För ett 5 - 6 år sedan kändes det som om livet va på väg åt rätt håll.
Ungefär som en sån där pappersdrake som ungarna flyger med på stranden.
När vinden äntligen, efter många försök o mycke springande, tar tag i draken o för den upp i det blå.
Äntligen, nu kunde jag börja leva på riktigt.
Allt jag behövde o ville ha fanns på armlängds avstånd.
Men plötsligt störtade allt samman.
Draken tappade höjd o gjorde en rejäl kraschlandning.
Det vackra glansiga pappret revs sönder o den sköra ramen gick i bitar.
Snöret trasslades ihop så till den milda grad att det hade varit lättare att bara klippa av det...
I stället började ett mödosamt nystande, klistrande o lappande.
Det va nära att smällen tog drakens liv, men draken ville annorlunda.
Visst hade den önskat att få glömmas bort under de mörka jobbiga stunder då den hade tränats för att kunna flyga.
Hånskratten som ekade om hur han aldrig skulle kunna komma upp i det blå bland de andra drakarna. Bara klippa av snöret...
Men nu visste han att det gick, han kunde flyga o han hade älskat den korta flygturen, svävandes i vinden, o bestämde sig för att dit skulle han igen, upp i det blå :)
Men kraschen hade satt sina spår o han hade blivit lite rädd.
Rädd för att trassla in sig i nått han inte kunde komma ur.
Rädd för en ny krasch.
Långsamt började saker o ting komma på plats.
Att dra sig undan lite o i lugn o ro få slicka såren hade gjort underverk.
Nån stans på vägen la jag märke till en annan drake.
Vad som drog min uppmärksamhet vet jag inte riktigt.
Kanske för att den flög ungefär lika illa som min drake.
Ibland korsades våra vägar.
Med tiden kom vi allt närmre varandra. Kanske lite för nära.
Trasslet med snöret, det sönderrivna silkespappret...
Allt gjorde sig påmint.
Jag vågade inte, fast jag ville.
Här om kvällen dök hon upp igen.
Hon virvlade förbi med sitt färgglada silkespapper.
Det e dom stunderna som gör det värt att leva igen.
Det e hon som gör min himmel blå o som får mig att vilja flyga högre än nånsin.
Med henne skulle jag vilja upptäcka världen o flyga dit vinden för oss.
Så kommer det aldrig att bli.
Nu står jag där, ensam på stranden, med min tejpade drake.
Jag flyger igen, även om balansen behöver justeras en aning.
Det känns helt ok.
Nu kan det bara bli bättre
Nu vet jag att det finns en drake till ;)