Japp! Igår var det två år sedan dotterns pappa bad mig flytta. Två år sedan processen började, och sedan dess har det ju hänt MASSOR! :O

Både bra och dåligt. Eller, rättare sagt, bra och jobbigt. :) För mycket av det som varit tungt och jobbigt har också varit extremt utvecklande, så dåligt är fel ord. :)

Jag har under åren insett att jag faktiskt är rätt stark, att jag kan stå själv, och att jag rentav kan trivas med att vara ensam. Jag har med stöd av vännerna börjat bygga upp min självkänsla och ifrågasätta en del av mina självdestruktiva beteenden och mönster, och försökt klura ut varför vissa saker blivit som de blivit.

Har insett att jag har ett bagage som jag behöver sortera lite för att bryta destruktiva mönster som skadar mig, och har också börjat jobba med det. Jättespännande och skitjobbigt! :)

MEN... jag är SÄKER på att det kommer bli bra.

Jag är fortfarande lika övertygad om att jag själv behöver komma i bättre balans och reda upp de här sakerna innan jag är beredd att gå vidare in i någon relation igen.

Den senaste veckan har varit helt vansinnig egentligen. Jag har satt ner foten och markerat mitt värde åt flera olika håll, med blandat mottagande, samtidigt som mycket har ställts på sin spets och saker har kommit till ytan i en oväntad omfattning, ibland så överväldigande att jag inte riktigt hunnit med att hantera allt.

Men, märkligt nog verkar man få svar på sina böner, och när jag satt med funderingar på hur jag skulle hantera allt som kommit upp dök det också upp människor med verktyg som kunde hjälpa mig?! Ibland är det helt fantastiskt hur medmänniskor dyker upp just i rätt ögonblick. :)

Och dessutom ställer bra motfrågor, får en att stanna upp, reflektera och i samma takt som man försöker förklara också finner en hel massa svar...

Givetvis kommer fler frågor också, så är det väl alltid?

Oavsett hur jag mått under de här åren och hur rörigt det periodvis både är och har varit, ser jag en solklar utveckling, och den går helt klart åt rätt håll. :)

Om det sedan beror på att jag faktiskt blir bättre/friskare eller om det handlar om att jag lär mig att hantera min tillvaro och hushålla med mina resurser allt bättre och tar vara på det positiva i högre utsträckning ska jag låta vara osagt, men jag är glad över alla njutbara stunder och jag upplever att de blir fler och fler. :)

... och jag undrar över en sak som en av mina viktigaste vänner påpekat för mig gång på gång. Sänka nivån, sänka kraven... Hm. Jag försöker verkligen, tro mig. Men även när jag lägger kraven på andra på en rimlig nivå (vilket jag tror att jag redan gör i ganska stor utsträckning) återstår två problem till. JAG måste duga, till att börja med i mina egna ögon och dessutom i andras ...

På vänfronten börjar jag nog få kläm på det där, men relationer känns fortfarande för svårt.
Då ska människor verkligen nära, och det är jag för rädd för. Det är lättare att duga när man inte har människor ända intill sin själ. Det är bara de *absolut* närmaste som ser helheten, och det är verkligen inte många som är så nära.

Man får vad man förtjänar. Och så länge man inte känner att man förtjänar något bra kommer man inte få det heller är jag rädd. Jag tror jag har en bit kvar tills jag kan nå det.
Det som är bra för mig är jag i mina ögon helt enkelt inte tillräckligt bra för, och därmed är det utom räckhåll, än så länge. :) Eller så har jag inte fått klart för mig vad som verkligen är bra för mig, och behöver få rätsida på det?

Jag ska bryta mina mönster, då finns chansen att jag också kan hitta relationer som inte blir destruktiva för mig. :) Jag är på väg, det kommer bli bra... :)

Nu ska jag göra något jag VERKLIGEN inte brukar göra, jag ska blogga en låt! Men den har varit med mig hela veckan, så den behöver nog blogga sig också :)
(Och stort tack till Coffe som försett mig med Spotify så jag kan tillfredsställa mina snabbt växlande impulser efter viss musik på stört!)



// Ellen :)