Nu står den äntligen hemma på gården, Voyagen. Och sicken resa det vart.
25 mil i en bil som (bortsett från i mars då vi hade igång den) inte startats på 11 år, i mögeldoft och Skogsfrisk, med en tändning som fick ställas in på känn 6-7 gånger under resans gång, ett stycka avgassystem som efter en avgasknall sköts lös från bilen, stundtals i spöregn utan vindrutetorkare men med ett jävligt gott humör.

I regn och blåst på Bilistenparkeringen i Vuollerim motionerades det ok, byttes olja, tändstift, tändkablar, filter, glykol... det fylldes på luft i 20 år gamla blankslitna och söndertorkade vinterdäck och det donades.

Team Voyage (mig själv, den ökände Dr. B20 och vår egen sminkös Johanna) klarade resan med bravur. Voullerim-Ohtanajärvi på bensin och ren jävla vilja.

B20:on som Opeln är utrustad med gick något hackigt men höll hela vägen utan att gnälla alltför mycket. Hastighetsmätarn visade sig inte riktigt visa rätt då jag trodde att jag tog det lugnt och fint när min mätare visade 70, medans servicebilens mätare låg mellan 90-100. :D
Hem tog den sig iaf.

Nu blir det att slit ut och tvätta golvmattan ordentligt (det vita luddet tror jag inte är så hälsosamt, även fast det är rätt snyggt), renovera bromsarna, sko ett gäng fälgar med schyssta sulor, fixa tutan och vindrutetorkarna så är bara att se vad Pauli Kakkonen har att säga om den på SBP. För vad som gör bilen unik (bortsett från att det enligt uppgift endast finns ca 20 registrerade Opel Ascona A Voyage i Sverige) är att jag inte hittat ett enda rosthål på bilen. Och för att vara en 36 år gammal Opel måste det ju vara nåt sorts Rekord... hehe. :P

Sen blir det att köra den här sommaren ungefär som den är (har Weber med insug som man kanske slänger på B20:on som även har planad topp) och sen får vi se till vintern om det blir originalrenovering eller vad jag ska hitta på.

Nåväl, det som lever får se.