Detta blir, eller är iallafall tänkt att vara, det sista blogginlägget om min sjukdom.

Nu var det ett tag sen jag uppdaterade, men jag blev alltså färdig med strålbehandlingen den 8:e januari. Därefter var jag tvungen att vänta i sex veckor på röntgen, eftersom strålningen fortsätter att göra nytta så länge efter avslutad behandling. Det var rätt dryga veckor, men inte närmelsevis lika dryga som de två veckorna jag fick vänta efter röntgen. Sådana bilder ska betraktas av flera läkare, därför tar det lång tid. Iallafall så var jag på återbesök i måndags och tumören är borta. Man kan tydligen se en liten ljus fläck där den satt, som orsakas av irritation som brukar försvinna efter ett tag. Ungefär som att man är röd på huden efter att ett sår läkt, skulle jag tänka mig.

Så nu hade man ju hoppats att man skulle få börja sitt nya genomtänkta liv, men det får jag inte. Jag är tröttare och slöare än jag nånsin varit, vilket är helt normalt efter min behandling. Jag fortsätter att vara sjukskriven och ska nu träna upp min kropp igen genom att bara röra på mig. Slappt kan tyckas men jag brukar säga att jag dignar under min egen existens. Det är alltså en pers att bara finnas, så trött och slö är jag. Det kommer att gå över. Utöver det så följer naturligtvis minutiösa efterkontroller under en lång tid, så att jag inte blir sjuk igen. Lyckligtvis är återfall mycket sällsynt efter denna typen av tumör.

Jag tänkte inte skriva mycket mer nu, för jag är trött i huvet och överallt. Så jag får väl försöka sammanfatta allt, även om det är omöjligt att göra det på några rader här ikväll. Jag hade tur får man väl säga. Tur att det visade så tydliga symptom, tur att allt har gått helt planenligt hela tiden, att min pappa är pensionerad och kunde ta hand om mig mellan cellgiftsbehandlingarna, att jag har så fina vänner. Jag skulle kunna fortsätta men det känns inte så viktigt att prata om allt som var tur. Det känns mycket viktigare att säga tack så mycket allihop som varit med, om så bara på ett hörn. Tack alla vänner som hälsat på, dragit ut mig på promenad, skrattat bort värk, umgåtts, ätit kebab/pizza/korv/allt, ringt, smsat, kommenterat på bloggen, jag vill försöka innefatta alla på ett sätt som får var och en att känna sig personligt berörd, men jag vet att ni alla vet vilka ni är ändå. Tack föräldrar och systrar med familjer. Tack alla på garaget.org som kommenterat på bloggen, det har varit mycket värdefullt. Tack alla på CSK och universitetssjukhuset i Lund. Tack allihop ännu en gång, jag kan inte säga det nog. Det hade varit sunkigt att göra det ensam.
Ingen nämnd och ingen glömd.
Jag skulle kunna skriva mycket mer och känner att jag borde, men jag orkar inte just nu. Jag kanske gör det nån gång =).

Som avslutning tänkte jag lägga in lite bilder från olika ställen under resans gång. Jag vill också rekomendera den här låten, som jag hittade ungefär samtidigt som läkarna i Kristianstad hittade min tumör. Den har lite symbolik för mig, jag lyssnade på den halva natten innan den ödesdigra dagen då jag fick diagnosen. http://www.youtube.com/watch?v=luIBrGyF … re=related

Jag har också ett citat som ska få avsluta tumörbloggen eller vad man ska kalla den. Det är från filmen Lock stock and two smoking barrels. En film som jag först inte gillade, men lärde mig att uppskatta under denna tiden.
=) "Fuck it! The battle is over and the war is won!"


Efter operationen



Frukost innan operationen. Antibiotika och kortison.



Så såg det ut samma dag som jag opererades.



Här får jag min allra första påse cellgift. Första gången var värsta gången. Lite rosig om kinderna kan man bli av det.



PICC-line. En tunn slang som läggs i en blodådra och förs sedan in till hjärtats högra förmak. Jag fick cellgift genom den och den låg inne från september till december.



Här låg jag i en knapp vecka efter varje cellgiftsbehandling. Nerbäddad på soffan framför tv:n och drack isvatten med sugrör. Denna bilden är tagen en natt då jag fick trevligt sällskap.



Om anhöriga ville ha en kopp kaffe på cellgiftsavdelningen så fick de lägga en slant i den här spargrisen. Jag tyckte han var fin så jag tog en bild.



Den här masken användes när jag fick strålbehandling. Det är viktigt att huvudet är helt stilla och alltid ligger i samma ställning, därför spänns man fast med en sådan här mask. Den sitter alltså fast i bordet under mig. Det är individuella masker som görs speciellt till patienten. Denna bilden är tagen på min sista cellgiftsdag, därav ser jag lite medtagen ut.



Julklapp från syster =)



Bara en kul liten skylt. Var väl nån sköterska eller doktor som tyckte om makrill i tomatsås och alltid slängde den tomma burken där. Först när jag lagt över bilden på datorn såg jag att människan stavat fel till makrill :D.



Mina bilar. M3an krånglar men den ska bli fixad så fort jag orkar ta tag i saker igen =).