Satt och surfade runt på blocket igår. Eller. Det gör jag väl titt som tätt. Är lite glad - eller ja jag är mer eller mindre ständigt glad - men just nu är jag lite gladare än vanligt, då ett par punkter ser ut att kunna lösas inom en snar framtid. Några större. Några mindre.

Som det ser ut i dagsläget, så tar min ersättning slut i januari, dvs den från Försäkringskassan. Jag kan få mer, men då måste jag börja söka jobb i hela landet. I samtal med min handläggare på Arbetsförned..eller jag menar Arbetsförmedlingen, så kom vi överens om att vi låter min nuvarande ersättningsperiod helt enkelt ta slut, och funkar det inte sen så skrivs jag in igen.
Men detta kommer inte bli några problem, då jag får stadig lön från SMD.

Och det känns så bra. Att man slipper den där tyngden av att bli jagad som en sork i gräset, där katten är Arbetsförmedlingen och dess käftar är ett nödvändigt ont. Ibland måste man få sig ett nyp i rumpan för att kunna springa lite fortare..
Jag är fri. Tack vare lönen som varje månad trillar in så har jag gott och väl pengar så jag ensam klarar hyra, garage, mat, bredband - rubbet. Och på det är jag inte längre ensam.
Jag och Marika delar på allt.

Skall ärligheten komma fram, så är jag personligen lite rädd för lån. Jag är rädd för att inte kunna betala det jag måste. Rädd för att det inte skall bli som överenskommet. Rädd för att nåt ska gå fel helt enkelt, och dessutom känns det så himla mycket tryggare att allt jag har - allt! - är betalat.
Men ibland leker jag med tanken. Att ta ett lån. Det är dumt som fan. Det är farligt - jag vet - men ibland så rullar tankarna iväg bara. Allt känns ju så stabilt.

Jobbet kommer jag med garanti har minst tre år framöver. Och om en person pluggar tre år, så känns det väl inte så sannolikt att denne person kommer tillbaka till att dela ut tidningar? Det känns säkert på denna plats. Jag har respekten. Folk kan prata med mig. Folk kommer till och med till mig och pratar.
Man hjälper till. Man gör det man ska.

Så jag leker med tanken på att ta ett lån. Inte ett jättestort, men ett stort för mig. Femtio papp. Och så köper man drömbilen. Inte i det bästa skicket kanske, men man har grunden. Såg en på blocket nu och attans vad det sved i fingrarna..
Känns som att jag borde sluta drömma. Men det är svårt att låta bli.