Jag borde skrivit detta för länge sedan, men då trodde jag inte att jag skulle känna såhär långt efter. Här kommer en dikt jag snor ifrån min syster nu.

Du kommer aldrig någonsin få veta hur jag kände,
du vägrade lyssna.
Jag ville så gärna att du skulle veta,
hur mycket du egentligen betydde.
Du sa att du verkligen älskade mig,
och dumt nog trodde jag dig.
Du tror du bär en mask,
som du tror ingen ser.
Du gömmer dig från dig själv,
vågar inte titta dig i spegeln.
Jag kommer aldrig våga lita på någon mer,
du svek mig.
Jag älskade verkligen dig,
men du ville inte lyssna.

Alla gamla minnen ifrån 6 månader tillbaka, dom återkommer hela tiden. Det är en plåga men det är sånt man får leva med, men jag vill inte det. Man mår bara så jävla dåligt av allt. Vill bara skita i allt, bara sova och skita i allt.



A.Sandberg