I över nio år har jag haft min körkort. Det är ett tag, när man väl tänker efter. Bortsett från några få fortkörningsböter och enklare förseelser, som till exempel den där gången då jag precis hade satt mig i min dåvarande tidningsbil och i stort sett börjat rulla iväg, och Poliserna stod med lasern snett bakom hörnet på Hondaförsäljaren - halv två på natten - så är det i stort sett prickfritt.

Jag har kört allt från vanliga mopeder med två hjul som tre, till en Mercedes Sprinter. Den senare körde jag i maklig takt en midsommar, med dörrarna öppna på vid gavel, och skåpet fullproppat med glada människor.
Det har startats i nedförsbacke och uppförsbacke. Körts i lervälling som djupsnö. Undvikits potthåll och arroganta cyklister med musiken dånande i öronen.
Så döm av min förvåning när jag tidigare idag, nu på eftermiddagen för att vara exakt, råkar backa in i en vit Golf av nyare modell, med min V70.

Innan så hade jag, efter att ha letat i området efter en lämplig parkering, funnit en liten öppning framför den nyss nämnda Golfen. Det var trångt men efter lite justerande så hade till och med V70:in fått plats.
Väl tillbaka, så sa jag högt till min själv "Lars, backa nu för guds skull inte in i Golfen. Backa FAN inte in i Golfen!"
Så satte jag mig i bilen, startade, knäppte fast bältet, kollade omgivningen och backade lite, så att jag skulle kunna svänga runt och ut.
Minns tiden från när man lärde sig parkera, eller över huvudtaget starta i uppförsbacke. Det var verkligen en pina när man skulle till med sånt. Och, jag förstår än idag varför.
Det är verkligen ingen höjdare att balansera med kopplingen och hitta dragläget, samtidigt som man håller koll runt omkring, samtidigt som man inte vill köra in i bilen som står parkerad, måhända lite väl nära för ens egen komfortzon.
Och så gör man dundertabben att inte hitta dragläget mitt i allt.

Just precis som man hittar dragläget och bilen i stort sett stannar upp, så känner jag en liten liten duns baktill. Jag kör ut bilen ur parkeringsfickan och inser genast att jag måste stanna och kolla så det inte blev något på Golfen.
Men längre ner på den trånga gatan så kommer en Passat sakta smygande, förmodligen letandes efter en parkering, så för att inte vara i vägen så åker jag iväg.
Samvetet skriker åt mig i huvudet att jag måste tillbaka och kolla, även om en annan röst säger att det inte blev något. Det var en sån pass liten duns. Larmet gick ju inte ens.
Men jag måste!
Så det blev till att cirkulera i kvarteret och efter att ha stångats med den övriga trafiken - då denne tillfälligt leds om just här i trakten då det håller på och byggs cirkulationsplatser - så hittar jag äntligen tillbaka.

På den vita Golfen syns mycket riktigt inget. Ingen inbuktning, inget synligt märke. Men jag fotograferar regplåten och åker hem.
Väl hemma försöker jag få ägaruppgifter via sms..det gick åt skogen. Man måste numer ha det där jäkla "mywallet" för att det skall fungera.
Däremot upptäcker jag att den automatiska telefonen till transportstyrelsen fungerar, så jag säger registreringsnumret högt och tydligt, och ägarinnans namn berättas.
Detta namn söker jag sedan på en väl vald tjänst över internet - och vips har jag hennes telefonnummer.

Summa summarum. Hon var glad att jag ringde. Måhända lite stressad, och det var kanske inte så konstigt. Lät lite bitter också, men vem skulle inte vara det, av att få sådana nyheter.
Men vad gör man. Man måste ju berätta att det har hänt, eller hur?

Hoppas verkligen att det inte blev något!