Just nu känns det förjävligt rent ut sagt. Jag är hemma i Mariestad men det är inte det som gör att jag mår såhär.. Det handlar om en kille jag började prata med här och som jag har träffat. Tycker bra om honom han har sjukt dåligt självförtroende och tycker att han inte duger till något eller är värd någon.

Ibland har det skurit sig mellan oss men det har alltid gått att prata om det. Men nu kan man inte säga något för att han ska tro att man är sur, inte vill och så vidare.. Ibland har jag tänkt "Vad fan Helene ge upp vänskapen det kommer inte att göra något bättre" och ibland har man ändå hoppats.



Jag har haft många vänner genom alla mina 24 år som kommit och gått och några få består. Men ingen som gör såhär ont när han nu valt att avsluta vänskapen även om jag inte har velat försöka förändra honom då det är upp till honom. Som en vän som finns om han vill men nu är det som om jag måste avsluta allt och ha honom som ett fint minne. En person man träffa men som inte fortsätter att finnas i ens liv. Det finns många såna som kommer in och rör om i grytan och går vidare sen.

Det är väl så det är.