Han var stolt. Ledbruten och ledsen, men han var stolt. Stolt över att vara den han var. Detta var nåt ingen skulle kunna ta ifrån honom. Lacken var sånär orginal, många ägare och många mil hade sett till att den blivit avgnuggad, omplåstrad och omlackerad här och där genom åren.
Han älskade farten.
Visst. Han var inte så snabb. Inte som alla andra fartvidunder men bara han fick släppa lös så lät han hjärtat arbeta och med ens kunde han lätt vara uppe i 140km/h och mer. Men 140 räckte gott. En hastighet han trivdes bäst i.
Den nuvarande ägaren hade sett till att han hade fått nya gasdämpare av märkes Sachs. Fyra dämpare som hade krånglats dit, men väl på plats fick de visa vad de tålde ända från start.

Den lilla bilen var bekymrad över sin ägare. Han gjorde allt för att försöka pigga upp honom. Lät bakänden släppa kontrollerat och med tungan rätt i grillen så höll han koll på att inget gick överstyr. Men ägaren var ändå dyster.
Bilen spann vidare. Nåt måste ju pigga upp, så han bet ihop när krämporna kom krypandes i plåten. Han sög ihop, ville inte göra ägaren mer ledsen än vad han redan var. Nej han sken i stället. Vaknade alltid när ägaren ville, tog honom dit han ville. Att hjärtat blödde en droppe här och där var inget han kunde göra något åt för tillfället, men åtmindstone var det inte värre än att det var under kontroll.
Hans vän, stod parkerad flera mil ifrån honom.
Han den där likasinnade, med en turbo monterad på hjärtat. Bromsarna slutade visst ta. Den gamla bilen drog efter andan och suckade tungt.

Han kände sig smått obekväm, där han stod i garaget och trängdes. han tyckte om friheten som hade funnits hos ägarens föräldrar. Där hade han stått tillsammans med de andra bilarna, ute i friheten. Ute i friska luften. Här, där han stod nu, var det kvavt. Och mörkt. Helt kolsvart.
Han slapp bli översnöad i alla fall. Alltid nåt positivt med det.
Ibland rullade någon förbi. Minst av allt vill han träffa på Audin som brukar stå mitt emot garageporten. Den var elak mot honom. När ägaren inte såg på så backade den idioten in i honom. Det hade inte gjort så ont, om det inte hade varit för den där dragkroken.
Den gamle bilen gnuggade sig mot framflygeln. Den var fortfarande intryckt. Inga pengar, inga reparationer. Bara att bita ihop och göra sig känd för vad man var. En Volvo.
23 år. Nej 24 numer förresten. Han undrade om ägaren tyckte om honom fortfarande?

Ibland - åtmindstone förr - så kunde ägaren komma och prata med honom. Inte väcka upp honom, men i det sömniga tillståndet så kunde han höra ägaren prata med honom. Lugnande. En vän till en annan. Han kunde gå med handflatan mot huven och dra fingertopparna längst lacken. Kontrollera om där har blivit någon ny skada eller buckla.
Ägaren var en underlig typ, men han tyckte om honom. Trots allt. Att han såg till att de båda svingade in i ett förbannat staket och skadade kofångaren bak - plus bakflygeln - var ett erkänt misstag. Ägaren var förlåten innan hans beklagande ens kom.
Sånt händer. Han är en Volvo. Han tål det. Han vet att han får bra behandling annars. Och får han inte bra behandling så vet han varför. Pengabristen är ett helvete för båda parter.

Den gråa gestalten slumrade i garaget. Drömde om forna tider som bara han kunde minnas. Han hade levt i 24 år, och förhoppningsvis skulle han leva lika länge till. Vem visste hur resan skulle sluta?
Hatad av många. Retad av andra bilar, retad av andra människor. Men han visste att hans ägare var stolt över honom. Så länge han visste det, skulle han bita ihop.
I samma stund som han önskade att ägaren skulle komma och öppna porten, hörde han bekanta fotsteg utanför garageporten. Dom gick inte att ta miste på. Hans ägare gick på ett underligt sätt.
Ja, tänkte han. Äntligen frihet..