Det är konstigt hur tiden passerar förbi utan att stanna upp för något eller någon.
Att ta studenten var mycket större än vad jag någonsin kunnat förstå. Och dagen då det begav sig så förstod jag det inte alls. Nu, såhär i efterhand, så inser jag. Det är dags att ta sig i kragen och växa upp nu, men jag vill inte.

Jag kommer att sakna min klass, eller ska jag säga min familj? För det var vad vi var, en liten familj på arton personer. Jag förstår inte hur jag ska klara av att sommaren tar slut och att jag inte får återvända till skolbänken med dessa. För jag vill träffa dem, nästan varje dag, skoja och skratta. Gå på Richards lektioner och gnälla över hur mycket läxor vi får. För det är livet.

Men nu tar livet nya vändningar, dags att ta körkort och laga bilen, dags att skaffa ett jobb och flytta hemmifrån. Bort ifrån hemmets trygga vrå. Nu ska jag stå på egna ben, och det känns konstigt. Men som tur är så händer det väl inte riktigt än. Jag ska resa lite och ta det lite lungt ett tag först, njuta av sommaren.

På lördag åker jag till Frankrike, blir borta i tio dagar. Förstår inte alls hur det ska gå att vara utan Fredrik så länge. Jag tycker en timme är för länge utan honom. Men jag tror att det blir en kul resa och kanske leder den också till insikt. (jag hoppas iaf det)

Sedan har älsklingen semester, så då hoppas jag att det blir mycket sol och bad, och gos. ;) äntligen lite tid för varandra. Inga slutproduktioner eller studentförberedelser och inget jobb. Tack gode gud för semester.


Bejbi, over and out.