Jag hade glömt hur det var att ha någon som får en att le bara vid tanken på honom. Att bli respekterad, förstådd. Jag har aldrig tråkigt med dig, du vänder mitt humör genom ett leende, en blick, när du drar in mig i din famn och bara lägger huvudet på min axel. Du är kärlek.

Julen är över, äntligen. Panikångesten var ett faktum några dagar innan jul och jag är fortfarande trött efter flertalet sömnlösa nätter. Två jävliga månader väntar, fyllda med jobbiga dagar då sorgen och tomheten kommer göra sig ännu mer påmind.
Det blir bättre, lättare. Men jag är alltid trött, som om jag aldrig får sova ut ordentligt. Jag har dagar då jag inte orkar någonting och motivationen sviker. Jag vaknar fortfarande upp och vill dra täcket över huvudet för att försvinna tillbaka in i drömmarnas värld, men de dagarna kommer allt mer sällan. Det är lättare att slänga benen över sängkanten och ta tag i dagen.

Mina drömmar och framtidsplaner är inte lika starka som tidigare, men de finns där. Det börjar på sätt och vis närma sig..



"Let the rain fall down, and wake my dreams..."