Bloggfunktionen på Garaget är inte längre aktiv, men alla tidigare inlägg finns kvar att läsa på respektive användares sida. Nya inlägg hänvisas till forumet.
Hoppfull glädje – jag kan ha blivit av med stor gammal skada
18 april 2008
311
För några år sedan fanns det inte mycket hopp i mina ögon. Världen hade mer eller mindre rasat samma då jag råkade ut för en allvarlig skada. Jag kunde inte längre göra vad jag ville och det jag brukade göra….långt ifrån! Jag var grymt besviken på allt och alla. Att bli bra igen skulle ta allt ifrån ett halvår till att få dras med det hela livet. Hela livet…usch nä det kan inte vara sant!! Hos sjukgymnasten som följde brukades det stort allvar eftersom jag var fast besluten att komma tillbaka inom en snar framtid. Att det skulle ta flera år framstod som en hel evighet för mig just då.
Skadan som uppkommit var en överbelastning i knäna som gått så långt att jag fått bristningar i musklerna och sådär, vilket tydligen inte alls var bra. Tillfället jag insåg att någonting var allvarligt fel var när jag hade en tjej som cyklade ifrån mig (jag cyklade mycket på den tiden och hela tiden så fort jag kunde) på väg hem från mitt sommarjobb. Resten av sommaren blev det bil, jag kunde inte göra någonting med knäna utan att få ont.
När det var som värst kunde jag inte gå i trappor (fick ta hissen i skolan), jag kunde inte cykla någonting. Och där stod man med en sprillans ny cykel som jag inte längre skulle kunna använda. Sitta vid datorn gick i mycket korta perioder, men risken var mycket stor att jag fick så ont att jag ganska fort fick gå därifrån. Köra bil gick i max 10-20 min, sedan fick jag så ont att jag inte kunde sitta kvar. Inte ens vanliga promenader fungerade, jag kommer ihåg ett tillfälle där jag var tvungen att pausa på grund av att knäna inte klarade mer. Vid detta tillfälle hade vi gått HELA 1 km (knappt) hemifrån. Fan då var jag knäckt!
Jag har fått anpassa mig och mitt sätt till min skada, gått ner i tempo och allt sånt där. Det har inte varit lätt men nödvändigt. Efter 1-2 år då det knappt blivit nått bättre gav jag mer eller mindre upp. Förstod att det skulle ta mycket lång tid innan jag kunde göra det jag tidigare kunnat göra.
I veckan har jag reflekterat över att även om jag tagit i ganska hårt vid cyklingen till och från jobbet så känner jag inget i knäna. Kan det vara så att det är bra igen? Att jag klarar i närheten av vad jag tidigare klarade av? Fatta, fy * vad glad jag skulle vara i sådana fall. Det var tidigare en dröm…nu känns det som att det äntligen kanske kan bli verklighet! En annan möjlighet är att benen har blivit i så dålig kondition att knäet blivit starkaste länken, men vad tusan…så kan det troligen inte vara.
Glädje?!
http://www.nkk.nu
Skadan som uppkommit var en överbelastning i knäna som gått så långt att jag fått bristningar i musklerna och sådär, vilket tydligen inte alls var bra. Tillfället jag insåg att någonting var allvarligt fel var när jag hade en tjej som cyklade ifrån mig (jag cyklade mycket på den tiden och hela tiden så fort jag kunde) på väg hem från mitt sommarjobb. Resten av sommaren blev det bil, jag kunde inte göra någonting med knäna utan att få ont.
När det var som värst kunde jag inte gå i trappor (fick ta hissen i skolan), jag kunde inte cykla någonting. Och där stod man med en sprillans ny cykel som jag inte längre skulle kunna använda. Sitta vid datorn gick i mycket korta perioder, men risken var mycket stor att jag fick så ont att jag ganska fort fick gå därifrån. Köra bil gick i max 10-20 min, sedan fick jag så ont att jag inte kunde sitta kvar. Inte ens vanliga promenader fungerade, jag kommer ihåg ett tillfälle där jag var tvungen att pausa på grund av att knäna inte klarade mer. Vid detta tillfälle hade vi gått HELA 1 km (knappt) hemifrån. Fan då var jag knäckt!
Jag har fått anpassa mig och mitt sätt till min skada, gått ner i tempo och allt sånt där. Det har inte varit lätt men nödvändigt. Efter 1-2 år då det knappt blivit nått bättre gav jag mer eller mindre upp. Förstod att det skulle ta mycket lång tid innan jag kunde göra det jag tidigare kunnat göra.
I veckan har jag reflekterat över att även om jag tagit i ganska hårt vid cyklingen till och från jobbet så känner jag inget i knäna. Kan det vara så att det är bra igen? Att jag klarar i närheten av vad jag tidigare klarade av? Fatta, fy * vad glad jag skulle vara i sådana fall. Det var tidigare en dröm…nu känns det som att det äntligen kanske kan bli verklighet! En annan möjlighet är att benen har blivit i så dålig kondition att knäet blivit starkaste länken, men vad tusan…så kan det troligen inte vara.
Glädje?!
http://www.nkk.nu
Rapportera