Den senaste tiden har jag om och om igen återkommit till ett ämne i mina personliga funderingar. Ni vet det där som poppar upp när man diskar eller är ute och går eller gör något annat monotont.

Det jag har brottats med är relationer.

Det är snart två år sedan jag och Emblas pappa separerade, och jag lever ensam utan några avsikter att ändra på det. Och DET verkar vara känsligt för många. Möter oftast två reaktioner. Dels att det inte kan vara min vilja, och dels att det verkar provocerande att jag vidhåller att det faktiskt är mitt frivilliga val att leva ensam.

Varför förväntas man ha en relation? Varför är tvåsamhet en norm, och vi som väljer något annat något udda som behöver styras upp? Dels genom raka frågor "Är det inte dags att hitta någon och gå vidare nu?" och dels genom dolda små kommentarer "Vi var massor av par på festen och hade jättetrevligt!" (Givetvis var man inte bjuden, en singelperson kan man ju inte bjuda, VEM vet vad en sådan tar sig till?!)

MÅSTE målet för varenda ensamstående kvinna vara att finna en man att dela livet med?! Är det på något vis hotfullt när man säger sig vara nöjd med tillvaron som den är?!

Jag är less på att inte kunna umgås med killkompisar utan att det förutsätts av människor omkring att man är ute efter en relation, eller i alla fall att man har sex med varandra?! Varför det?

Jag umgås med vänner av båda könen UTAN sådana baktankar.
Jag trivs med mitt singelliv.

Är det provocerande?

Måste en ensam tjej ha en kille? Till vad i så fall?

Är det något som ska göras gör jag det själv eller ber någon om hjälp.
Och jag åker på event för att jag tycker det är kul, och behöver ingen pojkvän som tar med mig dit.

Däremot behöver jag vänner som ställer upp och hjälper mig, eftersom jag inte är frisk nog att reda ut allt jag vill göra helt på egen hand.

Känner jag mig ensam har jag ett antal vänner som jag kan umgås med. Eller så hittar jag på något på egen hand, tråkigt har jag sällan. Känns allt hopplöst kan jag bli omklappad av mina vänner, eller så går jag ut och går, och går och går tills alla tankar fallit på plats igen.

Är människor överlag rädda för att vara ensamma? Varför det? Jag tycker det är rätt skönt.

Bara jag som stökar till, bara jag som har ont av stöket, när jag har städat blir det inte stökigt för att någon annan inte visar hänsyn, jag kan njuta av det jag åstadkommit. Jag kan göra saker när jag vill, utan att ta hänsyn till någon annans önskemål. Jag behöver inte ha dåligt samvete över saker jag inte haft kraft att ta itu med, för ingen kommer hem och klagar på mig. Det jag missat får jag helt enkelt göra i morgon.

Visst kan jag också sakna någon som backar upp mig, någon som finns vid min sida, och som bekräftar mig då och då. Men måste den personen samtidigt vara bara min, och ingå i mitt hushåll? Duger det inte med vännerna, som jag för det mesta tycker gör ett utmärkt jobb?
Att jag ibland behöver någon att bekräfta, ta hand om och pyssla med brukar lösa sig, finns alltid någon i vänkretsen som behöver bli sedd och förtjänar uppmärksamhet.

Således har jag kommit fram till att jag trivs ensam, och att jag är nöjd med den respons jag kan få av vännerna, och att jag inte känner behov av någon relation. Varför just tvåsamhet är en norm kan jag inte förstå, för jag ser inte varför det på något vis skulle vara "finare" än att vara singel?

Jag känner mig stark på egen hand. Jag litar på min egen förmåga att klara av tillvaron.

Jag, mitt och mig, på mitt vis, när jag vill. Ta ingen skit.

Det känns fortfarande hållbart.

Kram / Ellen :)