I februari i år åkte pappa in akut på sjukhuset eftersom han mådde så dåligt att han var påväg in i koma. Väl på sjukhuset tar läkarna fullt med prover som senare kommer att visa att han gått runt med lungcancer i ca 5 år. Cellgift satts in men nu 6 månader senare har vi nog alla insett att det är kört. Lungcancern vägrar försvinna och har nu spridits sig till magen. Pappa har gått ner säkert 40 kg i vikt, tappat allt hår, all aptit och nästan allt hopp eftersom läkarna innan sommaren började förklarade för honom att han skulle vara glad om han överlevde sommaren.

Allt det här har varit skit jobbigt att aceptera och framförallt att prata om. Alla i min omgivning har fått sin beskärda del av utskällningar eftersom jag varit på rejält pissigt humör. Men idag tog fan hoppet slut för mig också.

Pappa blev akut inlagd på sjukhuset idag klockan nio eftersom han nu fått tre tumörer i vänstra sidan av hjärnan som trycker så mkt på vissa delar där uppe att han inte längre varesig vet vilket år det är, hur gammal han är, var han bor eller vem jag och mina andra syskon är.


Vad fan ska jag göra?! Jag vill finnas där för honom för att lugna honom och hjälpa honom med allt men hur ska jag kuna göra det när han ser mig som en främling? Nån som bara kommer in och kallar honom pappa fast han inte ens tror han har några barn... Jag blir galen snart!

ps. Ursäkta den värdelösa stavningen och dom antagligen ännu mer värdelösa formeleringarna men jag är bara så fruktansvärt trött på allting just nu!