Eller som den hette när den såldes här, Rover 820ti. Ja varför inte utöka bilparken med en fullständigt meningslös vagn just nu, när vintern är i antågande?

Historien är inte så lång så jag tänkte drabba de som efterfrågar bloggtrams med ännu ett litet putsbögspekoral.

Min vän hade skaffat sig en fantastisk vagn som behövde lite extra kärlek långt hemifrån. Frågan kom om jag ville vara med och köra denna fantastiska vagn till vägs ände, och undertecknad tackade såklart ja.

Eftersom felet på vagnen var växellådsrelaterat så tog den 650km långa resan abnormt lång tid, men det var emellertid tyst och bekvämt i kupén. Långtradarna som låg 2cm bakom oss på 2-1 vägarna blev smällar man fick ta...

Hemresan var dock inte lika planerad. Hur fraktar man två vita medelålders (nåja) anglofiler 650km norrut på bästa sätt?

-Tåg! hör jag någon i bakre raden skrika.
-Buss! vrålar visst någon därute till vänster.
-Du ska ju flyga, gubbjävel! ekar i närheten, för nära för att jag ska kunna se hånflinet utan mina ÖB-läsglasögon.

Nej nej. Nu ska jag lära er hur man gör. Man köper helt enkelt en bil på plats avsedd att brukas endast till hemdestinationen. En Alfa var det tal om. En Cheva med stor motor diskuterades. Inte helt koscher i en anglofils bok dock... Så till slut föll lotten på en Rover 820ti. Svensksåld 1996-97, tillverkad sent 1994. 200 hästkrafter via fyrcylindrig turbosnurra med vridmoment värdigt ett godståg från den amrikanska prärien.

Min vän köpte bilen. Vi rullade norrut och smilbanden bredde ut sig på undertecknad som satt bakom ratten. Efter några timmar hade helt enkelt bilen bytt ägare. Syftet är att transplantera hjärta till min Rover 820 Vitesse Coupe den dagen det behövs, men nu vete fan. Vilken kärra! 0-100 på drygt 7 och mer stabil än Dr Alban någonsin varit. Nej, den här är här för att stanna. 5 lappar gick nöjet på och det kan det ju vara värt för top of the line i aristokratin. Initialt var bilen fruktansvärt skitig invändigt. Odören kan ha varit kattpiss men även ett resultat av avställd ett år.

Vansinnet saknar sällan gränser för oss som skruvar och pular med bilar, men inte fan är det kul att Kung Bore snart ramlar in på besök. Gevalia får han fan inte. Numera är emellertid bilen ren både invändigt och utanpå. ”Elbow Grease” är visst termen.

Nåja