr företaget och bosätter sig utomlands just som företaget går under?

http://www.vibilagare.se/nyheter/hojde- … illa-33594

Och nu i natt hörde jag att återförsäljarna börjar vända Saab ryggen, och helt enkelt slutar sälja dem..

http://www.jnytt.se/nyhet/41913/holmgre … salja-saab

Vad kommer härnäst?

Natten mot igår så stod det ett par sopkärl i vägen - som vanligt på denna adress - när man skulle dit med tidningen.
Regnet duggade om vart annat, men stubinen var sedan länge förbrukad så bittert fick man kliva ur, runda soptunnorna och som en liten visning om att jag inte når - vilket många förstår men tydligen inte alla - så hängdes tidningarna - ÖP och DN - till hälften utanför locket.

Idag hade man fått klagomål på överlägget. Blöta tidningar/stäng locket, stod det. Ny tidning, plus en ny från gårddagen skulle han till och med ha, så på den prydliga lappen med kundens namn på, så skrev jag ett svar på klagomålet.
Det löd;

"Bäste kund!
Fram till den dagen min Skoda har utvecklat vingar, föreslår jag att du parkerar dina sopkärl cirka 2 meter längre bort så jag kommer fram till din redan krångligt placerade brevlåda.

Mvh, tidningsbudet"

Jag lär ju få fan för detta men..att dom aldrig lär sig?

Min far har semester för stunden, och icke förvånande nog så valde han - liksom jag när jag hade semester - att lämna bort bilen för sådant som behövdes ses över i och med att bilen inte var lika behövd.
Och i och med att hans bil behöver en ny framruta, och jag jobbar natt och därför är ledig på eftermiddagar, så var det väl en ganska självklarhet att man kunde ställa upp och skjutsa.
Igår blev det skjuts hemöver.
Idag blev det skjuts tillbaka till bilen.

På vägen till mina föräldrars hus för att hämta farsan, så låg jag bakom en bil i lagom hastighet, på E45, och medan vi passerade Kläppe - strax utanför stan - så kom en stor SUV ikapp.
Vit, och det var inte så förvånande att det var en BMW.
Nåväl. Jag tänkte för mig själv att jag inte skulle rationalisera och tro något i förväg - ja jag tänkte verkligen detta - men samtidigt så var det svårt att inte tänka för sig själv, tanken; "vad kommer han nu göra för dumt?"
Detta slogs dock bort, i och med att de mötande hade dubbelfiligt i första nedförsbacken och när det planande ut inför första raksträckan så var det till och med en långtradare som körde om en annan långtradare - så vad skulle han kunna göra?

När sedan nästa utförslut kom så blev det en liten - men för mig ändå obefintlig för omkörning - lucka i den mötande karavanen, och varför blev jag här förvånad när den vita BMW:n slängde sig ut i mötande körbana med bilar kommandes emot sig och helt sonika körde om mig OCH bilen framför, när han samtidigt började möta bilar igen?
Nog för att min tidigare fadäs var dum häromveckan när jag ångrade min egen omkörning - ja det grämer mig fortfarande - men nu snackar vi att människan i den vita Suven, körde över heldragen linje, över ett krön med dålig sikt, på de mötandes dubbelfiliga körbana som dessutom i deras uppförsbacke precis börjar och därför i stort sett alltid används som mest.

Det som slog mig här var att Suven hade förvånansvärt bra kurvtagningsförmåga för jävlar vad han fick slänga sig tillbaka - och nästan tränga bilen jag hade framför mig, av vägen..

Menmen. Som sagt. Jag ska inte dra alla BMW-ägare över en kam..
Det råkar bara vara jävligt många utav dem som kör som svin..




PS: Ursäkta gnället. Tror det har med att min mor fortfarande ligger på sjukhus. Avskyr att se henne ligga där och man vet inte vad man ska säga. Vill bara hon ska komma hem och bli som den hon alltid har varit.

På vägen hem från jobbet, kom jag att tänka på ett fotografi som sedan länge har varit bortglömt, men som lika länge - om inte längre - satt uppe på en av mina väggar i mitt gamla rum, tillsammans med de andra affischerna, och allt vad man nu hade för att dölja den fula tapeten.

Fotot, som var taget av min mor - som för övrigt mår mycket bättre nu efter operationen - är om man ska minnas det framför sig, svartvitt, och en aningen mörkt. Men det är ändå ett av mina favoritmotiv.
Fotot är taget med en vanlig Nikon med gammal, hederlig filmrulle med 24 eller 36 bilder, och linsen var riktad uppöver byn. Jag var själv inte många år när hon tog fotografiet, men det är som hon har berättat på senare tid, om vissa saker;
"- Det var som att jag kände på mig att du skulle gilla det framöver."
Mödrar måste ha ett sjätte sinne eller liknande, för hon kunde inte ha haft mer rätt..

Ned genom byn kom en Volvo F10 - har gissat mig till att det var en F10 men det kunde lika gärna ha varit en F12?- fullastad med timmer både bakpå ryggen och på ett full-långt släp.
Hytten var svart, och bromsarna låg på medan den kom dundrandes i sakta mak, nedför byvägen.
Min mor tog fotografiet från vardagsrumsfönstret, och sedan dess har jag ofta tittat på det och beundrat dess tålighet och dess smäckerhet.

Ty när jag växte upp så var långtradarna kantiga, och mer inriktade på att göra sitt jobb, än att vara slanka och snygga. De var lite vad man skulle kunna kalla fulsnygga, med sina antenner som vajade ovanför hytt-taket, kromat viltstaket med stora galler framför fronten, ett par enkla extraljus utan krusiduller, och gurglande avgassystem.

Jag säger inte med detta att dagens långtradare är tråkiga eller så, men det kändes som annat förr i tiden. Idag är det I-shift och har inte sopbilarna till och med fullautomatiska växellådor?
Som barn lyssnade jag på min kusin Daniel, som i och för sig överdrev en hel del i sina historier som han antingen hade upplevt med sin far som då - liksom än idag - kör lastbil, eller helt enkelt fantiserade ihop. Men de var underhållande. Och det fanns nog en del sanning i det han berättade.

Förr i tiden hade långtradarna vindavisare på taket. Idag är de inbakade i karossen. Som att hela ekipaket har gått igenom ljudvallen och allt har dragits bakåt. Slimmat, gjort för att vara så snål som möjligt.
Men det är inte vackert i mina ögon.
Förr så var det dessutom ett annat läte från motorerna. Andra dofter.
Säg gamla hederliga Volvo N10:or, med riktig trubbnos. Ojoj.

Visst, de var inte så snälla mot naturen, eller gentemot förarna för den delen heller när de satt i nedsuttna säten som inte gick att ställa in som man ville, och de var tvungna att växla så fort de kom upp i några varvtal- och nu snackar vi inte femväxlade lådor som i många personbilar utan fler växlar än man har fingrar normalt sett på båda händerna - men det är lite som när jag pratade med en busschaufför som egentligen hade gått i pension sedan länge, men ändå fortsatte att köra buss.
Enligt honom var det ju såklart bättre komfort i de nyare bussarna, men det var en helt annan sak att köra de äldre. De var stabilare, tåligare. De rullade längre, krånglade mindre. Mindre elektronik, och så vidare.

Menmen. Utvecklingen går framåt. Och bra är väl det, såklart.

De är verkligen som rullande tåg när de susar fram genom dagarna/nätterna på vägarna.
På vägen hem från jobbet nyss så kom en lite äldre lastbil av Volvotyp och svängde upp från E14.
Jag hörde dem inte pga att jag var ännu i andra änden av rondellen, men ändå så spelades den ljuva melodin i mitt huvud, av motorbromsning när det väldiga ekipaget saktade in och sedan dundrade vidare upp mot Körfältet, med mig i släptåg.
Uppför backen gick det sakta, och där fanns en chans till omkörning.
En chans jag inte valde att ta. Jag stannade hellre kvar för att beundra ekipaget som kämpade sig upp för backen. Svagt hördes ljudet av en gurglande motor långt där framme.
Baktill var det alldeles lagomt med lampor. Inte för många, inte för få. Dubbla rader av blinkers, bromsljus och vanliga röda lyktor bakåt.
Gula sidomarkeringar på sidorna syntes när långtradaren gled förbi infarten till Körfältet och fick lite medlut utanför nya polishuset, och svängde med ett guppande släp som slingrade sig likt kroppen på en orm.
Majestätiskt syn.
Väl framme vid rondellen blinkade föraren vänster och lade sig i vänstra filen. Högerfilen blev ledig för mig, men för att visa att jag var förstådd med vart han skulle så saktade jag i stället in lite extra för att ge honom plats.
När ekipaget svängde runt rondellen tog den mycket riktigt upp båda körfälten. Duktig som föraren var så blinkade han även utåt.

Lustigt egentligen. Långtradarchaufförer tycker jag mig har en tendens till att vara bättre förare än oss vanliga med B-körkort. De har större fordon, mer last, mer vikt och mer att hålla reda på, men ändå är de duktigare på att blända av och blinka i och ur rondeller, än andra med vanliga personbilar.
Hur går det ihop?

Nåja. Nu går jag och lägger mig. Godnatt!

Får väl börja med att be om ursäkt för att denna text, förmodligen kommer bli lite osammanhängande, men just nu känns det lite som att man själv är en motor som inte bara har slutat gå, utan det är också nåt som har havererat inombords.

Igår fick jag ett tungt telefonsamtal från min far. Det har väl varit ett frågetecken ett tag nu, men min mor blev hämtad av ambulans till slut. Orken försvann och hon tog sig inte ur sängen till slut, så de fick helt sonika lyfta henne därifrån.
Varför orken försvann, och varför hennes ben slutade bära henne, var ett stort frågetecken. Ischas? Nåt annat som var galet?
Nej. Hennes cancer är tillbaka, och denna gång är det allvarligt, i och med att det har satt sig på hennes ryggrad. Hur detta kommer sluta vet ingen ännu men det är ju såklart man hoppas på att det kommer att gå bra, även denna gång.
Men..tankarna vandrar iväg. Man hoppas men ändå är det som att man glider in i en dimma av ett stilla hat mot cancer och sjukdomar. Man blir arg för det minsta lilla och ingenting blir gjort.

Det var min mor som stöttade mig när jag stod på mig när jag ville leta reda på vart farfars gamla Mazda tog vägen efter att den blev stulen, av de där från Ytterån. Det var hon som höll i trådarna när man själv trodde bilen var förlorad och ingenstans kunde bli funnen.
Och det var min mor som läste min bok som jag skrev under gymnasietiden, om mitt liv, på ett sätt som hon inte hade sett det på.
Vår relation till varandra är stark. Bandet är hårt, men hon får fan inte försvinna nu.
Hon själv har lovat att hon ska bli gammal och besvärlig, och nog för att man har tyckt att hon har varit besvärlig länge men..hon är ju inte gammal.
Ingen utav oss är gammal.

Det var min mor som många gånger kom med idéer, när det stod still i mitt eget huvud, när det gällde lösningar till Mazdan. Hon ser saker man själv inte tänker på. Ibland kunde det ju ställa till det, som till exempel när vi förra sommaren åkte ner till Borås.
Vår GPS sa att vi skulle hålla ena filen och min mor sa att vi kunde ta den andra. Min mor som delvis har bott i Borås, litade man ju på..men ack så fel vi körde.
Men sådant händer. Alla gör vi misstag.

Jag vill bara ha hem min mor, frisk.
Vilka läkarna än är där borta i Umeå..snälla..gör henne frisk!


------------------------------------
Uppdatering.
------------------------------------

Fick prata med min mor idag, söndag, på telefon. Operationen gick bra..och det måste den väl ha gjort i och med att hon var i pratbart skick, även om det bara var för en liten stund.
Dock är det inte säkert om hon kommer att kunna gå igen, så en rullstol kommer förmodligen att få bli en del i hennes och vårt liv framöver.
Men det hade ju kunnat vara värre. Så länge hon finns här bland oss så är jag nöjd, men samtidigt vill man ju såklart inte att hon ska lida heller.

Bara att ta i trä och hoppas på det bästa.

Och tack för alla värmande kommentarer förresten. Ni är för goa ni på Garaget!

För någon timme sedan eller så, så gjorde jag nåt jag aldrig vill göra igen. Det var helt mitt fel, ingen annans, så det är inte ett försök detta till att skylla ifrån mig.
Fan att man begår såna misstag, efter alla dessa år med körkortet i sin hand?

Var på väg från föräldrarna och susade in mot stan för att hämta upp flickvännen från hennes jobb, och klockan hade passerat uppplockningstiden så klart jag stod på lite extra.
Närmare stan till kommer jag ikapp en norsk bil med husvagn dragandes, och långt där framme ser jag en mötande bil.

Vete fan hur jag tänkte här - eller OM jag tänkte? - men jag slänger ut bilen i mötande körbana och ger mig på en omkörning. När min huv är nånstans jämsides med husvagnens dragstång så inser min hjärna att "detta kommer inte funka", så jag ställer mig på bromsen som aldrig förr - vilket den röda V70:in ser ut att göra också.

Skamset vinkar jag till den mötande bilen som passerar i - nu - maklig takt, och tankarna snurrar runt i huvudet. Vad fan höll jag på med? VA?
Jag är bättre än så. Såna dumheter gjorde man..eller jag gjorde dem inte när jag var ung heller..men normalt sett hör det väl till det nyblivna körkortet att man gör såna dundertabbar då - och inte nu?

FY SKÄMS Lars, säger jag bara. Gör fan inte om det!

Och, som sagt, till dig i den röda V70:in. Förlåt om jag såg till att ni fick byta underkläder när ni kom hem..