Sommaren rullade sakta men säkert in mot Värmland. De flesta hade nog samma längtan som jag, sommar, sol, bad och utekvällar. Jag levde på det, tankarna jag hade, den längtan jag kände. Det var de som fick mig att gå upp på morgonen, göra det jag skulle, ta i med mina sista krafter innan sommaren. Många mer än jag kände nog de samma, många mer än jag sprang nog runt på stan och letade balklänningar, balskor, bokade smink, festade med vänner. Träffade gamla bekanta mitt upp i allt stressande...

...studenten kom närmare...

Några veckor innan studenten, i maj, låg jag på mitt rum, fönstret var öppet. Jag låg bara och lyssnade, klockan var ganska mycket. Precis när jag höll på att somna hörde jag syrener, funderade en stund, men när de tystnade somnade jag ganska snart.
Morgonen där på, tidigt, redan vid nio tiden ringde min mobiltelefon, en orolig vän ringde och frågade hur jag mådde, om jag var hemma. Jag var hemma, jag förstod inte vad det var frågan om, nyvaken som jag var. Tillslut fick jag fram en fråga, Varför undrar du?!

En 18-årig tjej hade under natten omkommit i en bilolycka, strax utanför där jag bor. Jag drog en snabb koppling och förstod vart syrenerna var påväg, till olycklplatsen...

...Den där olycklplatsen som jag nu, varje dag åker förbi. Jag kände inte Malin som omkom den natten. Men många av mina vänner stod henne nära. För mig blev händelsen mest långa telefonsamtal, ridturer och tröst.

Jag tänker ofta på de som hände den där natten, först tyckte jag de var ofattbart, sånt som bara inte händer. Några veckor innan studenten... nej, sånt händer inte...

...Jo, sånt händer, knappt två veckor senare hände det igen. En tjej på min skola, 18 år, körde, tappade kontrollen och omkom. Orättvist. Vi hade en tyst minut på studenten, lärarna grät, många av dom. Så fruktansvärt sorgligt...

...som om det inte var nog, som om två Malin inte var nog. Bara någon vecka in på sommarlovet kördes en bil förfort i Karlskoga, ännu en tjej omkom, Malin, en tredje Malin. Som om inte Det var nog, gick Hon i samma klass som en av de andra tjejerna.

Efter det här trodde jag det var slut. Så mycket tårar, telefonsamtal, frågor. Såå otroligt mycket medlidande, och ilska. Ilska för att livet är så otroligt obeskrivligt orättvist.

Natten till lördagen hände det igen, ännu ett liv lämnade jorden. En gammal skolkamrat, en nära vän till många av mina nära vänner. En person som bara alltid har vart där, sen jag var liten. En såndär man bara har koll på, utan att man tänker på det. Nicklas.
Många var och tände ljus åt dig, många saknar dig. Och jag bara förstår inte varför. Ärligt talat så gjorde det här mig så otroligt ledsen... Jag blir så trött på de som händer. Jag ser de som är kvar, ser allting, ett steg bakom står jag, men jag ser forfarande allting. Du är så otroligt saknad. Förut tänkte jag på det igen, Tänk om det bara är ett rykte, att de snart kommer fram att det inte är sant. Men nej, det är sant...



Nu, nu måste det vara nog. Snart har det berört alla, och du var droppen Nicklas. Det är så många av mina vänner som är så otroligt ledsna, det sårar mig...

Hela den här skiten gör så otroligt ont, så otroligt JÄVLA ont. För livet är så orättvist, ni borde vara här nu...

Vila i Frid, de är ingen tröst att säga det. Men ni, lova mig att göra det, Vila i Frid, nu har ni kommit hem...