Jag vet att pappa aldrig varit någon ängel och att han gjort många saker man inte borde men snälla nån, nu får det fan i mig vara nog!

I februari i år fick vi reda på att han hade cancer i höger lunga, efter en tid spred den sig till magen men eftersom han då redan fått cellgift så kunde dom inte operera honom. Efter det var det lungt ett tag. Han fick massvis av mediciner och cellgift men inget hjälpte. Läkarna sa då att han i alla fall skulle överleva sommaren, vilket han även gjorde. Problemet är bara att cancern under tiden spred sig till hjärnan vilket gjorde att han både glömde bort vem han själv och alla vi andra var.

Klockan hade han ingen aning om hur man läste, tidningar gick inte heller att läsa eftersom han inte förstod var bokstäverna var till för, mat han aldrig ätit förut gick helt plötsligt utmärkt att äta dom få gånger han orkade få i sig någon mat. Håret försvann i stora tussar tills han blev helt skallig, orken försvan, han sov mer och mer, blev mer och mer deppig..
och som om inte det var jobbigt nog har han nu fått cancer i stämbanden som gör att han knappt kan prata längre... För några dagar sedan föll han hemma och kunde efter det inte resa sig från sängen på två dagar fast han fick hjälp av sin nya sambo. under den tiden fick han jätte dåligt med luft vilket resulterade i att hans ena lunga nu "krymt" vilket försämrar hans redan väldigt ansträngda andning ännu mer. Nu är han därför återigen inlagd på sjukhus och får hjälp att andas med syrgas. och jag vet att den dagen pappa lägger in sig själv på sjukhus, ja då är det inte långt kvar..

Snacka om att känna det som att allt går imot en just nu. Att skolan dessutom är fullproppad med nationella prov gör inte saken bättre och att jag blir mobbad av en tjej i min klass som verkar göra allt för att göra min tillvaro ännu sämre än den redan är gör inte heller saken bättre.

Jag är så jävla less på det här nu!!!!