Jag hade planerat att skriva lite om hur det var att ligga på onkologen och få cellgift, så jag gör det nu!

Jag kom alltså till onkologen måndagen 15/9 och skulle få cellgift i 3 dagar. Jag skulle också få min PICC-Line insatt, som är ett rör man för in i en stor ådra i armen, ända in till strax ovanför hjärtat. Ja jag kan säga redan nu att det var lite obehagligt. Den ska jag ha där under hela behandlingstiden, som varar fram till slutet av november.
Så på måndagen var det bara PICC-line som hände och det var tillräckligt för en dag. Jag åt korv på pressbyrån i sjukhusentrén och tog det ganska lugnt den dagen. För första gången fick jag nu dela rum med en annan sjukling, som var bra mycket sjukare än jag. Han hade cancer i halsen och i lymfan, vilket innebär att han egentligen kan ha cancer var som helst i kroppen. Det var jobbigt att höra hans våndor men som min läkare sa, så saknar våra tillstånd likhet.

Tisdag
Jag fick min första cellgiftsbehandling på tisdagen. Jag var lite nervös och trodde att jag skulle må jätteilla trots att jag fick tabletter mot det innan + kortison som skulle förstärka illamåendetabletterna. Till min stora förvåning kändes det ingenting. Det var som att få helt vanlig dropp. Efter en timme var första påsen klar och jag fick påse 2 som även den skulle ta en timme. Tyvärr ställde de in min droppmaskin fel så den tog 3 timmar istället. Det var lite långtråkigt. Jag tror också att det var på tisdagen som min rumskamrat fick en sond nerkörd i magen, eftersom han var för sjuk för att kunna äta. Det är alltså en slang som man får mat igenom, för er som inte vet det. Man för den genom näsan, ner i svalget och ner i magen. Han kräktes när han fick slangen i halsen och jag lyssnade på musik i hörlurar... Jag åt pommes frites till kvällsmat.

Onsdag
Jag fick min andra cellgiftsbehandling, denna gång på en timme. Denna dag känner jag att jag inte har någon som helst matlust. Frukost blir bara en kopp te, lunch en påse godis och på kvällen åt jag en liten skål jordgubbsyoghurt. Jag mådde inte illa men det kändes som att jag skulle göra det ifall jag åt. Min rumskamrat började sedan kräka hejdlöst på kvällen så jag blev lyckligtvis flyttad till ett annat rum, och fick sova med musik i hörlurar eftersom min nya rumskamrat låg och jämrade sig hela natten. Stackarn. Men jag kunde ju inte sova om jag tvingades lyssna på det.

Torsdag
Jag fick min sista cellgiftsbehandling, för den här gången, på förmiddagen, så att jag skulle kunna åka hem så tidigt som möjligt. Överläkaren och min läkare kom in och gav mig lite råd inför permissionen, t.ex. att jag inte skulle umgås med människor inomhus eftersom mitt immunförsvar är jättesvagt nu. Jag fick också en spruta med mig, som skulle tas dagen efter för att stimulera mina vita blodkroppar lite. Jag skulle bara ge sprutan till distriktssköterskan så kunde hon sticka mig, så jag slapp själv om jag inte särskilt ville...
Efter behandlingen var klar väntade jag på att pappa skulle komma och hämta mig, vilket skulle ta ca en timme. Mina grejor låg utspridda lite överallt på nattduksbordet och på en stol brevid sängen, och det kloka borde ju varit att börja packa ihop lite inför hemfärden. Jag orkade inte. Jag pallade verkligen inte resa mig ur sängen och börja organsera bland kläder, tidningar och godispåsar. Det var ingen överväldigande trötthet men jag såg det som en ganska stor påfrestning att hoppa upp och fixa allt detdär. Pappa fick göra det när han kom. Vi åkte hem.

Hemma på torsdagen var jag lite rastlös men jag orkade inte göra nånting. Jag vilade mest och gick ut och rökte nån gång men jag orkade inte röka klart. Jag mådde inte så bra av cigarretterna och jag orkade inte sitta upp så länge. Jag blev tröttare och mer irriterad utan att orka visa det. Allting kändes påfrestande och det kändes att något var på gång. Jag hade fått tabletter mot illamående med mig hem, så jag behövde iallafall inte vara orolig för nåt skenande illamående, men nåt skulle hända.

Några dagar innan jag åkte in på behandling, läste jag om cellgift på internet. Där stod "vanliga biverkningar för cellgift är illamående, utmattning och håravfall".

På torsdagen började min övergång från människa till zombie. Jag tror att det blev värst på lördagen, för jag var ändå kapabel att åka bil till vårdcentralen på fredagmorgonen, för att få min spruta. Men det var enormt påfrestande att tvingas göra det på fredagen, minns jag. Lördag, söndag, måndag lämnade jag bara sängen för att besöka toaletten, resten av tiden låg jag bara i sängen och stönade högt och lapade saft lite då och då genom ett sugrör. Jag minns inte så mycket av de här dagarna, jag minns bara att jag aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Det var inte något illamående, det var kraftlöshet. Jag orkade inte stå, jag orkade inte sitta, jag orkade inte ligga, men ligga fick jag göra ändå. Den enda lättnaden jag fick, var när jag lyckades somna. Jag kunde inte styra över mina tankar hela tiden heller, och jag minns att denna meningen liksom spelades upp i hjärnan om och om igen "vanliga biverkningar för cellgift är illamående, UTMATTNING och håravfall". Den enda uppmuntring jag fick under denna tid var när pappa sa "det är inte för att du ska må dåligt, det är för att dendär jäveln i ditt huvud ska må dåligt". Det kunde inte bli mer sant.
På tisdagen åt jag lite nyponsoppa och ett par riskakor. På onsdagen åt jag vanlig mat och sen kom jag sakta men säkert igång igen. Biverkningarna var över.

Det tråkiga nu är att detta var bara en 3dagars behandling. Nästa är 5 dagar. Så jag kommer fråga om jag kan få stanna kvar några dagar efteråt och få dropp, så behöver jag inte tänka på att dricka ens.



PICC-line som jag får cellgift genom. Går ända in till hjärtat.