Jag är en person som har oerhört svårt att lita på andra människor.
Och varför skulle jag inte vara det, när de flesta som jag faktiskt litat på har svikit gång efter annan. Detta sedan jag var några år gammal.
Vad lär man sig av det?
Jo, det går inte att lita på någon, och man får uppfattningen att det är normalt att bete sig ett jävla as. Alltså blir man själv ett jävla as. Du tror att det är okej att använda människor som slit och släng saker. Nä, det passade inte, bort.
Men jag kan inte förneka att det är ibland är till sin fördel att vara en elak bitch utan någon större empati för resten av världen. Det behövs när man oftast fått lösa all skit i livet på egen hand. Jag tar på mig den rollen när den behövs. Jag är väl lite personlighetskluven, men vem är inte det egentligen?
Kommer man in bakom den tuffa fasaden och lyckats förtjäna min tillit, har man fått en lojal vän som ställer upp i vått och torrt. Och som, om än med en hård framtoning, visar på sitt eget vis att hon bryr sig. Oftast visas detta genom att hjälpa till med saker, hämta och skjutsa överallt. Att säga till någon att jag tycker om den är oerhört svårt för mig, det existerar knappt.
Att säga till någon att jag tycker om den kan jämföras med att knivhugga mig själv i magen. Det är tillräckligt svårt att skriva Jag tycker om dig! Det är en produkt av vad jag gick igenom under grundskolan…

Den här bloggen har jag funderat på att skriva länge, men inte riktigt kommit till skott.
Och sen är det ju det där med tillit till andra människor.
Att skriva detta är bland det jobbigaste jag gjort och då har jag ändå utelämnat en del och den är antagligen lite osammanhängande.

Jag är inte speciellt unik på något sätt. Jag är varken speciellt snygg eller speciellt ful. Inte speciellt tjock och inte speciellt smal. Inte så värst lång och inte heller så värst kort. Jag har grå ögon, inget som är särskilt ovanligt vad jag vet. Jag är bara helt enkelt väldigt vanlig. Jag är inte jättebra på något speciellt, kan lite om det mesta.
Det enda som är unikt med mig är helheten. Det finns bara en som är som jag. Jag.
Så jag är ändå unik. Vi är alla unika. Det finns bara en som är som de ser ut som du.

Jag är nummer ett.

Det har tagit några år för mig att tycka det, och jag gör det långt ifrån hela tiden. Men att tycka det ibland, är ett stort steg från att hata sig själv så till vida att man börjar ifrågasätta folk som tycker om en och undrar om de är dumma i huvudet på riktigt.

Det går väl inte att tycka om någon som är så fet och misslyckad som jag?

Att börja tycka om mig själv tog ett bra tag, och jag är numera rätt nöjd med att vara som jag är. Det är först i år jag kommit fram till att jag är nöjd med den person jag är. Jag har fått jobba hårt för det. Från att ha fått både självförtroende och självkänsla nertryckt i fotknölarna under åren jag blev mobbad. Jag klarade mig igenom det tack vare hästarna. Hade jag inte haft stallet att fly till, skulle jag förmodligen inte ha levt idag. Att börja gymnasiet på annan ort, var det bästa beslut jag någonsin tagit. Jag kände inte en kotte på skolan. Men det gjorde jag snart. På en så liten skola vet man snart vad alla heter. Visserligen gick jag upp massor i vikt under gymnasiet. Men det är inte så konstigt när det äts konstant och dricks folköl och hembränt i hejdlösa mängder. Det läkte mig psykiskt, men ändå inte. Vissa saker förträngde jag bara med alkohol.

Jag tog sent omsider tag i min övervikt och började idiotträna och äta efter alla konstens regler. Så från att som tyngst toppat på knappa 110 kg på mina 168 cm. Väger jag nu mellan 61-63 kg, och är nöjd där. Varken mer eller mindre.

Det som brukar sägas om mig är att jag är känslokall, elak och inte bryr mig ett skit om min omgivning. Det både stämmer och är samtidigt helt fel.
Jag bryr mig visst.
Bara det att jag oftast har tillräckligt med egen skit att ta hand om, andras problem får helt enkelt inte plats. Jag har fullt upp med att försöka få mig själv att förstå att jag inte är ett enda stort fett misslyckande hela jag. Jag har inte ork eller lust att vara glad och trevlig mot alla människor jag möter.
Den största anledningen till missuppfattningen att jag inte bryr mig om något annat än mig själv, är förmodligen att jag har aldrig lärt mig att visa några andra känslor än ilska och likgiltighet. Jag bär verkligen inte känslorna på utsidan av kroppen. De får man dra ut om man ske se dem.

Den andra beskrivningen av mig, den du antagligen skulle få från någon som känt mig länge och som jag litar på och vågar vara mig själv runt är, intelligent, omtänksam, rolig, om än lite tungsint och gräver lätt ner sig i saker, men humorn och skrattet är aldrig långt borta, hon är snäll, antagligen för snäll och inte att förglömma helt galen, kan hitta på precis vad som helst när som helst .


I min släkt är vi erkänt dåliga på att säga och visa att vi tycker om varandra eller visa uppskattning för varandra. Vi gör helt enkelt inte sånt. Men vi är väldigt bra på att få raseriutbrott, racka ner på varandra och påpeka fel och brister hela tiden. Men vissa av oss blir bättre på motsatsen. Och innerst inne vet vi att vi tycker om varandra. På fester däremot, då blir vi väldigt känslosamma. Barn och fulla människor säger sanningen.
Eller hur var det ?
Hellre såra än bli sårad, är väl det motto jag levt efter sen tidiga tonåren.
Oftast gör jag det utan att jag tänker på det, eller för den delen menar det.
Jag bara säger vad som dyker upp i skallen just då, och hur jag ser på saken.
Det blir ofta fel och låter värre än vad det var ”tänkt”.
För en av mina brister är att jag sällan tänker innan jag säger eller gör nåt.
Jag är helt enkelt ganska burdus i min framtoning och kastar mig in i saker utan en tanke på konsekvenserna. Men det är sån jag är. Gilla det eller dra.
Jag är inte ensam om att vara sån i min släkt. Vi är mer eller mindre sådana allihop. Brutalt ärliga i vissa avseenden. Uppfostrade till att vara tuffa och stryktåliga. Vi hörs och vi syns, framförallt hörs.
Hårt, men hjärtligt och skrattet är aldrig långt borta.

Att fullständigt krascha psykiskt är inte trevligt. Att gå runt som ett spöke av den man ändå egentligen är och innerst inne vilja göra saker som träffa kompisar osv. Men helt enkelt inte lyckas ta sig ur sängen för mer än att gå ut med hunden, gå på toa eller duscha. Och någon gång då och då när dammråttorna och grushögarna blev för stora, dammsuga det värsta. Jag gör ingen hemlighet av att jag funderade ordentligt och många gånger på att ta mitt liv.
Inget brev. Bara försvinna.
Men det fanns någonting som hindrade mig, eller några snarare. Inte hindrade mig fysiskt, det behövdes aldrig. Jag kom aldrig så långt. Som tur är kom jag aldrig längre än till tanken.
Det viktiga här är att jag tog mig ur det, och jag är starkare nu än innan. Jag tvingades ta tag i mitt liv och rannsaka hjärnan och bearbeta allt bagage som samlats i stora avfallshögar under min uppväxt. Jag gjorde det inte på egen hand, det klarar nog ingen. Man behöver hjälp i sådana här situationer i livet. Bara det att ta be om hjälp var ett stort steg för mig. Jag gör inte det, jag ber inte om hjälp. För tidigare när jag bett om hjälp har det inte kommit någon. Till slut slutar man be om hjälp. Det blir du mot resten av världen. Men nu när nästan var för sent och på vissa punkter var alldeles för sent kom hjälpen.

Som någon som jag kommit att tycka väldigt mycket om sa till mig när jag mådde som sämst, -Melina, du är inte alls misslyckad. Ta allt du åstadkommit i liv och lägg då till att du bara är 26 bast. Hur många har gått ner 40 kg och lyckats hålla det?
Det är inte ordagrant, men innebörden är den samma.
De orden hjälpte mig. De hjälpte väldigt mycket. Det var förmodligen dina ord som hjälpte mig allra mest. Och fick mig att börja bearbeta allt jag samlat på mig. Tack för att du brydde dig om mig. Nu vet jag inte riktigt hur det är med det. Som vanligt klantade jag till det. Det hör till, det gör jag alltid. Är det något som alltid går att lita på är att jag förr eller senare klantar till det.

Mitt liv just nu är långt ifrån perfekt i något avseende. Har mina dippar neråt i psyket, men nu är de väl inte värre än någon annans. Jag grubblar ganska mycket över saker, men det hör till min person.
Jag bara är sån. Tänker alldeles för mycket.
Jag, Kronofogden och de flesta inkassoföretag är tajta polare vid det här laget. Men det är som det är med det. Jag får leva med att jag klantat till det ordentligt ekonomiskt. Och att inte ha någon stadig inkomst gör inte det hela enklare, jag vet inte ens om jag har några pengar alls nästa vecka. Inkomstmässigt lever jag dag för dag. Det beror ju på om jag har nåt jobb. Det lilla som trillar in i pengar går till Fogden, inkassoföretag, boende, kostnader för hästen, huset och sen till mig själv.
Jag är i alla fall inte hemlös, tack vare Jocke. Bor ju hos honom nu men är skriven i Boda.
Jag är oändligt tacksam för att Jocke sa: Stäng in Bamse med mat för en vecka och kom och bo hos mig istället !
Som vanligt blev det ju mer än vecka, tre månader är det väl nu. Tar tid att renovera hus, speciellt utan pengar att köpa materiel för. Men det går sakta men säkert framåt. Tids nog blir han av med mig. Och får ha sitt hus för sig själv igen.

Tack för att du finns Jocke.