Det kommer liksom i vågor. Ena dagen går alldeles utmärkt, medans andra dagen kan gå helt i diket, och man undrar varför. På nåt vis så rår man ju inte för det. Det är som att tankarna är som ett lugnt hav i huvudet, men ibland blåser tankarna upp till storm och plötsligt så sitter man där och hoppas på att man bara ska komma undan med livet i behåll.
Dom minsta sakerna kan få båten att kantra, saker som i normala fall är bara saker man egentligen viftar bort eller rent utav skrattar åt.

Natten som var så höll jag på att kliva snett i en av alla trappor jag har på rundan, när en av vågorna kom farande från ingenstans i huvudet. Det sa bara "swooosh" - liksom budgetmärket som tillverkar mätare till bilar för övrigt - och tanken slog mig hårt i bröstet; tänk om mamma hade vetat långt innan att hennes stund var kommen?
Tänk om hon hade vetat; hur hade hon använt den sista tiden då? Hur hade jag använt tiden - eller - hur hade vem som helst använt tiden, om man hade vetat i förväg?

Vill man verkligen veta ärligt talat, när ens tid är kommen? Visst. Det är väl en sak om man får reda på att man skall somna in lugnt och stilla, i sin säng, då man passerat nittiofem år. Att man har levt sitt liv såsom man velat och att det gick lugnt till - men frågan är om man verkligen vill veta att man på sin trettioettårsdag skall sluta sina dagar, med sitt ansikte inmejslat mellan ribborna på grillen till en långtradare.
Alla reagerar olika.
En del kanske hade velat veta, men frågan är hur de hade reagerat? Det hör väl till människans natur att reagera på olika sätt, eller alla på samma gång; med tveksamhet, ovilja, lättnad, rädsla och framför allt; viljan att det helt enkelt inte ska hända?

Men tänk om man på nåt vis hade fått veta hur man slutar ens liv, och hur man än hade gjort så hade det ändå inträffat. Tänk om det enda man hade att välja på var att helt enkelt göra det bästa av sitt liv och göra det man drömmer/känner för - tills den dagen då livet helt enkelt tar slut?

Nog för att alla vet att livet ändå kommer ta slut en dag. Det sker oavsett om man vill eller inte, men i alla fall jag är tveksam till om man verkligen vill veta om man dör på ett lyckligt sätt, eller om man slutar som en kylarprydnad.

Ofta tänker jag på min kusin Daniel, som valde att avsluta sitt liv innan det var tänkt - eller var det ursprungsplanen. Förresten, finns där en ursprungsplan?
Han hade allt i mina ögon. Han var min hjälte när han tog körkort och gick vidare med alla möjliga bokstavskombinationer så att han till slut fick köra dom allra största och finaste lastbilarna - men ändå valde han att avsluta sitt liv med spriten i kroppen, i hög hastighet mot ett brospann med sin vita Golf Cabriolet.
Kan inte ens föreställa mig hur de där sista minutrarna måste ha varit.

När jag skriver detta, är det mörkt ute. Det är dessutom den fjärde december, och jag - liksom många - undrar vart den egentliga snön håller hus. Självklart var de självskrivna ute så fort den första snön kom - spåren syntes överallt - men med tanke på hur lite snö det är i trakten så undrar man ju; kommer snön komma över huvudtaget den här säsongen?

Men jag tror den kommer. Och när den kommer, så lär nog jag bli lite tyngre på gasfoten också, men samtidigt känns det som att man på nåt vis har vuxit lite. Blivit lite äldre, lite visare.
Men bara det blir före så skall det självklart bli mer inspelat med Crazy Asses doing Östersund-gänget.
Vi börjar dessutom bli ganska många nu - trevligt!


Ta väl hand om er där ute i trafiken.