Jag vill reservera mig för eventuella missar i dispositionen. Jag är inte helt som vanligt i huvudet, åtminstone känns det inte riktigt så =).

Idag är det fredag och i helgen är det vallåkra. Det betyder att i stort sett hela vänskapskretsen har åkt till helsingborg för att fira detta evenemang. Jag hade gärna följt med, men jag orkar inte. Dessutom har jag varit ganska ljudkänslig efter operationen, så en stor stad full med dönande bilar känns inte så lockande just nu... Men eftersom jag då ändå sitter här hemma så kan jag ju skriva lite här i bloggen. Inte för att jag tror att någon sitter och längtar efter att ta del av mina tankar, utan för att jag tror det kan vara bra att skriva ner lite av dem nu. Det har varit ansträngande för mig att prata efter operationen, så jag håller inne med det mesta. Man behöver vädra psyket på regelbunden basis, tror jag.

I mitt inledande blogginlägg skrev jag att jag inte kände någonting inför mitt tillstånd och sen gick jag direkt emot mig själv och skrev känsloladdade saker. Det var positiva saker men att känna positiva saker är också att känna.
Jag är realist. Jag försöker iallafall alltid att vara realistisk och inte blanda in känslor i allting. Jag är inte typen som är rädd för att visa känslor, jag tycker bara inte att man ska blanda in dem när man talar om reella problem som kräver lösning. Jag talar om t.ex. "barnen i afrika", kriget i irak ja ni förstår vad för situationer jag menar. En del människor tycker att det är viktigt att vara mycket emotionell inför sådana saker, annars är man bara en kall jävel. Jag tycker att det är viktigt att vara realistisk och rättfram, annars blir det mycket snack och lite verkstad.
Min hjärntumör kommer nog ingen att jämföra med Iraks eller Afrikas problem, men för mig är det annorlunda. Det är ju min framtid som står på spel, på riktigt. Just pga situationens allvar, förhåller jag mig väldigt realistiskt till den. Jag är inte den typen av människa, som tror sig veta att "jag SKA bli frisk". Jag har bestämt mig för att göra allt jag kan för att bli frisk = jag överlåter min kropp åt sjukvården så de får göra precis vad de anser vara lämpligt. Det skapar inte rum för några garantier, men jag kan vara lugn och sansad ändå. Jag kan ju tryggt veta att det som sker, sker oavsett jag oroar mig för det eller inte.
Finns det någon mening i allt som händer? Är detta ett straff för att jag har varit ett arsle en gång för mycket i mitt liv? Har Gud gett mig en hjärntumör för att jag ska börja tro på honom och på så vis bli räddad? Jag tror säkert att någon av dessa frågor, eller alla eller fler, skulle på allvar gnava skallen på någon annan som drabbas. De har inte gnavt mig, jag hittade på dem själv när jag hade tråkigt på sjukhuset. Men faktum är, att ett par dagar efter att jag fått beskedet, var jag på väg att smsa en gammal vän, som även är pingstvän, för att berätta om vad som hänt. Jag tänkte att det kunde ju inte skada att hennes kyrka bad för mig, för det hade de gjort. Jag avbröt mitt smsskrivande och bestämde mig då och där för att inte på något vis blanda in gud, ödet eller någon annan högre makt i detta medicinska som hänt. Jag tror inte på det i vanliga fall och då ska jag inte börja hyckla nu. Särskilt inte när jag är så lugn inför det hela.
Jag minns ännu vad jag tänkte när jag fick beskedet. Eller jag minns det inte ordagrannt för jag tänkte ju inte bara 1 sak och sen inget. Men jag tänkte ungefär "fan också. det är alltså så här det slutar. ha! tänk att jag skulle dö av en hjärntumör. det var ju typiskt." sen var jag mest arg på läkaren för hon trodde nog att jag skulle få panik och börja gråta. Hon var så sjukt gråtmild och satt och tittade på mig som om hon väntade sig att jag skulle komma med en våldsam reaktion. Till slut bad hon i stort sett om en reaktion och det var då jag sa "ja vi får väl se vad det är för nåt och jag tänker ju inte gå igenom någon plågsam behandling så isåfall är det väl slut här". Sån var jag första timmen ungefär. Jag hade ett par veckor tidigare sett en bild på en människa som var döende av en hjärntumör, och jag ville inte själv hamna i den sängen. Det som höll mig lugn just då var nog min tanke på att jag faktiskt kunde ta livet av mig om jag ville. På så sätt kunde jag ju känna att jag fortfarande kontrollerade situationen. Men så gick tiden lite, man fick prata med några läkare, man vande sig vid tanken och sen sätter överlevnadsinstinkten in. Jag måste göra allt för att klara mig. Det tycker jag är lite intressant, för jag tror att vi alla kan tänka oss in i situationer där vi säger att vi hellre hade dött, än genomlidit detdär. Jag har alltid trott att jag hellre skulle dö än genomgå en cellgiftsbehandling. Nu när kanske en cellgiftsbehandling är det enda som kan rädda mig från att dö, genomgår jag hellre den än dör. Jag är tillochmed djupt tacksam över att den finns! Våra hjärnor är verkligen spektakulära! Tråkigt att inte min sitter i säkerhet bara.


Livsnjutare