Efter intervjun förra veckan stöp jag rätt bra. Det märkte ni nog, ni som läser mina bloggar regelbundet. Redan dagen efter hade jag tappat tråden och var ganska off.

Fredagens artikel gav bra respons, och det ger energi att få glada tillrop.

Trots det har jag varit tämligen ur slag. I fredags släpade jag mig ut en sväng tillsammans med Embla. Vi tog fyramaten vid hällristningarna uppe vid Flyhov, med utsikt över hela Skaraborg. Vi satt på de flata solvarma hällarna och åt och pratade om de spännande ristningarna, och sedan fortsatte vi hem till min pappa och fikade med honom.


Embla vid hällristningarna inte långt från Kinnekulle ring. :) En fin plats att äta maten på en fredagseftermiddag tyckte vi. :)


Embla hälsar på Hampus genom morfars grind. :)

Handlade lite på vägen hem och sedan blev det filmkväll. Det var ungefär vad som blivit av helgen. Film, soffa, filt, samvaro med Embla. Jag har varit så trött, och inte orkat något annat. Men det har varit mysigt ändå. Lite stressande att vara så väck när det varit fint väder, men jag har verkligen inte fått ihop det på annat sätt. Embla har också varit nöjd. Med lite smårförkylningar i omlopp på skolan behövdes det nog en återhämtningshelg. :)

Nå, igår började det i alla fall hända grejor. :)

Minns ni bloggen om bildstölder och att sätta värde på sig själv och det man åstadkommer?
(http://www.garaget.org/mypage/blog.php? … post=64567)

Igår fick jag tillfälle att tillämpa de tankarna.

Fick ett mail där det stod att de önskade använda mina bilder till en grej, och att mitt namn givetvis skulle stå ihop med dem, och en förhoppning om att det var okej.

Gruvade mig en stund och bestämde mig sedan för att sätta gränsen där och då. Lät mig peppas av ett par pålitliga vänner, och ringde sedan.

Presenterade mig, förklarade att jag fotograferat yrkesmässigt sedan 1989, att jag var dubbelutbildad som både fotograf och journalist och att jag varit sjuk en tid och därför inte arbetade normalt längre.
Frågade om eventuella frilansavtal och upplaga, och det slutade med att vi kom fram till en deal som kändes bra och att de undrade om jag skulle kunna tänka mig att leverera mer material till dem i framtiden?!

Hur det går med den saken vet jag inte, det beror ju helt på hur jag mår framöver och hur kroppen och huvudet tänker fungera, men vilket LYFT!

Att jag stod upp för mig själv, sa ifrån och markerade mitt värde - och dessutom bemöttes med respekt och fick bra respons!

Jag är så otroligt tacksam mot de människor som hjälpt mig nå hit, Anna-Karin som peppade mig, Nils som backade upp mig, Johan och Daniel som fått mig att inse att jag har mitt yrkesvärde även när jag inte är frisk och arbetsför, och alla de andra som uppmuntrat mig på vägen!

TACK för att ni finns i mitt liv!!!

// Ellen :)

Kanske ska dela med mig. I veckan var gamla kollegor från Mariestads-Tidningen här för att göra ett reportage. :)

Eller, ja, jag och Charlotte har jobbat ihop, första gången för 20 år sedan, och det var tio år sedan jag lämnade redaktionen. Niklas däremot har kommit dit senare.

Vi träffades i onsdags, ett par timmar på eftermiddagen. Valde mellan att duscha och tvätta bilen, men det blev dusch. Typiskt nog blev det ju fotografering med bilen ändå. Hade den varit ren hade det ju varit lysande.... Nu var det bara... kul ändå, men en REN bil hade ju kännts bättre! :P

Resultatet blev en puff på förstasidan och en och en halv sida inne i tidningen i alla fall, direkt efter nyhetssidorna, under rubriken "samtal med" .

Jag är jättenöjd, tycker att Niklas lyckades bra med att förmedla bra information om sjukdomen ME, och för er som vill se och läsa finns sidorna här:


Reportage i Mariestads-Tidningen den 11/9-09. Puff uppe i hörnet.


Reportage i Mariestads-Tidningen den 11/9-09.


Reportage i Mariestads-Tidningen den 11/9-09.

Här kommer texten läsbart också. :)

På förstasidan:

Hon ger inte upp livet
34-åriga Elenor Bengtsson lever med en sjukdom som gör att en
tripp till affären kan innebära en rejäl baksmälla.

Sidan 6-7:

Sjukdomen som aldrig släpper taget om Elenor
”Jag vill bli trodd – inte få medömkan”

HÄLLEKIS
När det är som värst tar
hon sig knappt ur sängen.
När det är som bäst frågar
folk när hon ska börja jobba
igen.
34-åriga Elenor Bengtsson
har levt med sjukdomen ME
i tio år. Hon har lärt sig att
planera för det oförutsedda.
– Jag vill inte överleva. Jag
vill leva.

SAMTAL MED
ELENOR BENGTSSON

Det är 1990-talets sista sommar.
Som vikarierande fotograf på
flera olika tidningar jobbar Elenor
hårt för att få en fast tjänst inom
mediebranschen.
Ung, ambitiös och energisk. Ett
personligt trauma gör tillvaron
ännu stressigare.
– När jag åkte till jobbet kunde
jag upptäcka att jag åkt till fel
stad, eller ta med matlådan ner i
städskrubben. Helt plötsligt fung-
erade ingenting.
I januari 2000 blev hon sjuk-
skriven för utbrändhet, magbe-
svär, trötthet, stressymptom och
yrsel. Någon mer precis diagnos
kunde inte ställas. Slutsatsen blev
att Elenors sjukdom var psykisk.
Detta var starten på ett evigt bol-
lande mellan läkare, psykologer,
vårdcentraler och sjukhus.
När andra gått på Friskis &
Svettis har Elenor varit hos olika
läkare. Hennes journal över sjuk-
vårdsbesök är överväldigande.
– Det värsta är bristen på för-
ståelse. Många läkare har tvivlat
medan de inom psykiatrin har
ifrågasatt och sagt att det inte är
där jag ska vara.
Eftersom hennes sjukdom är
relativt okänd leder den lätt till
förvåning och frågor.
– Det händer att man är i affä-
ren och någon säger: Oj, vad du ser
fräsch ut. Ska du inte börja jobba
snart?
– Folk ser mig bara på mina bra
dagar. Och de är inte i överkant.
– Samtidigt förstår jag dem. Jag
menar, hur sjuk kan man vara?
I våras fick hon diagnosen ME
på Gottfriesmottagningen i Göte-
borg. Trots det erkännandet kän-
ner hon ingen större lättnad.
Det finns fortfarande många
kritiker till sjukdomen ME, myal-
gisk encefalomyelit.
– Folk tvivlar ändå och att få
diagnosen hjälper mig inte eftersom
det inte finns någon behandling.

Berg och dalbana
I dag är en bra dag. Hon har skjut-
sat dottern Embla, åtta år, till sko-
lan och hunnit duscha.
En dålig dag kan innehålla
krampattacker och blackouter. Och
så de ständiga toalettbesöken.
– Det kan bli uppemot 20 toalett-
besök på en dag. Jag har ständig
diarré.
Hennes kost består enbart av
grönsaker och kött. Något annat
tål hon inte. Att åka till Mariestad
från Hällekis för att handla kräver
en mindre turnéplan.
– Först och främst måste jag kolla
så att det finns backup efter vägen
om jag inte orkar köra mer. Ibland
måste jag stanna och vila hos någon,
kanske hela dagen. Jag gör också
alltid i ordning flera matlådor om
jag ska åka någonstans eftersom jag
är allergisk mot så mycket.

Ledde till separation
Det är med glimten i ögat som hon
berättar. Sjukdomen som tar ifrån
henne nästan all energi – men inte
livskraften. Elenor
beskriver sig själv
som ӊckligt posi-
tiv”. Det måste hon
vara för att orka
med.
För två år sedan
separerade hon
med sambon. Sjuk-
domen tog knäcken
på förhållandet.
– Till slut tyckte han att jag
överdrev, att det inte kunde vara
så illa.
I dag undviker hon relationer.
Det blir nästan en omöjlighet
säger hon.
– Det går inte att föreställa sig
vad sjukdomen innebär om man
inte ser det under en längre tid. Det
är inget jag vill utsätta någon an-
nan för.
Har många vänner försvun-
nit med åren?
– Ja. Men det finns också flera
som ställer upp. Jag lutar tungt på
mina medmänniskor.
En av grannarna har nyckel till
Elenors lägenhet för krissituatio-
ner. Om hon kanske tuppar av i
duschen.

Stort bilintresse
Ute på gården står en av hennes
två ögonstenar i livet. En Volvo
V40 årsmodell 2 000.
Under framrutan ligger en
skylt med texten Ellen. Däckven-
tilerna lyser häftigt
blått. Hela bilen är
knallblå.
Att åka på bilut-
ställningar är Ellens
stora fritidsintresse.
För två veckor sedan
var hon på dragra-
cing i Moholm över
en helg. En utflykt
som hade sitt pris.
– På lördagen försökte jag foku-
sera så mycket som möjligt utan
stressmoment och det gick rik-
tigt bra. På söndagen brakade allt
ihop.
De följande dagarna var hon så
dålig att hon inte ens klarade av
att duscha. På fredagen fick hon
hjälp av sin mamma Gerd.
– Jag kan göra saker, men jag
vet att det får konsekvenser. Efter
helgen i Moholm kunde jag knappt
lyfta armarna.
Datorn är en central punkt i hen-
nes vardag eftersom den inte
kräver så mycket energi.

Laddar batterierna
Elenor har delad vårdnad
om Embla. Pappan bor i
Österäng. Detta gör att Ele-
nor kan ladda lite extra inför
dotterns besök.
– Jag försöker vila så
mycket som möjligt så att vi
ska kunna göra saker ihop.
Embla rycker i mammas
arm – hon vill ha en matsäck
eftersom hon ska ha pick-
nick med en klasskompis.
– Ibland orkar jag bara
ligga på soffan men det är
bättre det än att jag faller
ihop i ett krampanfall för
att jag försöker för mycket.
I soffan kan i alla fall Embla
prata med mig.
Sjukdomen tär på de inre
organen och immunförsva-
ret. Sommartider är bättre
då färre förkylningar och
virus är i omlopp.
Elenor har problem med
eksem, har flera allergier
plus att hon är starkt medi-
cinkänslig.

Tufft ekonomiskt
Sjukersättningen ligger på
6800 kronor i månaden. El-
len har en fast månadskost-
nad på 1500 kronor för al-
ternativ vård hos en dietist
där hon får i sig vitaminer
och mineraler. Ett måste
för att hon ska överleva.
– En del undrar väl varför
jag far iväg på biltävlingar
och utställningar om jag
mår så dåligt och har så lite
pengar. Jag måste också få
upplevelser att se tillbaka
på – för att klara vardagen.
Prognosen för personer
med ME är dålig. En förkor-
tad livslängd med uppemot
25 år och det är sällsynt att
någon tar sig ur de kraftlös-
hetens kedjor som sjukdo-
men innebär.
– Livet är värt att leva
Jag kanske inte har alla för
utsättningar men jag har ett
rikt liv. Kanske kommer de
en behandling som hjälper.
Det är en sjukdom där
varje svar föder nya frågor
– Allt det här låter helt
skruvat. Jag vet.

Text: NIKLAS LINDSTRÖM
niklas.lindstrom@mariestadstidningen.se
Foto: CHARLOTTE FERNEMAN
charlotte.ferneman@mariestadstidningen.se

FAKTA
Myalgisk Encefalomyelit
Svår kronisk funktions-
nedsättande neuroimmun
sjukdom. Drabbar såväl
män som kvinnor och barn.
Mental och fysisk
ansträngning resulterar
i en känsla av obehag
och trötthet. En större
ansträngning kan ge en
utmattning som varar i
veckor.
ME är mer invalidise-
rande än de flesta andra
medicinska problem i värl-
den, inklusive patienter
som genomgår kemoterapi
och HIV-patienter.
De flesta med ME
insjuknar i samband med
en infektion, ett fysiskt
trauma, stress eller
exponering av miljöföro-
reningar.
Är i regel en livslång
sjukdom. Mindre än sex
procent av vuxna som
drabbas tillfrisknar.
Källa: http://me-cfs.se/

Och bildtexterna också:

Elenor Bengtsson med sin pärla – en Volvo V40 med en hel del extra detaljer. Ellen fick i våras diagnosen ME, en sjukdom hon levt med i tio år.

Dottern Embla är på väg till en nyinflyttad klasskamrat. Ellen skriver ner sitt hemnummer på Emblas arm.

STORT tack till Niklas och Charlotte som gjorde ett bra jobb med artikeln, och stort tack även till redaktionschefen Karin som valde att uppmärksamma sjukdomen ME. :)

Kram / Ellen :)

Skit också!

Jag har MASSOR av trevliga sommarminnen att berätta om, och bilder att visa, men jag är så trött, så trött. Jag ORKAR bara inte. Inte just nu.

Idag har jag brutit ihop över min hopplöshet igen.

Det har väl egentligen inte varit värre än vanligt, det är mer att det är så mycket som kommer upp och som får mig att reagera på en gång nu.

Jag som försöker hålla ut och tänka positivt, se möjligheter i svårigheter och ta allt som det kommer... men idag rann det bara över, FAST jag försökte låta bli.

Totaltappade tråden.

Sedan den roliga men intensiva Moholmshelgen har det ju varit jobbigt. Var hemma på måndagen med Embla som var förkyld, tisdagen åkte jag och handlade och tog mig knappt hem. Låg till fredagen då mamma kom och hjälpte mig så jag kunde duscha för första gången på en vecka, och sedan har jag mest vinglat genom dagarna.

I helgen hade jag vänner här, underbart trevligt men tröttande, och i måndags kom Embla, tisdag iväg och handla med stödteamet, igår gav jag en intervju om min sjukdom.

Det kan vara det som satte igång det lite också. Tycker det är jätteviktigt att berätta om den här jävliga sjukdomen så fler får en chans att förstå, samtidigt som det såklart är skitjobbigt att fronta hur hopplöst det egentligen är.

Träffade en gammal fotografkollega (nä, hon är inte gammal, men det är tjugo år sedan vi började arbeta tillsammans på fotoavdelningen på lokaltidningen!) och en reporter som kommit till redaktionen efter att jag slutade arbeta för snart tio år sedan. Vi pratade om ME och vi pratade om vardagen och framtiden.

Just framtiden. Den är ju rätt hopplös egentligen. Jag får ju leva i nuet. Jag kan ju faktiskt inte planera något alls. Det finns inget "sedan" i mitt liv. Det finns bara nu.

Att kunna bygga upp något för framtiden finns inte. Min ekonomi är på gränsen hela tiden, det som slits ut är svårt att ersätta, jag kan inte räkna med bättre hälsa i framtiden än idag och hela mitt liv känns som ett företag som bara ska rationaliseras och hårdbantas för att gå runt på så lite resurser som möjligt.

Skillnaden är att högkonjunkturen alla väntar på sannolikt aldrig kommer till mitt liv. Då, när det efter år av återhållsamhet börjar rulla igen så man kan byta ut maskiner som är omoderna, anställa mer personal och fortsätta bygga ut och utveckla företaget... dit kommer mitt liv troligen inte komma.

Visst, jag har bättre livskvalitet i dag än jag hade för ett par år sedan. Absolut. Men varför har jag det? För att jag har avgränsat livet så mycket. Det är mindre och mer lättskött idag. Problemet är att jag kan inte skära ner mer än så här. Och det saknas ändå marginaler. Det går så länge inget går sönder för mig. Och det går sönder saker...

Idag fick jag ge upp cykeln. De 22 år gamla däcken är helt enkelt inte möjliga att pumpa i all evighet. I morse pumpade jag och följde med Embla till skolan. Jag fick gå hem, luften höll inte längre än så. När jag skulle möta henne i eftermiddags kom jag inte av gården ens. Fick gå i stället.

Visst, cykelpunka är snabbt fixat, eller hur!? Först behöver jag bara en körbar dag då jag inte har något viktigare som måste fixas (som mat eller dusch eller sånt) då jag kan köra till Biltema och handla det jag behöver. Sedan behöver jag sannolikt vila efter det och återhämta mig någon dag, innan jag i bästa fall får en funktionell dag (då jag kanske inte måste välja att laga mat eller sköta hygien) då jag kan byta däck och slang på cykeln. I bästa fall kanske jag får ihop det inom två veckor. Om jag skippar dusch. Om jag inte försöker tvätta bilen, eller behöver dammsuga i lägenheten... Eller det visar sig att jag behöver iväg och skaffa skor eller kläder till Embla eller något liknande. Något akut FÅR inte inträffa.

Förut fick jag inget ljud i mobilen. Den bara vägrade. Den ringde gärna, men det fanns varken knappljud eller högtalare eller mikrofon som fungerade. Det hann rinna några tankar genom huvudet innan jag fick den att fungera igen, efter en omstart. Ska inte klaga i och för sig, fick telefonen för ett år sedan av Karin, som ledsnat på att det stängde av sig lite då och då, och den fungerar ju faktiskt för det mesta i alla fall! :) Men jag fick lätt panik vid tanken på att den eventuellt skulle lägga av nu...

Bilen ska jag använda så lite som möjligt. Framdäcken är slut. Slut-slut alltså, så att bilen är otrevlig att köra. Hade räknat med att kunna rulla säsongen ut på dem, men en oväntad (och olovlig) långkörning då bilen var utlånad i våras tog 150 mil på dem, och det är nog det som gör att det inte går säsongen ut. Och nya däck KOSTAR... inte bara pengar utan också tid och energi att lösa.

Om jag i alla fall kunde säga att "jaja, det är som det är just nu, om några år kommer allt se annorlunda ut" hade det ju funnits hopp. Idag har jag tappat det. Jag kände INGEN som helst framtidstro när jag stod i köket med tårarna rinnande.

Visst. Jag VILL leva. Men jag pallar inte att leva helt utan marginaler. Jag kan leva med minimal ekonomi, om jag har energi nog att möta och hantera de situationer som uppstår. Jag kan leva med att jag inte orkar det jag vill eller ens borde, om jag slipper känna mig ständigt stressad och pressad.

Men just nu ser jag fan ingen lösning på min framtid, det känns bara som en enda lång räcka av överlevnadskamp, och jag SAKNAR mitt gamla friska jag så det gör ONT!!!

Det finns inget sen. Det finns bara nu. Och jag har tappat tråden.

/ Ellen

Okej, den har nytt nummer och kostar tre spänn, men den FINNS i alla fall igen! :D

Pressmeddelandet:

Sms-tjänsten "Vem äger fordonet?" öppnas igen med nytt nummer

Från och med 1 september 2009 är Transportstyrelsens sms-tjänst "Vem äger fordonet?" åter i bruk. Tjänsten kommer då att vara avgiftsbelagd och kosta 3 kronor per skickat sms. Allt kommer att fungera på samma sätt som tidigare. Den enda skillnaden är att tjänsten har ett nytt nummer - 72503.

– Det känns positivt att vi snabbt har hittat en lösning som möjliggör en återstart. Vi vet att tjänsten är efterfrågad hos allmänheten, säger Birger Höök, direktör för Trafikregistret inom Transportstyrelsen.

Tjänsten innebär att ett registreringsnummer skickas via sms till numret 72503. En kort stund därefter får avsändaren ett svars-sms med information om det fordon som har det aktuella registreringsnumret.

Vägtrafikregistret innehåller stora mängder med fordonsinformation som är tillgänglig via olika typer av tjänster. Sms-tjänsten infördes 2004 som en kompletterande tjänst som gör en begränsad mängd fordonsdata tillgänglig via mobiltelefon. Sms-tjänsten blev snabbt en mycket populär tjänst bland allmänheten. Under 2008 gjordes cirka 11,5 miljoner förfrågningar. Den 1 juli 2009 stängdes tjänsten ner på grund av besparingsskäl. När tjänsten nu åter öppnar kostar en förfrågan 3 kronor. Intäkterna kommer att täcka Transportstyrelsens kostnader för tjänsten.

– Sms-tjänsten öppnas igen 1 september. Man kan även få information om fordon via internet och telefon, kommenterar Pia Öberg, chef för Trafikregistrets kundtjänst.

Fakta:
Fordonsinformation ur vägtrafikregistret går att få även via dessa tjänster:

* Sök uppgifter om annat fordon (via Internet)
Tjänsten visar fordonsuppgifter för ett visst fordon - för att få ägaruppgifter måste du i vissa fall ange ett faxnummer dit de kan skickas.
* Transportstyrelsens servicetelefon 0771-25 25 25 (via fax)
Via tjänsten går det att få fordonsuppgifter mottagna via fax. Exempel på uppgifter är fordonsägare, om skatten är betald och om fordonet är besiktat.
* Transportstyrelsens kundtjänst för fordonsfrågor 0771-14 15 16 (uppläst information i telefon)
Telefonen är röststyrd. För att nå den automatiska tjänsten, kan du säga "ägaruppgifter" och blir då kopplad dit. Exempel på uppgifter är fordonsägare, om skatten är betald och om fordonet är besiktat.

Pressmeddelande från: Transportstyrelsen

Jag sitter och kämpar med helgens bilder. Och känner att nu när skolan börjat igen kanske jag borde försöka blogga lite om vad vi haft för oss i sommar.

Men jag borde också ta en dusch.

Vet bara inte riktigt vad jag orkar idag. Nä, jag är inte lat. Jag mår bara inte alls som jag skulle önska.

Duchade senast i fredags. Sen har jag plåtat hela helgen, i söndags rasade kroppen, men jag valde att fortsätta njuta av den härliga helgen ändå. Umgicks med vänner, tog härliga bilder, försökte slappna av och var hela tiden plågsamt medveten om avståndet till toaletterna och om yrseln som hotade ta överhand om jag slutade koncentrera mig.

Efter att allt var över lyckades jag packa ihop och koppla på husvagnen, tog chansen att förse Embla med varm, lagad mat i funktionärstältet, och sedan behövde jag tyvärr tanka på vägen hem.

Till slut var vi hemma, Embla i badet, vagnen urlastad, maten inpackad... Bet ihop eftersom vi behövde upp och till skolan på måndagen. Tyvärr slog Emblas förkylning ut henne så hon blev hemma. Således fick vi en rätt behaglig måndag i lägenheten, plockade med mat och vilade tills hennes pappa hämtade henne och igår blev jag tvungen att köra till stan och köpa mat och hygienprodukter för en dusch börjar kännas extremt lockande. Tur jag fick mellanlanda hos Anna-Karin igår, annars hade jag aldrig orkat. :)

Nu har jag fått hem det jag behövde ha. Tyvärr är jag inte alls säker på att jag kommer få ihop det idag ändå. Jag är så trött. Armarna skakar, jag är yr och mår illa och tillvaron känns som att simma i sirap. Dessutom ringde Embla och behövde få upp gympakläder till skolan, de hade tydligen inte lyckats fixa det hos hennes pappa.

Således, frukost (den pågår men jag mår så illa), skolan med gympakläder och sedan får vi se om jag lyckas ta hand om maten jag köpte igår, den är viktigare än min dusch. Och som jag mår just nu vet jag inte ens om jag får ihop dagens måsten...

DN har förresten startat en jätteintressant artikelserie om ME, den sjukdom jag har. Det är skönt att veta att man inte är ensam om att faktiskt få slåss för att få ihop sin vardag, att det inte är självklart att kunna laga mat, duscha och plocka av i sitt hem varje dag.

Om jag väljer till umgänge eller aktiviteter är det bara att acceptera att det faller för mig här hemma. Men å andra sidan, jag vill LEVA, inte bara överleva. Men i vinter kommer jag nog gå i ide känns det som.

Artikellänkarna från DN:

Vården kan för lite om ME:
http://www.dn.se/insidan/varden-kan-for … e-1.942349

Malin har tillbringat ett år i sängen:
http://www.dn.se/insidan/malin-1.940835

(Gammal artikel) "Jag måste tro på att jag kan bli frisk":
http://www.dn.se/insidan/jag-maste-tro- … k-1.595328

Jag kan inte annat än hålla med. Det är tufft att må dåligt. Inte blir det lättare av att man dessutom blir misstrodd av de flesta vårdgivare. Att ha en kronisk sjukdom med dålig prognos och som saknar vettiga behandlingsalternativ... DET är motigt. Jag har ju stöd genom alternativmedicinen, men till kostnader jag egentligen inte har råd att bära på min sjukersättning.
6800 i månaden, ensamstående med barn, det är ju tufft att få ihop vardagen överhuvudtaget.

Nu i höst verkar det dessutom som om FK har tänkt sig att jag ska ut och arbetsträna. Det kan ju bli intressant. Jag som får välja bort hygien och städning för att orka ta mig ut och träffa vänner, och dessutom lutar tungt mot vännernas hjälp för att komma ut... Hade inte halva familjen varit på plats i helgen hade jag aldrig vågat. Dessutom erbjöd sig vänner att hjälpa mig hem på söndagen om jag behövde det. Den tryggheten gör att jag vågar ge mig ut och tänja på mina gränser.

"Leka frisk".
Smaka på friheten.

Jag VILL INTE vara ett offer. Jag TÄNKER inte vara ett offer. Jag vill bara få arbetsro att försöka balansera min vardag så jag kan hålla mig på benen för det mesta.

Och LEVA. Inte bara överleva.

// Ellen

Som ni förstått har det varit en hel del funderingar det sista. Märkligt nog har jag dessutom upptäckt att varje gång jag sorterat ut allt tillräckligt för att skriva ner det begripligt har det inte alls (som jag räknat med) lett till avslut och landing, utan i stället startat en ny flod av funderingar!?

Högst märkligt. Reagerar inte alls som jag själv räknat med, och det är både överraskande, spännande och skrämmande.

Jag är MYCKET glad över all respons jag fått, den bidrar i hög grad till att driva processen, och jag är mycket nyfiken på vart det här ska landa till slut?! :D

Hur som helst har jag inte riktigt tid att reda upp allt det just nu, det får snurra och mogna ett tag till i stället. I helgen ska jag och Embla iväg med husvagnen, till Moholmsstrippen.


Eller... nä... men det KUNDE varit... :P Överlåter racing till de som är bra på det och nöjer mig med att fotografera! :D

www.402m.se , kom gärna upp och besök oss och njut av showen! Eller delta för all del, det finns fortfarande plats för några till, men då gäller det att hoppa på snart! :D

Vi ser nu fram emot två dagars körning på strippen, umgänge med trevliga människor och lite spartanska förhållanden i vår Boca från 1966.

Under veckan som gått har jag laddat och förberett, lagat fönsterhaken till husvagnen (mekanik och kallsmide) fixat en lucka som en skolkamrat till Embla var oförsiktig med (snickeri) och dessutom sopat heltäckningsmattan.

Japp. Det står SOPAT. Min dammsugare råkade brinna upp för en vecka sedan, när jag skulle dammsuga av lägenheten innan Jimmys besök. Vi var på SCF i Uddevalla förra helgen, så han kom ner redan på fredagen med sin fina Sunshine. Det kommer bilder och sånt från det senare, börjar på att få styr på alla bilder jag tagit i sommar, lagom till att jag sannolikt kommer drunkna i ett nytt lass nu i helgen... :P

Jaja, var sak har sin tid. Och dammsugaren har numera gått ur tiden, dödförklarade den i måndags efter att ha plockat isär den och kontrollerat så det inte var något annat än en elektronikbrand som fick det att osa och ryka sotflagor, men tyvärr gick den inte att rädda.

Hur som helst är husvagnen i ordning, och ska bara lastas med kläder, sovprylar, hygiengrejor och mat. Brännsprit till kök och kamin har jag redan ställt in, liksom vattendunkar och flaskor.
Bra om jag hinner duscha också... Och så ska jag ha med kamera, dator, laddare, kanske elmoppen...

Något för att sysselsätta Embla om det mot alla planer skulle bli regn och väntetider... En bok till mig själv också då kanske? Fungerar allt som planerat ska vi ju bara vara i husvagnen för att sova, och ägna resten av tiden åt racing och vänner! :D

Några bilder från förra gången:











Nä, om jag skulle ta tag i allt som ska göras så vi kommer iväg också? Möter Embla vid skolan tjugo över två, sen får vi se hur lång tid det tar att få ihop oss... :P

Det finns en inför-tråd här i formuet också: http://www.garaget.org/forum/viewtopic.php?id=143496

Ses på Moholm!

// Ellen :D

För att spinna vidare på tankarna om relationer som jag skrev om för några dagar sedan...

Har sett att många har svurit över att bli "antastade" via nätet, och även jag har råkat ut för främlingar som ber om nakenbilder, bystmått, vill ha information om frisyren på intimare delar och så vidare.

Tror även det här hör till den där kategorin av NORMER jag vet att jag inte tycker om.

Det ÄR irriterande att man som tjej måste anlägga en EXTREMT seriös ton för att bli tagen på allvar. Råkar man skämta lite grövre eller klä sig obetänksamt tycker jag inte att man genast ska straffas genom att få skamliga förslag. Ja, ibland hjälper det ju inte att vara välklädd och allvarsam heller, förslagen och de närgångna frågorna kommer allt ändå.

Är det så enkelt att precis ALLT kretsar kring relationer av olika slag? Att man ALLTID medvetet eller omedvetet ska mätas och testas ur relationsperspektiv, antingen som presumtiv partner, eller i alla fall minst som sexobjekt?

DET skulle i så fall kunna förklara nästa grej jag grubblat över ett tag:
När man har en nära vän av motsatt kön, och denne skaffar ett span eller en dejt - varför räknas man då plötsligt bort?! Finns antagligen bara tre varianter har jag kommit fram till, och alla grundar sig intressant nog i antagandet att alla är ute efter en relation:

*Antingen är dejten svartsjuk och tål inte att jag har en nära relation till den tänkta pojkvännen.
*Eller så räknar min vän med att jag ska bli svartsjuk på dejten? (och det spelar såklart ingen roll att man umgåtts i flera år utan att det lett till en relation, när den ena träfar någon måste det ju genast bli svartsjuka för i botten är det ju relationer alla är ute efter, eller?!).
*Alternativet som är kvar utöver det är att befinner man sig inte på köttmarknaden som presumtiv partner är man inte intressant överhuvudtaget.

Hmm...
Jag är inte svartsjuk på något vis, men ogillar att bli bortvald. Jag vill vara räknad med. Även om det "bara" är som vän.

Börjar mer och mer känna att jag nog ska luta mig tyngre mot tanken "Hör h*n inte av sig och visar mig sympatisk uppmärksamhet som får mig att känna mig värdefull är det inte en person som hör hemma i mitt liv"

Den uppmärksamma läsaren såg nu att jag faktiskt inte könsrelaterade min bedömning, för detta gäller ALLA människor som finns i min omgivning.

Människor som snyltar på min energi utan att även fylla på mig hör inte hemma i mitt liv.

Det gör nog egentligen inte heller de som är så otydliga att jag hela tiden måste gissa mig fram till vad de vill och vad de förväntar sig. Jag vill ha tydliga besked. Är jag ett sexobjekt? En vän? En presumtiv partner? En VIKTIG vän? Någon att fördriva några timmar med när man inte har något annat för sig?

Bara när jag vet vad människor har för avsikter kan jag vara tydlig tillbaka och det är först då det blir en riktigt konstruktiv kommunikation. Och sådan kommunikation är alltid intressant och givande. En kommunikation som lämnar få frågetecken, så man slipper gå och undra och fundera och älta. Tydlighet är något jag verkligen uppskattar! :D

Vet man vart man har människor slipper man spilla energi på att fundera, tyvärr är jag inte så bra på att verkligen strunta i saker ännu, även om jag tränar. :) Vet man vart skåpet står är det lättare att avväga hur mycket energi man ska investera i olika relationer och möten.

Och nej, jag är inte snål med att ge. Inte alls. Ger ofta mer än människor förväntar sig, men jag vill också veta att jag inte kastar energin ut i tomma intet, utan att den träffar människor som reflekterar den tillbaks till mig igen. Energimässigt har inte någon egentligen råd med annat, men otydligheten är återigen ett stort problem.

För att JAG nu inte ska vara otydlig så är jag inte ute efter någon relation, nej. Inte någon relations-relation alltså. Däremot har jag och vill gärna ha relationer med människor överlag, och de får gärna vara både sunda och balanserade och därtill innehålla tydlig kommunikation. :)

Bekräftelse är också viktigt. Att bli sedd och få respons är en mänsklig rättighet, och då menar jag just det. Att någon svarar med ett "jag ser hur du känner/tycker/gör". Man behöver inte ens hålla med. Bara bekräfta det som händer. Och gärna utmana intellektuellt också... ;)

Fundersamma kramar / Ellen

Den senaste tiden har jag om och om igen återkommit till ett ämne i mina personliga funderingar. Ni vet det där som poppar upp när man diskar eller är ute och går eller gör något annat monotont.

Det jag har brottats med är relationer.

Det är snart två år sedan jag och Emblas pappa separerade, och jag lever ensam utan några avsikter att ändra på det. Och DET verkar vara känsligt för många. Möter oftast två reaktioner. Dels att det inte kan vara min vilja, och dels att det verkar provocerande att jag vidhåller att det faktiskt är mitt frivilliga val att leva ensam.

Varför förväntas man ha en relation? Varför är tvåsamhet en norm, och vi som väljer något annat något udda som behöver styras upp? Dels genom raka frågor "Är det inte dags att hitta någon och gå vidare nu?" och dels genom dolda små kommentarer "Vi var massor av par på festen och hade jättetrevligt!" (Givetvis var man inte bjuden, en singelperson kan man ju inte bjuda, VEM vet vad en sådan tar sig till?!)

MÅSTE målet för varenda ensamstående kvinna vara att finna en man att dela livet med?! Är det på något vis hotfullt när man säger sig vara nöjd med tillvaron som den är?!

Jag är less på att inte kunna umgås med killkompisar utan att det förutsätts av människor omkring att man är ute efter en relation, eller i alla fall att man har sex med varandra?! Varför det?

Jag umgås med vänner av båda könen UTAN sådana baktankar.
Jag trivs med mitt singelliv.

Är det provocerande?

Måste en ensam tjej ha en kille? Till vad i så fall?

Är det något som ska göras gör jag det själv eller ber någon om hjälp.
Och jag åker på event för att jag tycker det är kul, och behöver ingen pojkvän som tar med mig dit.

Däremot behöver jag vänner som ställer upp och hjälper mig, eftersom jag inte är frisk nog att reda ut allt jag vill göra helt på egen hand.

Känner jag mig ensam har jag ett antal vänner som jag kan umgås med. Eller så hittar jag på något på egen hand, tråkigt har jag sällan. Känns allt hopplöst kan jag bli omklappad av mina vänner, eller så går jag ut och går, och går och går tills alla tankar fallit på plats igen.

Är människor överlag rädda för att vara ensamma? Varför det? Jag tycker det är rätt skönt.

Bara jag som stökar till, bara jag som har ont av stöket, när jag har städat blir det inte stökigt för att någon annan inte visar hänsyn, jag kan njuta av det jag åstadkommit. Jag kan göra saker när jag vill, utan att ta hänsyn till någon annans önskemål. Jag behöver inte ha dåligt samvete över saker jag inte haft kraft att ta itu med, för ingen kommer hem och klagar på mig. Det jag missat får jag helt enkelt göra i morgon.

Visst kan jag också sakna någon som backar upp mig, någon som finns vid min sida, och som bekräftar mig då och då. Men måste den personen samtidigt vara bara min, och ingå i mitt hushåll? Duger det inte med vännerna, som jag för det mesta tycker gör ett utmärkt jobb?
Att jag ibland behöver någon att bekräfta, ta hand om och pyssla med brukar lösa sig, finns alltid någon i vänkretsen som behöver bli sedd och förtjänar uppmärksamhet.

Således har jag kommit fram till att jag trivs ensam, och att jag är nöjd med den respons jag kan få av vännerna, och att jag inte känner behov av någon relation. Varför just tvåsamhet är en norm kan jag inte förstå, för jag ser inte varför det på något vis skulle vara "finare" än att vara singel?

Jag känner mig stark på egen hand. Jag litar på min egen förmåga att klara av tillvaron.

Jag, mitt och mig, på mitt vis, när jag vill. Ta ingen skit.

Det känns fortfarande hållbart.

Kram / Ellen :)

Ja, i morgon ska vi till Vallåkra, vare sig allt är i ordning eller inte. :P Är nu så trött att jag inte riktigt har koll på läget längre, men jag har i alla fall förberett min mat, duschat och nu är det äta och sova som gäller.

Bilen får vara bra som den är, med en tvätt på vägen in i morgon. :)

Idag har jag handlat, lagat mat, bakat blåbärspaj och haft massor av gäster här, fikat ett par omgångar, (bland annat med Joel och Maria - tack för assistansen idag!) plockat lite med bilen, knappt hunnit se Per som vi bor hos, Embla har grejat med det mesta och känner sig väldigt hemma utifrån vad jag kan märka, och så kom gamla vänner till mig in på kvällskvisten så jag till slut kom ner i varv och SATTE mig ordentligt.

Per och Möller klev upp mitt i natten (kändes det som för mig som sov vidare... :P ) och drog iväg för att markera ut vår monter. Det blev visst ett kanonläge! :D

Strax innanför entren, ganska nära toaletterna, har vi en jättemonter som är gemensam för vevstaken.se och Kristianstads streetracers. Min bil ska enligt skissen stå ungefär mitt i smeten! :)

Kom jättegärna fram och hälsa om du ser mig, jag uppskattar det, och är själv rätt usel på att känna igen folk! :)


Bilen, så känner ni igen den i montern! :D


Jag, så känner ni igen mig även om jag är på rymmen ur montern! :D

Embla är också med på Vallåkra, här är en galen bild där vi ser ut som... ja, Embla ser ut som vanligt, det är väl snarast jag som ser lite knepig ut! :P


Vi, jag och min dotter. På Vallåkra lär vi väl inte hänga i träd.

Så, nu har ni ALLA möjligheter att känna igen oss och hitta oss. Gör ni det så SÄG HEJ!!! :)

Puss / Ellen :)

Jag har kört till Skåne!!!

Japp. JAG har kört till Skåne med min bil, UTAN körstöd! Över 30 mil. Det är nytt distansrekord sen jag återupptog min körning förra året. :D Fick ju ställa bilen några år på grund av sjukdomen. Nu är jag på väg att erövra vägarna igen! :D

Jag ska ju vara med på Vallåkra med bilen. Så vi behövde ju ner, både vi och bilen. Och det var en utmaning av stora mått kände jag. Planen från början var att Per skulle åka med en lastbil upp och hämta ner oss. Men sen tänkte jag lite... Och det ÄR ju roligt att utmana sig själv och se om det går....

Igår kväll bestämde jag mig; jag och Embla skulle göra en roadtrip själva, och följa gamla riksettan från Jönköping ner till Skånes Fagerhult! Nödlösningen som fick mig att våga chansa var att Per fortfarande kunde ta sig uppåt med lastbilen på kvällen och möta oss ifall jag skulle bli tvungen att stanna.

Laddade igår med matlagning och planering av packning, och idag lastade vi och drog. Ungefär. Det tog allt en stund att få kroppen att hänga med, men efter lunch var vi lastade och klara. Det var fullt! :P
Många har reagerat på hur en mamma och en dotter kan packa för en långhelg så det blir fullt, men det är inte svårt alls! :D


Packad nog för två personer en långhelg. Här finns... en baslåda, slutsteg och kablar, två kamerautrustningar, stativ, reflexskärm, dator, påse med stövlar och regnkläder, kasse med kablar och pryttlar, en kylväska med mat, en hink med tvättgrejor till bilen och längst till vänster varsin väska med kläder och hygienpryttlar... :P

Haha. Sen rullade vi söderut. Tankade fullt i Götene för att slippa fundera mer på det på ett tag. Pratade och skrattade och njöt av vägen. Det är så otroligt fint förbi Hornborgasjön och vidare över vackra Falbygden med sänkan vid Falekvarna och platåbergen. Vi pratade om Emblas Gotlandssemester, historierna om Arn, om krig, fred och flyktingar. Hur Sverige blev till, varför kungar inte var vänner på medeltiden, hur landet är format, varför Hitler byggde läger, varför Norge firar sin nationaldag mer än vi gör i Sverige. Om det mesta faktiskt. Toastopp innan Jönköping, och sedan bestämde vi att vi skulle kolla in min gamla skola, SVF, Södra Vätterbygdens Folkhögskola som har ett otroligt vackert läge högt uppe på bergskanten ovanför staden.

Vi tassade in i huset där jag hade mitt elevrum och där vi också hade våran TV-studio och våra övriga lokaler, och sedan gick vi in i huvudbygnaden och såg oss om där också. Det är fina utrymmen, speciella och trivsamma. Eftersom det regnade blev det bara en kort bensträckare innan vi drog vidare.

Ringde en trevlig Gorgare för att föreslå gemensam matpaus, men han behagade tyvärr inte svara så vi letade oss vidare söderut i stället, och stannade till på en parkering och åt i bilen. :)


Matpaus i bilen utmed gamla riksettan. :)

Det var trevligt att köra gamla riksettan genom alla samhällen. Nästan ingen trafik, bred och fin väg, vackra vyer och en hel del intressanta sevärdheter utmed vägen... Hade vi haft husvagnen med oss hade vi stannat på flera ställen och låtit det ta ett par dagar ner.

Kan ju lugnt säga att jag är TRÖTT. Jättetrött. MEN jag klarade av att köra ner bilen själv! :D

Det gör att jag är oändligt stolt, det är nytt distansrekord sedan jag återupptog bilkörningen förra året. :)

Vill rikta ett stort tack till alla er som peppat och stöttat mig i det här!!!

Faktum är att jag de senaste dagarna har fått otroligt mycket uppbackning och stöd från olika håll även i andra frågor som är betydelsefulla för mig, och jag känner att jag verkligen växer av det som händer. Oavsett vad som händer med min hälsa och min arbetsförmåga har JAG ett värde, och det tänker jag banne mig vårda och stå för! :)

TACK för att ni hjälper mig att utvecklas och växa som människa! :)

Nu ska jag vila ett par dagar så jag orkar med Vallåkra i helgen. Har velat åka dit sen jag körde epa för arton år sedan, och nu är det ÄNTLIGEN dags. Jag kommer att stå med min illblå Volvo v40 i en stor monter tillsammans med vevstaken.se och Kristianstads streetracers. Kom GÄRNA och presentera er och säg hej, jag är urusel på att känna igen folk men blir jätteglad om jag får träffa fler av er IRL. :)

Många kramar / Ellen :)

Sitter här och plockar med sommarens bilder. Det har blivit MASSOR!

Faktum är att jag i år tagit närmare 15 000 bilder hittills. Det är mycket. Det betyder att jag börjar hitta tillbaks till LUSTEN att fotografera. Den har jag inte känt på flera år.

Det var nog bland det dummaste jag kunde göra, att satsa på att ha min hobby som yrke. Jag var fjorton år gammal när jag köpte min första systemkamera och började knäcka på lokaltidningen. Året var 1989. Det är länge sedan.

Två år på en fotoskola (foto-film/video), sedan student och vidare till nästa tidningsredaktion. Läste ett år kommunikation och media och jobbade intensivt samtidigt. Blev kvar på lokaltidningen i rätt många år, med avbrott för en vända i Stockholm där jag jobbade på en bildbyrå kring 1994 och sedan följde uppdrag som fotograf, journalist och tidvis även lokalredaktör där man ensam bevakade en hel kommun. Tjugo år gammal och ensam om att hålla reda på en hel kommun... DET var tufft. Men jag klarade det. :)

Visserligen kostade det på, privatlivet fick givetvis stå tillbaka, och det var en ständig kamp för att ha råd att hålla sig med fungerande bil och bra kamera, vilka båda krävdes för att sköta jobbet.

Efter rätt många år på olika vikariat på samma tidningsredaktion hade jag fått nog. Jag var less på att ständigt behöva prestera maximalt och bevisa att jag dög, utan att för den skull få tryggheten med en fast tjänst.

Jag tog paus från jobbet. Genom att studera. Läste en "riktig" journalistutbildning, för att även ha den formella behörigheten och inte "bara" min grundutbildning och yrkeserfarenhet. Lyckades dessutom få en lång praktik på Teknikens Värld i Stockholm och fick därmed arbeta med något annat än dagstidningsjournalistik.

Efter studierna hade jag bestämt mig för att jag INTE skulle tillbaks till min gamla arbetsgivare. Jag var trött på att bli utnyttjad hela tiden. Att slita som ett djur på vikariat efter vikariat. Att bli klappad på huvudet och kallad "lilla vän". Att bli klämd på av äldre manliga kollegor, utan att chefen sa ifrån trots att jag bad om hjälp.

Det bästa jag lärde mig på journalistutbildningen var att jag skulle kräva att tas på allvar.
Sökte mig därför till en konkurrent i stället.

Även där blev det vikariat. Först på ena orten, sedan på andra. Det var just när "multireportrar" började bli modernt, alltså en person som både fotograferar, skriver och gör layouten. Och det var ju så jag jobbat i flera år redan, så de jublade och tog emot mig med öppna armar.

Försökte återigen ge ALLT, för att de skulle se att jag var värd en fast tjänst, med schemalagda arbetstider och rätt till semester. För att kunna planera en framtid, för att få rätt att låna till en bostad och kunna hålla mig med en bra bil som jag kunde lita på.

Tyvärr hände det dramatiska saker i privatlivet i det här skedet, och det hela slutade med att min kropp rasade samman. Det var i januari år 2000, drygt tio år efter att jag börjat arbeta på tidningarna.

Sedan dess har jag fått kämpa. Med en dysfunktionell kropp och en ekonomi som kärvat på grund av sjukpenning som övergick i en ännu lägre sjukersättning. Har man varit sjuk länge nog beräknas sjukersättningen inte på lönen man hade, utan på den sjukpenning man fått... Då blir det inte många kronor kvar. Lägg till en tuff separation också, det var hösten 2007, för snart två år sedan.

Jag har dock tagit mig igenom. Detta och mycket annat har jag stoppat i mitt bagage och släpat på. Men de sista åren har jag slutat släpa på allt, och i stället börjat packa upp, sortera och slänga och bara spara sånt jag VILL spara på. Diverse övergrepp, nedvärderande kommentarer, hån, hot och krav har jag försökt vädra ur och kasta bort.

Den stukade självkänslan har jag envist pysslat om och försökt få att växa. Och det har lönat sig. "Jag, mitt, mig, på mitt vis, när jag vill. Ta ingen skit." Med det som motto har jag börjat strukturera upp ett liv där jag har ett värde igen. Inte bara för det jag gör, utan för den jag ÄR.

Annat jag börjat samla på är människor som ger mer än de tar, och som inte kräver mer än jag kan ge. Jag ger gärna, det är inte det. Men jag har inte "råd" att ge hur mycket som helst utan att få något tillbaka. Och nu har jag hittat människor som lever upp till det. Som fungerar som jag. Som ger när de kan och tar emot när jag ger, utan att TA utan lov. Ni vet vilka ni är. Jag älskar er! :)

Vart vill jag komma med det här? Jag vet faktiskt inte. Jag trodde jag skulle blogga om sommarens skånesemester, men så blev det inte. Det här bubblade upp i stället.

Och lusten till bilderna! :) Det är härligt att återfinna den igen, den har varit borta i så många år.

Att faktiskt nå en punkt där jag känner att jag vill satsa något på mig själv igen, att värdera mig själv högt nog att ge mig en ny kamera... DET är stort! :D Det innebär att jag börjar hitta mitt egenvärde igen, och även ger mig det erkännandet. Jag älskar att fotografera. Det här är något jag behärskar och en roll jag trivs i, även om jag får göra det på helt andra villkor än en frisk och arbetsför person.

Just nu brottas jag med att finansiera dessa satsningar, flera månadsinkomster rakt ner i kameraväskan. För vad? För att tillfredsställa min lust att fotografera och återge mig min yrkestrygghet?

Det är fantastiskt att få positiv respons på bilderna. Det är roligt att känna att "Ja, jag KAN det här". Det är smickrande att människor ber om att få använda mina bilder i sina gallerier. En del frågar inte ens, utan norpar helt sonika bilderna utan att ens fråga.

Det är smickrande att komma ut på en träff eller ett event och mötas av folk som säger "Åh, är DU här, kom, du måste plåta min bil!" Det är också smickrande att de sedan frågar efter bilderna och är förväntansfulla. Det är smickrande också att de vill använda mina bilder.

MEN alla dessa investeringar, all utrustning, allt arbete, all tid som måste tas från annat. Hälsan tvingar mig ju hela tiden att välja och välja bort, saker som hygien, vård av mitt hem, egna behov prioriteras bort alltför lätt. Jag måste ständigt påminna mig själv om att jag är värd bättre och egentligen borde jag ju lägga fotograferandet och allt kringarbete åt sidan och ägna mig åt saker som gynnar MIG i stället.

För till slut står jag ju ändå där, efter uppåt tjugo-trettio timmars jobb med ett event och med ett antal uppladdade bilder. En hög med positiva kommentarer som stärker självkänslan och ett antal personer som vill använda mina bilder. Det är ju positivt och bra.

Men vad svarar man på det? "Visst, kul att du gillar dem, varsågod"?
Jag kan inte äta ett tack, även om jag gärna skulle vilja ge bort mina bilder.

Och idag har jag i en forumtråd lärt mig att alltför många tycker att bilder, det är något folk förväntas producera gratis, för att det är roligt, och att vem som helst bör få ta för sig av dessa. Det innebär att jag alltså ska inse att det jag gör inte har något som helst värde...?

Det rimmar illa med det arbete jag lagt ner på att bygga upp mitt egenvärde och hitta min självkänsla.

Och nej, jag försöker faktiskt inte vara ogin. Jag försöker bara överleva och få en vettig balans på tillvaron.

...nu vet jag inte längre vad jag ska skriva eller hur jag ska hantera alla tankar som uppstod, men tydligen ville de blogga sig i alla fall. Tur jag är ett viljelöst kolli som vänligt tillhandahåller en uppsättning fingrar som mitt medvetande kan använda till det... :)

Kramar / Ellen :)

Japp. Jag har fattat ett viktigt beslut, gjort ett stort val och... ja, jag hoppas det kommer påverka framtiden! :) Mer om det strax.

Siffrorna. Det var det precis nyss.

Klockan 12.34.56 den 7/8 -09.


Gillar man sifferlekar är ju det här ett historiskt ögonblick... 12.23.56. 7/8 09 Nästa liknande händelse blir väl samma tid och dag år 2090... :P

Udda sifferserier är alltid roliga. :)

Passade på att föreviga ögonblicket med min nya kamera. :) Igår köpte jag mig nämligen en Nikon D300, för pengar jag egentligen inte har, men min gamla kamera är så slut att jag numera får slänga ungefär hälften av alla bilder jag tar för att det är oskarpt, extremt brusigt eller att sensorn bråkar på något vis.

Därmed kändes det nödvändigt. Mina elva år gamla glasögon får hålla några år till. Bilen får rulla på dåliga sommardäck tills vinterdäcken kommer på. I värsta fall får jag be mamma om hjälp med matkostnaderna.

Men det känns ändå BRA!

Den nya kameran känns rejäl och vettig, och påminner rätt mycket om min två generationer äldre D100 som jag kan utan och innan, och jag räknar med att kunna ha den här i många år. Den gamla har ju ändå hängt med i tio år ungefär.

Ibland kommer man till lägen då man måste välja. Och hade jag valt att lägga fotograferingen åt sidan för att kameran är slut nu hade jag gjort slut på en del av mig själv som jag dessutom trivs mycket bra med. Det här känns som en investering i mig själv, att jag står upp för något jag faktiskt kan och tycker om att göra.

Med lite tur kanske rentav det nya kamerahuset kan generera lite pengar, så pass att det kan betala sig i alla fall. Börjar bli lite trött på att man alltid förväntas fotografera gratis "för att det är roligt"... Det var ju inte därför jag investerade i massa grejor och utbildningar och åratal av yrkeserfarenhet.

Eller som en gammal kollega säger: "Vill du att jag ska fotografera gratis för att det är roligt? Brukar du be prostituerade knulla gratis, för att det är roligt att knulla!?"

Kunskap har också ett värde, och utrustning är inte gratis. Tänk på det när en kompis ställer upp och plåtar bilen. Flera tusen på prylar till bilen, men inte några hundra för snygga bilder som gör den rättvisa...?

Nä, nu ska jag bli hämtad och utplockad av en kompis som ville göra utflykt på berget. Han köpte sin första systemkamera igår, en Nikon D60, och då passar det ju bra att vi ger oss ut och klämmer på våra nya grejor tillsammans. Dessutom uppskattar han att jag har kunskaper att dela med mig av, så han lär sig vad han gör och varför. :) Vem vet, kanske ännu en duktig fotograf är på väg att utvecklas? :D Nyfikenhet och glädje är bra drivkrafter! :D


Ny kamera - ny start! :D Taget i ett ljusfattigt badrum på 1600 iso, men inte mer brus än på D100 vid betydligt lägre iso... Lovar gott! :D

Jag är både nyfiken på och glad för min nya kamera!

...trots att den kostade betydligt mer än min månadsinkomst på 6800 kronor...

Nu hoppas jag få slita den med hälsan! :D

Kramar / Ellen :D

Som jag skrev i förra bloggen blev dagarna innan skolavslutningen tämligen kaotiska, och jag höll på att elda upp lägenheten av misstag dessutom. Somnade på torsdagen på soffan, eftersom sängen var helt urriven och tvättades för att få bort plaströkslukten.

Nå, fredagen den 12e kom, med regn och blåst, och mamma kom för att möta mig och sedan åkte vi tillsammans upp till Österplana kyrka där även min pappa mötte upp. :)

På vägen in såg jag inte Emblas pappa och hans nya sambo, men jag hittade Emblas skolklass långt framme i kyrkan. Normalt brukar föräldrar och anhöriga vänta utanför kyrkan, och sedan går barnen i parad in och sätter sig. Dock blev det lite panik att få in alla under tak eftersom det ösregnade, så barnen fick gå in och sätta sig direkt när de kom, och sedan fick alla andra också komma in. :)


Skolavslutning i Österplana kyrka. Det är något särskilt med "Den blomstertid nu kommer" och finklädda förväntansfulla barn. :)


Skolavslutning. Embla var jättefin, och tog tacksamt emot paraplyet jag hade tagit med mig. Det var inte direkt skolavslutningsväder... :)

Efteråt hade vi tänkt att vi skulle åka och äta glass, men eftersom vädret var som det var bestämde vi oss för att hoppa över det. Det fanns heller inget intresse av att ta en fika hemma hos mig, eller knappt ens prata. Jag struntade i det och pratade med Embla i stället. Efter en ordentlig kram åkte sedan jag och mamma hem till mig och tog en kopp te. :)

När hon åkt vidare tog jag tag i lägenheten igen. Fortsatte tvätta täcken, kuddar och bäddmadrasser ur både min och Emblas säng. Efter ett tag började det kännas som om hela lägenheten gled ur mitt grepp. Försökte febrilt strukturera upp allt igen, fick totalspel på mina flyttlådor i sovrummet och fick för mig att jag behövde köpa hyllor och skåp för att få ordning. Efter en stunds sökningar på Blocket gav jag upp. För vilken budget ska jag använda till det? Lådorna får stå kvar.

Kände att jag var mycket, mycket trött. För mycket tankar i huvudet, funderingar kring sovrummet och ordningen och strukturen, funderingar kring bilder och hur de skulle hanteras.

Till slut kände jag bara att jag inte orkade mer. När Storm frågade om han fick komma och visa sin nya bruksbil hälsade jag honom välkommen med en varning om kaoset. När han var på väg hit kom jag på en tillfällig lösning. Jag bad helt enkelt att han skulle ta med mig hem och låta mig sova över, låta mig komma bort från kaoset i mitt hem och sova gott en natt.

Han tog med mig. :)

Dagen efter drog vi iväg tillsammans för att fixa lite ärenden åt Storm, bland annat skaffade vi en kompressor till garaget! :D När vi lastat av den och grejat lite på hans gård fick jag skjuts hem igen.


Storm plockar loss en orange lampa....


... och byter till en kromad. MYCKET snyggare! :)

Hemma fortsatte jag stöka runt med sovrummet. När jag börjat få rätsida på alltihop kände jag att jag behövde komma ut. En kompis ringde och ville komma upp på besök, så jag beslöt gå utmed vägen och möta honom. Nästan en halvmil blev det, och nästan bara uppförsbacke. Jag såg VÄLDIGT glad ut när han mötte mig, och han undrade om det var för att han kom med bil och plockade upp mig, eller om det var för att han kom och hälsade på.
Det var både och kan jag säga, men MEST var jag glad att få träffas igen! :)

Det blev en mysig filmkväll i soffan med godis och ryggkli, och när han kört hem igen gick jag och la mig i en nybäddad genomren säng i ett städat och rent sovrum. UNDERBART! :D

Kändes som om livet landade lite igen. :)

Kramar / Ellen :)

Har suttit och försökt beta av och gjort en massa bilder den senaste veckan. Har passat bra, kroppen spårade ur grovt, så jag blev ändå lite bunden till att hålla mig hemma och ta det lilla lugna några dagar.

Nå, bland alla klubbbilder och bankörningar (allt finns i forumet under Bilder och i mitt galleri under Evenemang) så hittade jag även lite bilder som hör till bloggen! :D

Veckan före skolavslutningen var jag ensam, utan Embla. Förberedde för skånesemestern och någonstans var det nog lite för mycket kan man säga... Det höll på att gå riktigt illa.

Men vi tar det från början. :)

På måndagen följde jag Embla till skolan på inlines (gissa om hon var lycklig), och sedan cyklade jag hem och stupade. Veckan innan hade ju varit minst sagt intensiv med utflykter, nationaldagen i Medeltidens värld, brorsans olycka, bilträff, besök hos syrran och inlinesåkning.

Således låg jag i soffan framåt eftermiddagen och behövde duscha när det plötsligt ringde på dörren! :O Som tur var visade det sig vara Embla som stod där. Jättestolt! Hon hade varit i affären med sin pappa och de hade hittat hennes cykelnyckel igen! :D
Tyvärr var hennes pappa inte helt nöjd med att behöva köra förbi min lägenhet så hon fick lämna in cykelnyckeln så hon fick göra sig osams med honom för att få göra det... :( STARKT av henne att ändå stå på sig och se till att dem hamnade rätt! :D

Efter en välbehövlig dusch var jag rastlös och fortfarande upprörd över att Embla inte helt självklart fick lämna in sin nyckel till mig, så jag tog en promenad på berget. När jag vandrade nere vid klipporna och grottorna vid Söcke och såg solen sjunka över Kållandsö och Läckö slott kom plötsligt vikingaskeppet Sigrid Storråda seglande över Kinneviken. Givetvis gick jag utan kamera denna kväll, så det blev till att "bara" njuta av den praktfulla synen! :D

Tisdag var kroppen inte mer samarbetsvillig, men mamma kom och hämtade mig för att hon behövde köpa tyg och ville ha sällskap. När JAG ändå hade sällskap passade jag på att boka in en synundersökning. Har haft mina glasögon i elva år nu, utan att kolla synen en enda gång. Det är inte så enkelt när man inte kan planera innan, utan måste spontanåka en dag då synen känns "normal" och därmed inte kan boka tid tidigare än samma dag.

Med mamma och väninnan Anna-Karin som smakråd gjorde vi ett optikerbesök, och det visade sig att synen inte ändrats alls mycket. Dock är ju mina glasögon VÄLDIGT slitna, både bågar och glas, så jag ser ju en del ufon på grund av det. :P Tyvärr hittade jag inga bågar som kändes riktigt bra, det mesta var för stort/för brett, men jag plockade ändå med några hem.

Efter undersökningen var jag väldigt trött, så det var skönt att mamma var med och körde. Dessutom behövde jag handla mat, så hon tog vägen över Coop Forum. Där hittade jag ett par fina sandaler, precis sådana jag letat efter sen förra året. Halva reapriset. Mamma var gullig och köpte dem åt mig! :D

När jag kom hem däckade jag fullkomligt på toaletten och därmed var dagen över för min del. :)


Wiee! Nya skor, halva reapriset på Coop, och jag fick dem av min mamma när vi handlade mat! :D

Onsdag var jag väldigt yr och påverkad, men satte mig med moholmsbilderna, från körningen den 16 maj. Bra, bara typ tre veckor efter att det varit? Snacka om att ha svårt att få ihop tid och energi. Jäkla strulkropp. Skriver jag som skriver om det här två månader efter att det varit?! Jaja, det säger en del om min vardag är jag rädd.

Varvade bildarbetet med matlagning och närmare 20 toalettbesök. Att dessutom få ett brev från Försäkringskassan där det stod att de tyckte jag ska börja arbetsträna till hösten kändes... ja... orimligt?! Känner mig så otrillräcklig, för varje aktivitet jag ger mig ut på faller något annat. Som hushållet. Eller hygienen. Rastlös och lite ledsen över min oduglighet blev det en promenad med toarullen i fickan och Anna-Karin i handsfreen... Tur man har rara vänner som håller modet uppe när man känner för att skita i allt (inte bara bokstavligen, även om jag börjar ledsna på skitdagar också!). :)

Torsdagen fick bli en plockdag bestämde jag. Förbereda lite inför skolavslutningen dagen efter. Fick för mig att byta gardinerna som jag tänkt skaffa nya en längre tid. Budgeten har dock inte tillåtit det, så nu kom jag på att jag skulle testa att hänga upp farmors gamla spetsprydda lakan i stället. Det blev riktigt bra, och jag fortsatte plocka med lite av varje, trött och förvirrad, men ändå, monotont plock brukar distrahera mig bra från att tänka på hur jag mår när det är jobbigt.

Dock insåg jag att jag nog var lite mer ur slag än jag själv förstod...


Det kunde gått illa... DUMT att starta fel platta och ha ett plastdurkslag stående på den... :O

Det blev till att fly ut ur den rökfyllda lägenheten, efter att jag fått upp köksfönstret och hittat brandvarnaren så jag kunde få ur batterierna och få den tyst. Mitt i röran kom pappa in en sväng, och insåg nog att jag höll på att tappa greppet. Fick ta med maten ut på gräsmattan, där Anna-Karin mötte upp mig, och sedan lät vi lägenheten stå öppen och vädra medans vi tog en promenad uppe vid Bergsbo. Sebbe och Tobbe gjorde oss också sällskap. Härlig kväll, behövdes för att väga upp denna ganska kaotiska dag.


På vandringsleden vid Bergsbo. UNDERBART! :)


En vacker orkide utmed vägen. :P


Vilken sommaridyll! :D Kinnekulle är VACKERT!

Efteråt fick jag skrapa smält plast från spisen. Rev också ur sängkläderna och började tvätta allt i sängen, eftersom det luktade bränd plast om allting. Det kändes inte om den ultimata uppladdningen inför skolavslutningen att sova på soffan, men sovrummet var helt uppochner och jag kände att jag höll på att fastna i något slags perfektionist-prestationsträsk för att få rätsida på allt igen.

Ni vet när livet skenar och det inte känns som om det går att få stopp på det? Precis så, men jag insåg det själv och blev faktiskt ganska orolig för mig själv där i kaoset...

Nä. Nu är bloggen lång nog, fortsättningen får hamna i nästa text i stället!

Kramar / Ellen :)

Nationaldagen är ingen dag jag brukar fira speciellt. Men i år tänkte jag göra ett undantag. Vi har fått en medeltidsby här i Götene kommun. Medeltidens värld.

Har ni sett filmerna om Arn? Ni vet, Jan Guillos medeltida romanfigur som är med och skapar Sverige?
De utspelar sig till stor del här. Aranäs, där Arn föds heter egentligen Årnäs och ligger en mil härifrån, borgruinen finns faktiskt alldeles intill det dagis Embla gick på. Sedan rider han och jagar här på Kinnekulles sluttningar, raggar upp sin Cecilia i Husaby som ligger några kilometer från Kinnekulle Ring, och så hamnar han i kloster i Varnhem mellan Skara och Skövde. Cecilia spärras in i Gudhem, mellan Skara och Falköping. :P I slutet av böckerna bygger Arn en kyrka, i Forshem. Det är bara några kilometer härifrån.

Hur som helst, när filmerna var färdiga beslöt Götene kommun att göra en satsning. Jättekul! :D De köpte in alla husen från filmerna, och byggde upp en medeltidsby vid infarten till Götene, helt nära den stora Preem-macken i korsningen E20/Rv 44.

Där finns nu husen, en marknadsplats, en tornerspelsarena och en hel massa aktiviteter. När man löser entre får man också ett aktivitetskort där man utan kostnad får prova på bågskytte, yxkastning, ridning, diverse olika hantverk, arkeologi... en hel del kul alltså! :D

http://www.medeltidensvarld.se/

Kommunen hade bestämt sig för att anordna nationaldagsfirande i Medeltidens värld, och dessutom fanns möjlighet att rösta i parlamentsvalet samtidigt, så vi klädde oss medeltida, laddade med matsäck och pressade de sista dropparna bensin ur bilen och körde den där milen dit!

Vilken höjdare! :D Nationaldagsfirandet var traditionellt, med tal och salutskott och sång och sånt, inne på tornerspelsarenan. Sedan minglade vi i byn och hade det trevligt, röstade i Arns storhus (kändes riktigt högtidligt!) och tittade på tornerspelen med fart och fläkt! :D


Nationaldagsfirande på tornerspelsarenan. Kolla in alla fotografer! :P Längst bort är Nils från samma bildbyrå som jag tillhör, sedan min tidigare granne Göran från lokaltidningen och så min vän Stefan som driver Hällekiskuriren och är son till mina närmaste grannar. :) MINA fotografer! :D


Just utkommen ur Arns storhus efter att ha röstat i parlamentsvalet. Embla tog bilden av mig!


Nationaldag med tornerspel i Medeltidens värld. Bernard är målmedveten! :)


Embla leker på hinderbanan i Medeltidens värld. I bakgrunden byarna från Arnfilmerna.


Embla leker på hinderbanan i Medeltidens värld. I bakgrunden byarna från Arnfilmerna.

När firandet var över körde vi hem och tänkte ladda om, på kvällen var det bilträff på Coop i Mariestad, och vi var laddade och sugna. Hann dock inte riktigt så långt innan mamma ringde. Brorsan hade krockat! :O Personen som körde ut framför honom omkom i smällen.

Detta blev jag tvungen att briefa genom att akutblogga, så den bloggen finns här: http://www.garaget.org/mypage/blog.php? … ost=59769. Bilderna fick jag av en gammal kollega på lokaltidningen, vilket var skönt, för när jag SER hur det ser ut kan jag lättare förstå det som hänt.


Brorsans pickup efter den kraftiga smällen. Änglavakt!

Efter en stunds briefing och diskussioner och samtal och... ja, en del krishantering helt enkelt, då var jag rätt trött. Kände inte alls för bilträff längre, men Embla och jag enades ändå om att det nog var bra att komma hemifrån en sväng. Vi rullade därmed iväg mot Mariestad och bilträffen på Coop. Tyvärr var där väldigt tunt med bilar, men det var ändå skönt att träffa lite folk. Jag kände inte alls för att fotografera, men Embla hittade några fina bilar och snodde stativet och använde sin egen kamera.


På väg in till Mariestad hejdade vi oss och njöt av solnedgången i Björsäter.


På väg in till Mariestad hejdade vi oss och njöt av solnedgången i Björsäter.


Embla hittade en fin Pontiac som hon bara var TVUNGEN att fotografera. Och vips var jag av med mitt stativ eftersom hon behövde det...


Embla fotograferar målmedvetet, och eftersom hon norpade mitt stativ fick jag vackert försöka fotografera på frihand där i mörkret...


Jag försöker ta några bilder på frihand eftersom Embla norpat mitt stativ. :)

På kvällen tog energin slut, jätteslut, helt tvärt, så vi kom inte hem. Orkade inte hela vägen, så vi svängde in hos Storm och sov över där i stället. Embla var mycket belåten.
Dagen efter hade vi tänkt träffa mamma/mormor, men fick inte tag på henne. Då bestämde vi oss för att åka över till syrran i stället. Det var nog ett smart drag. Hon var rätt omskakad efter olyckan dagen innan, då det triggade minnen av när hennes sambo krockade för en tid sedan.

Vi umgicks och hade det trevligt några timmar, åkte till sportaffären och fixade nya inlines till Embla (hon hade fått pengar till det i födelsedagspresent) och sedan hemåt lagom till kvällen.

TRO bara inte att det blev vila sedan, nya inlines måste ju testas. Och givetvis måste mammor också åka inlines då. Attans också! :P Knäppte en bild av det glada barnet och la sedan in kameran i lägenheten innan vi åkte iväg.


Embla testar sina nya inlines. Och eftersom jag stod på mina egna blev det bara en bild, sedan var jag smart nog att lägga in kameran INNAN jag slog sönder den! :P

Åkte en del för många år sedan, när jag bodde i Jönköping och sedan i Mariestad. Sen åkte jag inte på nästan tio år, och nu bor jag i en by som LUTAR! Jättemycket till och med! :P
Upp till skolan gick det bra, uppför är inga problem. Sedan körde vi på tvären på cykelbanan, och där gick det ju varken upp eller ner... Men SEDAN! Vi skulle ju tillbaks hem igen. Och då gick det nedför! :O

Alltså. Elskåp, staket, buskar, träd, gräsmattor är bra. Men när det bara är låga stenmurar på sidorna, asfalt på vägen och... nedförslut?! Det går ju bromsa till en viss gräns. Det borde gå att bromsa mer... Men JAG kan i alla fall inte få stopp på de där livsfarliga tingen! Och det höll på att sluta illa. Jag kör med full uppsättning skydd, handled, armbågs, knä, och givetvis hjälm på det. Men JÄKLAR vad jag slog mig ändå. Det small så pass att Embla inte ens skrattade åt vurpan, trots att den måste sett rätt dum ut.

Trots handledsskyddet fick jag en rejäl bula i handflatan, och var svullen och öm i armen i flera dagar. På ena skinkan trädde efter några dagar fyra stora blåmärken fram, för att sedan tona av till tre som försvann på några veckor.

Nu VILL vi gärna åka mer, men det känns så fånigt att ta bilen iväg till någon planare plats varje gång.
Finns det någon som har lust att åka en runda med mig/oss och lära oss hur sjutton man får stopp på sina inlines när det går nedför, INNAN vi slår oss fördärvade?!

VÄLKOMMEN hit i så fall. Jag... hm... kan bjuda på paj! :D Se min förra blogg för pajexempel! :D

Kramar / Ellen :)