Igår morse vaknade jag av att telefonen ringde strax innan 7. Jag märkte redan innan jag svarade att detta skulle inte bli någon bra dag. Det var jobbet som ringde och jag som så gärna ville jobba, hade ju inte fått några timmar på en vecka nu så jag ville ju verkligen få komma dit. Så fort jag svarade så hostade jag bara. Hon som ringde förstod nog ganska så på en gång att jag inte kunde jobba. Förkylningen hade fått mig IGEN!!! Jaha tänkte jag för mig själv och kände gråten närma sig. Jag måste ju jobba. Men men. Det går väl fler tåg.

Dagen fortsatte med snuvig näsa, hosta, en kopp te och Ice Age 2 på datorn i sovrummet. Efter det tog jag en dusch och hoppades på att må bättre.

Sambon skickade ett mess där det stog att bilen skulle bli skrot idag. Oj tänkte jag. Våran första gemensamma bil skulle gå i graven efter 2 trogna år. Vi som inte ens hade lyckats köra sönder bilen hur skulle detta gå för dom på skroten? Jag kände hur tårarna var på väg.... eller kanske inte men jag tänkte på att inte ens jag lyckades köra sönder den, jag som inte ens har körkort än. RIP våran gamla fina VOLVO. Du var oss väldigt kär(trots sina små skönhetsfläckar).



En kedja genom rutan



Den flyger( hade den nog kunnat om den hade levt, hihi)

Hejs!!!