Ord räcker inte ens till hur jag kände imorse när jag vaknade.. En stor klump i magen och den sitter forfarande kvar.. mina kinder är allt annat än torra..

Jag känner mig lurad, värdelös och alla dina ord känns falska..

Du gör mig sjukt glad mestadels av tiden.. men sen så trycker du ner mig genom att säga en mening...

Du har gjort det ända sedan jag träffade dig.. Jag börjar tro att det är medvetet..

Jag vill verkligen be dig dra åt helvete.. men jag kan inte. Anledningen varför är för att jag tycker om dig för mycket. Vilket jag inte ens tror du har fattat?

Om jag ens skulle ge dig en chans till och du gör om det, då kommer jag garanterat säga att du ska dra åt helvete.. Då är all kontakt mellan oss klippt.. om det nu inte är så att den är det redan idag..

Det är inte rätt att du sårar mig hela tiden och jag har fått nog. Jag har i princip tappat all förtroende för dig.. Bara med några ynka ord försvann den...

Jag är så jävla trött på att du säger saker till mig som du sedan påstår att du inte menade. Ibland undrar jag om du är helt jävla dum i huvudet? Du sårar mig medvetet.. Får du någon jävla kick av att se mig ledsen eller vad i helvete är det? Någon gång kan du väl fan växa upp. Inse att jag inte kommer finnas kvar om du fortsätter som du gör. KAN DU ÄRLIGT TALAT FATTA DET?

När jag började skriva det här var jag mest ledsen.. men nu är jag bara förbannad.. Vad i helvete ger dig rätten att leka med mina känslor?
Jag får väl iofs skylla mig själv som beblandade mig med en som var yngre. För det är ju ganska uppenbart att du är omogen som få!
Du förtjänar inte ens att få vara med mig!

Det är rätt patetiskt av mig att ens fundera över om jag vill ha kvar dig eller inte. Svaret borde vara ganska uppenbart..