Skit också!

Jag har MASSOR av trevliga sommarminnen att berätta om, och bilder att visa, men jag är så trött, så trött. Jag ORKAR bara inte. Inte just nu.

Idag har jag brutit ihop över min hopplöshet igen.

Det har väl egentligen inte varit värre än vanligt, det är mer att det är så mycket som kommer upp och som får mig att reagera på en gång nu.

Jag som försöker hålla ut och tänka positivt, se möjligheter i svårigheter och ta allt som det kommer... men idag rann det bara över, FAST jag försökte låta bli.

Totaltappade tråden.

Sedan den roliga men intensiva Moholmshelgen har det ju varit jobbigt. Var hemma på måndagen med Embla som var förkyld, tisdagen åkte jag och handlade och tog mig knappt hem. Låg till fredagen då mamma kom och hjälpte mig så jag kunde duscha för första gången på en vecka, och sedan har jag mest vinglat genom dagarna.

I helgen hade jag vänner här, underbart trevligt men tröttande, och i måndags kom Embla, tisdag iväg och handla med stödteamet, igår gav jag en intervju om min sjukdom.

Det kan vara det som satte igång det lite också. Tycker det är jätteviktigt att berätta om den här jävliga sjukdomen så fler får en chans att förstå, samtidigt som det såklart är skitjobbigt att fronta hur hopplöst det egentligen är.

Träffade en gammal fotografkollega (nä, hon är inte gammal, men det är tjugo år sedan vi började arbeta tillsammans på fotoavdelningen på lokaltidningen!) och en reporter som kommit till redaktionen efter att jag slutade arbeta för snart tio år sedan. Vi pratade om ME och vi pratade om vardagen och framtiden.

Just framtiden. Den är ju rätt hopplös egentligen. Jag får ju leva i nuet. Jag kan ju faktiskt inte planera något alls. Det finns inget "sedan" i mitt liv. Det finns bara nu.

Att kunna bygga upp något för framtiden finns inte. Min ekonomi är på gränsen hela tiden, det som slits ut är svårt att ersätta, jag kan inte räkna med bättre hälsa i framtiden än idag och hela mitt liv känns som ett företag som bara ska rationaliseras och hårdbantas för att gå runt på så lite resurser som möjligt.

Skillnaden är att högkonjunkturen alla väntar på sannolikt aldrig kommer till mitt liv. Då, när det efter år av återhållsamhet börjar rulla igen så man kan byta ut maskiner som är omoderna, anställa mer personal och fortsätta bygga ut och utveckla företaget... dit kommer mitt liv troligen inte komma.

Visst, jag har bättre livskvalitet i dag än jag hade för ett par år sedan. Absolut. Men varför har jag det? För att jag har avgränsat livet så mycket. Det är mindre och mer lättskött idag. Problemet är att jag kan inte skära ner mer än så här. Och det saknas ändå marginaler. Det går så länge inget går sönder för mig. Och det går sönder saker...

Idag fick jag ge upp cykeln. De 22 år gamla däcken är helt enkelt inte möjliga att pumpa i all evighet. I morse pumpade jag och följde med Embla till skolan. Jag fick gå hem, luften höll inte längre än så. När jag skulle möta henne i eftermiddags kom jag inte av gården ens. Fick gå i stället.

Visst, cykelpunka är snabbt fixat, eller hur!? Först behöver jag bara en körbar dag då jag inte har något viktigare som måste fixas (som mat eller dusch eller sånt) då jag kan köra till Biltema och handla det jag behöver. Sedan behöver jag sannolikt vila efter det och återhämta mig någon dag, innan jag i bästa fall får en funktionell dag (då jag kanske inte måste välja att laga mat eller sköta hygien) då jag kan byta däck och slang på cykeln. I bästa fall kanske jag får ihop det inom två veckor. Om jag skippar dusch. Om jag inte försöker tvätta bilen, eller behöver dammsuga i lägenheten... Eller det visar sig att jag behöver iväg och skaffa skor eller kläder till Embla eller något liknande. Något akut FÅR inte inträffa.

Förut fick jag inget ljud i mobilen. Den bara vägrade. Den ringde gärna, men det fanns varken knappljud eller högtalare eller mikrofon som fungerade. Det hann rinna några tankar genom huvudet innan jag fick den att fungera igen, efter en omstart. Ska inte klaga i och för sig, fick telefonen för ett år sedan av Karin, som ledsnat på att det stängde av sig lite då och då, och den fungerar ju faktiskt för det mesta i alla fall! :) Men jag fick lätt panik vid tanken på att den eventuellt skulle lägga av nu...

Bilen ska jag använda så lite som möjligt. Framdäcken är slut. Slut-slut alltså, så att bilen är otrevlig att köra. Hade räknat med att kunna rulla säsongen ut på dem, men en oväntad (och olovlig) långkörning då bilen var utlånad i våras tog 150 mil på dem, och det är nog det som gör att det inte går säsongen ut. Och nya däck KOSTAR... inte bara pengar utan också tid och energi att lösa.

Om jag i alla fall kunde säga att "jaja, det är som det är just nu, om några år kommer allt se annorlunda ut" hade det ju funnits hopp. Idag har jag tappat det. Jag kände INGEN som helst framtidstro när jag stod i köket med tårarna rinnande.

Visst. Jag VILL leva. Men jag pallar inte att leva helt utan marginaler. Jag kan leva med minimal ekonomi, om jag har energi nog att möta och hantera de situationer som uppstår. Jag kan leva med att jag inte orkar det jag vill eller ens borde, om jag slipper känna mig ständigt stressad och pressad.

Men just nu ser jag fan ingen lösning på min framtid, det känns bara som en enda lång räcka av överlevnadskamp, och jag SAKNAR mitt gamla friska jag så det gör ONT!!!

Det finns inget sen. Det finns bara nu. Och jag har tappat tråden.

/ Ellen